Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.

Yellow Mountains

Gula bergen är ett av de mest berömda och vackraste bergsområdena i Kina. Det togs upp som världsarv av UNESCO 1990. 

Jag som alltid trott att Yellow Montains var gula. Om man bortser från att höstfärgerna började infinna sig med lite nyanser i gult och rött så var det inte speciellt gula dessa berg.

Fast det är förstås inte så konstigt eftersom de inte fått sitt namn av färgen på bergen utan efter den Gula kejsaren, Huang-Di (747 e.Kr). Han anses vara stamfader till Han-kineserna. Det sägs att han bodde i området och samlade och förädlade växter till värdefulla mediciner och blev där en övernaturlig varelse. Han ska ha hittat hemligheten med att bli odödlig och därefter steg upp till himmelen. Legend säger att han finns kvar uppe i dessa berg. Kan så vara för nog känns det lite som om man är nära himmlen här.

Fast nu går jag händelserna i förväg. Vi ska övernatta uppe i Gula bergen och eftersom det inte finns bilväg dit upp och ingen har vare dig lust eller ork att släpa runt på resväskor där uppe så får vi mot en liten avgift lämna vårt bagage på ett hotell nere i stan. Det vi behöver för natten packas i en liten ryggsäck. Några privatbilar får inte köra upp till linbanan eftersom där inte finns några parkeringsmöjligheter. Men kineserena är välorganiserade,  det finns skyttelbussar som går med jämna mellanrum upp till berget. Vi får en vindlande och svindlande busstur upp till linbanan och en bra bit upp på bergen.

Där har vi tur för det är nästan ingen kö, kan bero på att det stora nationaldagsfirandet och folks ledighet börjar först nästa dag. Linbanan tar 10 minuter och den är 2 km lång.

Kineserna har två veckors ledighet per år, en vecka vid deras nyår och en vecka på hösten då det är nationaldag. Dessa två veckor kallas för "De gyllene veckorna". Problemet är att då är nästan alla lediga samtidig och passar på att resa.

Området här uppe är enormt stort och på de två dagarna vi har på oss så får man välja ut vilka sträckor man vill gå, för allt hinner och orkar man inte se. Det finns uppskattningsvis 60 000 trappsteg och en hel del iordninggjorda gångvägar.

Dessutom så byggs det ständigt nya gångvägar. Långt borta på bergväggen syns några gröna linjer.

När jag zoomar in så syns det att det är nya gångvägar som byggs på bergssidorna.

Att det fanns massor av trappor fick jag smärtsam uppleva. Vi var ju uppe på ett berg och det här berget är inten platt. Det var trappor uppför och trappor nedför hela tiden. Jag opererade menisken i knät i januari och trodde att jag tränat upp knät tillräckligt för trappgående. Trapporna uppför var mest jobbiga för flåset, men nedför tog rejält på knät. Fast nu efter den här intensivträningen borde jag ha fått mer muskler i det knät också. Vandringen från linbanan till hotelet var på tre timmar, så innan vi var där hade jag ganska ont.

Ibland är trappstegen nästan obefintliga och bara uthuggna som spår i berget. Säkrast då att ta till alla fyra. Strax bakom tjejens fötter ser man de uthuggna stegen. Var lite svårt att fota här, var tvungen  att hålla fast mig med minst en hand.

Gångvägarna slingrar sig fram bland olika formationer.

Högt uppe på en klippa sitter en apa och spanar. "Monkey Watching the Sea" kallas den. Det finns en legend eller berättelse om de flesta formationer, den om den här lyder så här: Det var en gång en apa och en vacker flicka, flickan var mycket vacker och naturligtvis blev apan förälskad i henne. Apan hade bott uppe i bergen i tusentals år och övat upp sina övernaturliga färdigheter och kunde förvandla sig till olika skepnader. Nu förvandlade apan sig till en stilig och rik ung man och bad flickans föräldrar om att få stanna över natten i deras hem.

