Flitiga Lisa

Borde kanske kalla det här inlägget för kampen om blomman.

Jag planterade för en tid sedan några plantor Flitiga Lisa i en kruka och ställde den på trappan vid entrén. Det såg riktigt fint ut – sådär lagom välkomnande – men naturligtvis tog jag ingen bild på hur det såg ut från början. Bara en kruka och några blommor, inget märkvärdigt.

Tills en dag. En dag då koltrasten fick syn på blomman.

Jag vet, det här är en koltrasthane och ingen bild att skryta med. Men honan – den verkliga blommaröjaren – har jag inte lyckats fånga på bild ännu. Vem vet, kanske är han medskyldig och har smugit hit för att bada bort jordspåren ur fjädrarna. Man kan ju aldrig vara helt säker i den här trädgården.

---------

För en dag när jag kom ut stod krukan där som vanligt, men blommorna… ja, de hade uppenbarligen varit med om något. Någon hade varit framme och “hjälpt till” med omplanteringen. Jord överallt, plantor på sniskan och ett allmänt uttryck av kaos. Jag gissade direkt på koltrasten – den där självsäkra typen som brukar spatsera runt på tomten som om den ägde hela kvarteret.

Jag blev faktiskt ganska sur. Men jag planterade tillbaka allt, skakade av mig irritationen och hoppades att det var en engångsföreteelse. En liten incident. Ett missförstånd mellan mig och naturen.

Men tyvärr – redan nästa dag såg det ut så här igen. Samma jordkaos, samma ommöblerade blomsterarrangemang, samma uppgivna suck från min sida.  .Jag trodde faktiskt inte att de stackars Flitiga Lisorna skulle överleva ännu en attack. De såg mer ut som Trötta Lisor vid det här laget.

Men tydligen är de tåligare än man kan tro. De repade sig, sträckte på sig och låtsades som om ingenting hade hänt. Själv började jag fundera på om jag borde sätta upp en liten skylt: “Här bor en människa som försöker ha blommor. Visa hänsyn.”

För ska det inte räcka med att harar och rådjur äter upp det mesta? Nu verkar även fåglarna ha gått med i marodörklubben. Det är nästan så man undrar om de har ett gemensamt schema: “Måndag – rådjur. Tisdag – koltrast. Onsdag – harar. Torsdag – alla tillsammans.”

Och som om det inte räckte med förödelsen på bron… nej då. Banditen hade tydligen gjort en liten rundtur och tagit sig an altanen också. Där brukar jag så blommor som får klättra upp längs pelaren – en liten sommartradition som brukar bli så fin när allt väl tar fart.

Men nu såg det mer ut som om någon hade haft ett mindre slagsmål där. Det är nästan imponerande hur mycket oreda en enda fågel kan åstadkomma.

Nu hade jag i alla fall lagt ett nät runt blomman vid trappen, ställt en lykta, burken med sand och till och med sopen i vägen. Det såg nästan ut som en liten hinderbana, och jag tänkte att nu borde väl ingen fågel våga sig dit. Jag kände mig rätt nöjd – som om jag äntligen hade listat ut hur man överlistar en koltrast.

Jo då.

Nästa morgon såg det ut så här igen. Samma jord, samma kaos, samma uppgivna känsla av att jag tydligen inte är den som bestämmer här. Men den här gången hann jag faktiskt se boven också. Det är koltrasthonan som lever om där. 

Sopade bort all jord och la nätet ännu tätare runt krukan. Jag kände mig nästan som en säkerhetschef på ett flygplatsområde: inga luckor, inga glipor, inga möjligheter att ta sig in. Nu skulle det väl ändå vara omöjligt.

Tittade ut någon timme senare – och där var det igen. Jord överallt. Plantor på sniskan. Ett nät som såg ut som om någon lyft upp det med ren viljestyrka och sedan krupit in under för att fortsätta sin lilla demolationsrunda.

Den fågeln måste ha lyft på nätet. Jag förstår inte hur hon gör. Det är som att hon har en egen manual: ”Så här tar du dig in i människans blomkruka – steg för steg.”

Och nu undrar jag verkligen varför hon ger sig på just den blomman så intensivt. Det finns ju andra krukor. Det finns gräsmatta. Det finns hela skogen. Men nej, Flitiga Lisa vid trappen – det är tydligen hennes livsprojekt.

Jag lyckades se henne på plats under nätet, i full fart med att sprätta både blommor och jord – men någon bild blev det inte, hon var alldeles för snabb.

Och nu, märkligt nog, har det varit helt lugnt i två dagar. Antingen har hon gett upp, eller så har hon upptäckt att nätet inte är en lekplats utan ett riktigt hinder.

Blommorna är visserligen både jordiga och ganska tilltufsade efter hennes framfart, men de ser ut att repa sig nu när friden äntligen lagt sig. Oavsett vilket: blomman får andas ut, och jag också.

Återhämtning

För två år sedan försvann den gamla kraftledningsstolpen från allmänningen bredvid vårt hus – ett projekt som visade sig bli betydligt större än vi först trott (här kan du läsa mer om det ). Stolpen var nämligen målad med giftig blymönja, vilket slutade med att åtskilliga lass med jord fick köras bort tills bara det kala berget återstod.

