Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.

Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,

Sen åkte vi hem

Hemresan från Grönland blev i samma trestegstripp som när vi kom, fast nu utan övernattning i Kangerlussuaq.

Illulisat har en liten flygplats, liten och smidig för oss resenärer. Säkerhetskontrollen bestod av en hund som gick runt och nosade på vårt bagage och oss resenärer. 

På den flygplatsen träffade jag på en liten kille som var så duktig på att virka, han fixade två stycken grytlappar under tiden vi väntade på vårt flyg. Hans stolthet över sina alster lyste sedan i ögonen. 

Från Ilulisat gick flyget mot Kangerlussuaq.

Ingen tät dimma nu så ibland kunde vi se hur landskapet under oss såg ut.

Här ser vi att det snart är dags att landa.

Vi får ett relativt snabbt byte i Kangerlussuaq. Något som är ganska ovanligt på Grönland är att alla flyg och byten fungerar. Ofta ställer vädret till det och man får oväntade övernattningar eller byten av flygplatser. Så vi hade nog lite tur när vi kunde lyfta på planerad tid. 

När vi lyfter så ser vi var alla kryssningspassagerare kommer ifrån. Deras fartyg ligger i viken redo för att hämta upp nästa gäng passagerare.

Vi har en övernattning i Köpenhamn och flyger hem nästa morgon.

Ser hur vindsnurrorna står uppradade som vaktposter i Öresund.

Up in the Air.

Äntligen är vi på väg mot målet för resan. Vårt bagage är kollat, godkänt och förseglat, inga frön eller växtdelar får föras iland på öarna. 

Vi ser hur Quito försvinner under oss.

Vi ser bergsvägar som slingrar sig utefter de höga bergen.

Ser hur Ecuadors högsta topp, Chimborazo (6 267 m) sticker upp nosen ovanför molnen.

När molnen lättar lite kommer bergen fram igen och uppåt letar sig röken från eldarna där nere. Troligtvis är det bönderna som eldar upp rester från majsodlingarna.

Vi har en mellanlandning i Guayaquil och här ser det nästan ut som att flodens källa är vårt flygplans motor.

Inresepapper ordnas och nu börjar vi skymta målet.

Den första ön syns nu tydligt.

Strax innan vi landar ser vi de tre vindmöllorna. De var mycket omstridda då de skulle byggas.

Äntligen nere.

Bara vi får vårt bagage så kan äventyret börja. Vi är äntligen på Galapagos.

Innan vi får ta vårt bagage så ska det kollas ordentligt av flygplatsens finaste medarbetare.

Sedan en busstur ut till bryggan där vi blir upphämtade av gummibåtarna, som kör oss ut till vårt fartyg.

Redan vid bryggan får vi stifta bekantskap med det orädda djurlivet på Galapagos, ett litet sjölejon kommer och hälsar på.

Coral II ska nu bli vårt hem för en vecka. Det ska bli spännande.

In my heart

Jag är beredd att hålla med Anthony Bourdain i citatet här ovan. Vissa resor känns mer och lämnar större intryck än andra resor. Den här resan i Mongoliet, som jag just kommit hem ifrån var en sådan som jag alltid kommer att se och tänka tillbaka på med värme. Den gav sååå otroligt mycket. Jag ska försöka dela med mig en del av mina intryck.

Att bege sig ut på resa nu för tiden är inte lika omständligt som på Sven Hedins tid, vissa resor kan man boka genom att bara göra ett knapptryck på internet, men när vi sökte resor till Mongoliet så fanns det ingen paketresa som stämde med vad vi ville se och uppleva där. Men ändå hade vi enklare än Hedin när han skulle iväg på sina resor. Vi kunde ta hjälp av internet och boka både flyg och resrutt.

Reseplaneringen är en stor del av resan även den och vi började planera för minst ett år sedan. Vi kunde leta oss fram på kartan med hjälp av internet, även visumregler hittar men där. Vaccinationer är också bra att förberda sig med. Men det känns både pirrigt och härligt när äntligen avresedagen är här. Aeroflott lever inte upp till sitt dåliga rykte, det var en bra flygresa. Först två timmar till Moskva...

...och sedan sex timmar till Ulaanbaatar, eller UB som de säger i Mongoliet.

Efter att ha vilat några timmar på hotellrummet för att komma över de tappade timmarna i tidsskillnad så begav vi oss ut på stan för att få en första inblick av hur den ser ut.

                                                                       Del 2