Flickans föräldrar tyckte att han var snäll och trevlig och sa ja. Efter middagen förklarade han sin kärlek och friade,  han fick ja. Men efter bröllopet drack han sig berusad och hans verkliga jag avslöjades för flickan, hon blev rädd och lämnade honom. Det tog apan så hårt att han satte sig på en klippa i Gula bergen med blicken mot flickans hem. Där satt han tills han förstenades och där sitter han än.

Det växer många vackra tallar uppe i bergen, många av dem har fått namn också. Den här tallen som är ungefär 700 år gammal kallas för Black Tiger Pine. Någon lär ha sett en svart tiger i tallens topp och därför fick den det namnet.

En det tallar klamrar sig fast i berget och ser ut att ha rötterna inkilade i en spricka i berget.

Nyfiken som jag är så tar jag mig till högsta utkiksplatsen för att få se hur utsikten är därifrån.

Och nog var det mödan värd, svindlande utsikt.

Vi hade strålande solsken och vackert väder, lite synd egentligen för lite dimma och moln som omslutit och svävat omkring bergstopparna hade varit fint att få.

Gudinnans finger.

Som jag redan sagt så är det nationaldagsfirande på gång och i år är det extra speciellt med 70 års firande av maoismen.

Det övas för fullt inför firandet, tror att vissa är statister för de verkliga artisterna eftersom de låtsas hålla en mikrofon i handen. Men det spelas en hel del musik.

Magic Brush with a flower on the tip så kallas den här klippan som syns i framkanten, den med en liten tall på toppen.

Hittade även en gubbe med keps.

Unity pine som är 15,5 meter hög.

Vi traskar vidare och beundrar landskapet och alla dessa stenfornationer.

Så är vi äntligen vid hotellet.

Här skriver vi våra namn i "gästboken".

Problemet med att bygga här uppe är att allt måste bäras hit upp, och då menar jag ALLT. Små saker går att få upp till linbanestationern, men även det måste bäras därifrån. Såg hur dörrar och liknande kom med bärare. All mat som äts här uppe bärs, all tvätt bärs ner igen och allt bärs av små seniga och starka  äldre män.

En del har valt ett lågprisalternativ och tältar, hoppas de har varna sovsäckar för det blir ganska kallt på natten här uppe. 

Vill man lyxa till tältandet lite kan man hyra ett familjetält och ligga och titta på stjärnorna.

Efter lite vila drog vi iväg för att se solnedgången,  mer trappor för atg komma till bästa utsiktspunkten.

Och solnedgång fick vi.

Dags att krypa till kojs för väckarklockan ringer före fem, det är en bra bit att gå till platsen där man ser solen gå upp. Ska försöka gå dit även om det är en massa trappor. 

En cykeltur i Bishan

April, vår guide ville visa oss byn vi bor i så efter frukost kastar vi oss upp på varsin stålhäst och drar iväg. Ja, kastar och drar iväg kanske blev lite överord. Det är väldigt länge sedan jag cyklade senast. Punka på min cykel där hemma och backigaste området i hela området där vi bor, gör att cykling inte är något nöje där. Blir att jag hellre går. Men lite justering av sadelhöjd och några första vinglig tramptag så sitter färdigheterna där igen. Nu kan även jag susa iväg. Det gäller bara att inte hålla sig för nära vägkanten, dikena är djupa.

Vi stannar till då och då för att ta lite bilder. 

Riset på fälten som kantar vägarna, är snart klart för att skördas.

Efter nationalfirandet så kommer skörden att starta.

Lämnar cyklarna för en stund och går in till systerhotellet till Pig's inn. Där var det förr ett rapsoljepresseri. Rapsen lades mellan de plattor som syns i glipan i stockarna och längst bak pressades en grövre pinne in (den ligger vilande i framkant av bilden) med hjälp av den stora stenen som hänger ner från taket. Oljan rinner sedan ut i den lilla tappen som syns mellan solstrålarna som faller in på stocken.

Passande konst på väggarna.

Vid den bevarade gamla spisen står hela familjens pallar uppradade. 

Vi cyklar vidare.

Kommer till själva byn. 

Som verkligen känns fridfull och avkopplande. 

Inte så mycket folk ute så här på morgonen. Men en hund är i alla fall vaken.

Vid ett litet torg, där brunnen finns, är det lite aktivitet. Den här kvinnan håller på och rensar fisk. Det stundar bröllop, det är hennes dotter som ska gifta sig nästa dag och alla bröllopsgästerna ska serveras varsin hel fisk. Dottern jobbar som guide.

Äta fisk i Kina uppskattar jag inte,  den är sällan färsk utan fermenterad och fiskade i lite sumpiga floder.

De flesta i byn har vatten indraget i husen men det vattnet använder de bara till matlagning och dricksvatten. Men eftersom ledningarna inte är i så bra skick måste allt dricksvatten kokas först.  Vatten till tvätt och städning hämtas i bybrunnen, billigare så.

Men tungt att bära hem.

Medan vi samtalat med kvinnorna har det samlats lite folk på torget. April berättar att hon har lite svårt att förstå allt de säger för de har en diakekt som är annorlunda än hennes.

Byn är inte så stor,  men en karta över den finns det på en mur.

Byn börjar vakna upp mer och mer.

Vi fortsätter att titta oss omkring.

Sopgubben kommer på sin morgonrunda.

Tvätt på tork.

Det finns ett koperativ i byn (Bishan Marketing Cooperative) som säljer lite blandade prylar som konsthantverk och bruksföremål.

Försökte för en tid sedan förklara för vårt barnbarn hur gympaskorna såg ut då jag var barn, lyckades nog inte så bra. Enkla skor utan stötdämpning och stabilitet, mjuk sula, blå för killar och vita för tjejer. Snopen blev jag då den här butiken hade precis sådana gympaskor.

Det blev inget skoköp utan vi cyklade vidare.

Som i ett litet tempel sitter det några träfigurer. Jag tror att det är gudabilder, men figuren i mitten är en man som hade en hög befattning i byn och gjorde så mycket bra för byn att han nu hyllas som en gud.

Medans vi var inne i butiken och tittat på både varor och arkitektur , hann även med att kela med en gullig katt också, så har sopgubben hunnit vara iväg och tömma sitt lass och på väg att hämta mera sopor. Hästen hans, tyckte visst att det räckte med ett lass och försökte vika av hemmåt, men tyvärr så var inte arbetsdagen slut så tidigt .

Byns bokhandel var förr ett slags kommunhus som byggdes om till den här vackra bokhandeln 2014. Den lär vara Kinas vackraste bokhandel och jag tror nog att det är den vackraste bokhandeln jag sett. Här inne finns även en liten servering .

Vågar man sig upp för de branta och slitna trapporna...

... kommer nan upp till övervåningen med mer böcker.

Medan man beundrar utsikten kan man samtidigt passa på att se hur öpningen i taket är konstruerat. Ett vanligt sätt att bygga hus här.

Inte bara böcker som är till salu .

Vi hinner med en liten pratstund också.

Mysiga trånga gränder.

Sedan cyklade vi tillbaka och packade för att åka vidare,  den här gången bar jag ner väskan själv för ägarinnan var inte i närheten och kunde stoppa mig. Hade packat lätt så min väska var inte så tung. 

Nu vidare mot nya äventyr.

Pig´s Inn i Bishan

Finns en visa som vi förr alltid spelade i bilen då vi var på bilsemester med barnen. I refrängen sjöng vi med och den var så här: "Var ska vi sova i natt"  och det var faktiskt lite spännande att få veta var vi skulle sova den här första natten. Hade fått höra att det hotellet som heter Pig´s inn var som att bo i ett museum. Stället har bara åtta rum.

Lite ovanlig konst pryder ingången.

Vi kommer in i ett stort öppet rum och huset är byggt i samma stil som i byn Hongcun med öppning i taket.

Det är rejält högt upp till tak.

På något som liknar en spiselfris står något som finns i de flesta hem. Klockan i mitten ersätter den buddhafigur som fans på den platsen före maotiden.  De två krukorna på var var sida om klockan symbolisera det manliga och kvinnliga. Spegeln är för kvinnorna och den stora krukan är till höger för mannen att lägga hatten på då han kom hem på kvällen efter arbetet. Låg den på krukan behöll den formen.

Det mesta är riktigt gammalt och genuint här.

Matsalen.

Ni ska bo två trappor upp säger den äldre damen, som äger hotellet, och greppar min resväska och drar iväg uppför trapporna. Ja äldre och äldre, hon är nog i min ålder men förvånansvärt rask i benen och stark i armarna. Måste nog ta och vänja mig vid att räknas till de äldres skara. Känns inte rätt att hon ska bära min väska, men det spelar ingen roll att jag protesterar, hon bär den ändå och jag får snällt följa efter med en liten fotoväska. Trappan är smal och brant.

Endast personal står det på skylten som hänger i trappen så vi kanske ingår i personalstyrkan nu och kommer att få bära väskor tills armarna kroknar. Vem vet.

Jag brukar inte ha med vårt hotellrum i bloggen om det inte är något speciellt, men det här rummet var lite speciellt i sin gamla stil. Dessutom är det inte bara stilen som är gammal, hela huset är mycket gammalt. Det enda som kunde ha varit bättre här är om de hade haft vattenlås i badrummet. Det luktar lite bättre då.

Vi pustar ut en liten stund och konstatera att i de här sängarna kommer vi sova gott och går sedan ut för att inspektera omgivningen. Solen är på väg ner och vi får komma upp på taket i byns högsta hus för att beundra utsikten.

Där borta i fjärran kan vi se Gula bergen.

Grannen är ute och påtar i sin trädgård.

Lejonfigurerna på takteglet kommer vaka över oss i natt.

Ankorna plaskar glatt i sin damm...

...och vi börjar fundera på om det inte är dags för att få något i magen. Slinker in på den lokala puben "Dogs house". Det är direkt ingen trängsel där men trivsamt.

Efter att tidigare ha ätit en rejäl kinesisk lunch så är vi inte så hungriga, det får bli något lätt. Fyra mackor att dela på räcker bra.

När vi ska gå hem är det becksvart. Tur att vi bara behöver runda huset för att komma hem.

Snubbla inte över skottkärran.

Nästa morgon stärker vi oss med en rejäl kinesisk frukost innan vi ska iväg på en cykeltur i byn. Här är det vår chaufför som förser sig.

Hongcun Village, en 800 år gammal by.

Det finns en liten by i södra Anhui-provinsen i Kina som heter Hongcun. Den lilla byn grundades för 800 år sedan under Song-dynastin och blomstrade under Ming- och Qing-dynastierna och det blev ett centrum för handel. De flesta av byggnaderna från den tiden finns fortfarande i byn idag. Numera är den upptagen på UNESCO:s världsarvslista.

Ända fram till september 2019 fick inga  andra än kineser övernatta i byn, numera får vi bo på ett av byns hotell men trots det så valde vi att bo på ett litet mysigt ställe i en närliggande by, men ett besök i Hongcun är liksom ett måste. Det sägs att dimman ofta ligger över Gula bergen och gör att byn ser mer ut som en naturlig landskapsmålning.

Omgiven av en pittoresk vallgrav med broar in till byn är det ett populärt ställe för konstnärer och konststudenter som kommer hit för att måla.

De sitter i långa rader utefter vallgraven.

En del arbetar på samma målning.

Ser att flera av dem har sina förebilder i surfplattan, gissar att de ändå tycker att det är en inspirerande plats att sitta och måla på.

Vår guide April berättar att numera är det många unga som väljer konststudier, när hennes föräldrar var unga var det fattigt och då var de tvungna att välja att studera något som gav en säker inkomst ganska snabbt. Nu har kineserna fått det bra ställt och de unga kan välja mer fritt och studera till något som de kanske måste vänta länge på innan det ger en säker inkomst.

En del har hamnat mitt ute i spenaten för att söka motiv.

Alla husen här är vita med svarta tak, liksom i de flesta kinesiska byar. Orsaken till det är att det vita symboliserar metall och det svarta vatten och det ska skydda husen mot brand.

I den här byn spelades stora  delar av den berömda filmen "Crouching Tiger and Hidden Dragon" in. Vi går in över den lilla valvbron för att se hur det ser ut inne i själva byn. Många turister besöker platsen, men trots det så lever och verkar folk här. Det är inget Skansen eller museum utan en verklig by.

Trevligt att se att byn inte är översållad av souvenirbutiker istället kan vi se att frukt och chili torkas framför husen, inte för att locka turister att köpa utan för att använda i den dagliga matlagningen.

Det finns restauranger med traditionell kinesisk mat.

Vi vandrar runt i de smala gränderna.

Lite var och här sitter det konstnärer och målar.

Passar på att slinka in i ett hus som tidigare varit skola, den används mest som samlingslokal numera eftersom det bor ytterst få barn i byn.

Husen här är byggda på ett lite speciellt sätt, det finns få eller inga fönster alls, enda ljusinsläppet kommer från taket som är helt öppet i mitten av huset. Anledningen till det är att man var ganska rika i den här byn och männen arbetade långt borta från byn och var borta långa tider. Då skulle det vara svårt att ta sig in i husen för eventuella rövare.

Titta där, medans vi tittat runt har det kommit en elev till skolan.

Jingde hall är ett typiskt hus i den här byn och här bor det ett äldre par, vi får komma in och titta.

Ingången till deras hus är rikt utsmyckat med mängder av symboler.

Deras port är platt, men i ett hus intill ser porten och öppningen ut så här. Den liksom vidgar sig utåt och så fick bara de högt uppsatt ämbetsmännen ha till sina hus.

Fint dekorerat fönster i en mur.

Vi stannar till hos en man som svarvar muggar av bamburör, han vill inte vara med på bild men vi får se hur han tillverkar sina muggar och går sedan vidare.

Där framme verkar det vara mycket folk. Vi går dit.

Och hamnar på stadens torg.

Vi går ett varv runt den halvmåneformade dammen. Tror att vi är de enda västerländska turisterna här, en del av de kinesiska väljer att fotografera oss istället för husen.

Fläsket hänger ute på tork.

Bakom husen här kan vi se Chengzhi Hall det huset byggdes av en rik salthandlare under den sena Qing-dynastin, för att rymma sina två fruar. Huset har nio öppna takterrasser med mer än 60 rum.

Vi går dit.

När Röda arméns trupper var på marsch använde de huset och målade en del slagord på väggarna. De brukade också skära bort ansiktet på konstverk som skildrade figurer från det forna Kina, som tur var gjorde de det inte här.

Här i huset finns även det här fönstret och efter alla information som vi fått här i byn om alla de symboler vi sett så frågar nu April om jag vet vad det är som dessa fåglar symboliserar. Jag testar med Happiness och får rätt!

Innan vi lämnar byn kommer vi till ett annat litet torg där ett 500 år gammalt ginkoträd står. Det är ett unikt träd med oklart släktförhållande till andra växter. Troligtvis är dess närmaste släktingar kottepalmen och barrträd. Det är mycket lik de växter som den härstammar från, och som fanns för mer än 100 miljoner år sedan.

Bladen är solfjäderformade.

Hur intressant den här byn nu är så är det dags att lämna byn och åka till vårt hotell Pigs Inn, det stället är ganska unikt och värt ett eget inlägg.

                                                                                                                  nästa