Maskinerna grävde och grävde tills varenda gnutta jord var borta och bara det nakna berget gapade tomt. Men där de vuxna såg ett sår i naturen, hittade våra barnbarnsbarn en alldeles underbar lekplats.

​Idag, två år senare, är det fantastiskt att se hur naturen tar tillbaka platsen. Sakta men säkert samlas ny jord i klippskrevorna, och blomma efter blomma letar sig upp mot ljuset.

Jag tror att det är här är en rödblära.

Humlorna hjälper till med pollineringen också.

I skuggan av den växer en liten rödplister.

Vet att det fanns ett gammalt trädgårdsland på ungefär den här platsen och mirakulöst har något som jag tror är en praktiris klarat sig kvar.

Lite närmare. Tycker det nästan ser ut som om den sluter sina kronblad i en kram om det innersta i blomman.

Kan det här vara en harkål måntro.

Den blommar också.

Lite fältarv blommar också. 

Finlands vita ros är i full blom nu. Kort men intensiv blomning. 

Till sist akleja. 

Har jag benämnt några blommor med fel namn så rätta mig gärna, har gissat på de flesta.

Vinterbilder från 2003 – när Mälaren låg stilla

I brist på energi att ta itu med den riktiga städningen började jag i stället röja i mina bildarkiv. Där fastnade jag vid vintern 2003 – en av de där sällsynta, riktiga vintrarna då Mälaren faktiskt frös till ordentligt här utanför.

Isen låg så tjock att jag vågade ta hundpromenaderna ute på isen, och någonstans där föddes idén att dokumentera omgivningarna från sjösidan. Det blev en helt annan vy av det välbekanta.

Den vintern var isen så kraftig att isbrytarna fick gå flera gånger i veckan för att  hålla rännan öppen och den fick till och med köra runt bropelarna vid Nockebybron flera gånger för att rädda bron från att skadas av isen.

På bilden här är det lilla Ted som tuffar fram över isen.

Soliga helgdagar var det väldigt mycket folk som promenerade förbi här, som om hela trakten drogs ut mot ljuset och den ovanligt trygga isen. Det blev nästan som en egen liten vintergata där människor, hundar, barnvagnar och skridskoåkare samsades om samma bländande vita yta.

Det var något särskilt med stämningen de där dagarna — en blandning av försiktig glädje och nyfikenhet, som om alla ville passa på innan vädret skulle slå om igen.

På vardagarna var det betydligt lugnare. Då var det oftast bara jag och min vän Ingrid som rörde oss här ute. Hon bodde då i huset på bilden, och just den dagen stod hennes man Göran ute på balkongen och spanade ner mot oss.

Själv stod jag ute på isen och väntade med hunden, medan Ingrid närmade sig från strandkanten. Det var något fint i de där stilla vardagsmötena — inga planer, ingen brådska, bara två vänner som råkade befinna sig på samma frusna väg över Mälaren.

Ibland kunde det också bli ett möte med andra hundägare. Hundarna nosade nyfiket runt, och vi bytte några ord om kylan, isläget eller bara om hur vackert allt var den där vintern. Det var små, vardagliga möten, men de hörde till känslan av att hela trakten delade samma ovanliga vinter — en vinter då Mälaren bar och livet tog en annan rytm.

Nu när jag tittar tillbaka på de här bilderna ser jag hur mycket som har förändrats under de år som gått. En del är sig likt, men mycket har ändå skiftat — både i landskapet och i livet runt omkring. Hus har renoverats, träd har vuxit sig högre, människor har kommit och gått. Och samtidigt finns det där välbekanta kvar: ljuset över vattnet, siluetten av bron, och minnet av hur det kändes att stå där ute på isen med hunden vid min sida.

Nockebybron är sig fortfarande lik, och visst var det fina promenader vi kunde ta på isen där. Men man fick ha koll på hur vinden låg på — det kunde bli riktigt isande promenader om man först gick iväg med vinden i ryggen och sedan vände hemåt med de iskalla vindarna rakt i ansiktet.

Vänder man sig om och låter blicken glida in mot stan ser man hur mycket som förändrats. Kraftledningsstolpen är borta nu, och jag tror att de enda som verkligen sörjer den är korparna som brukade landa där. Jag saknar dem faktiskt lite — deras mörka siluetter mot vinterhimlen hörde liksom till utsikten.

Men jag hör dem fortfarande. De har tydligen hittat en mobilmast att sitta i nu, och deras kraxande därifrån känns nästan som en hälsning från förr.

När jag var där ute på isen med kameran slog det mig att jag borde försöka fånga hela vyn i ett panorama. Det blev många bilder, tagna bit för bit i den klara vinterluften, som jag sedan fogade samman till en enda lång vy över isen och omgivningarna. 

En god vän som drev en reklambyrå hjälpte mig sedan att få bilden utskriven. Och han tog verkligen i — resultatet blev ett panorama i stort format, hela två och en halv meter långt. 

De vintrar som isen bar gick Vikingarännet förbi här. Tanken var att loppet skulle fortsätta hela vägen in till Rålambshovsparken, men det var bara ett enda år som åkarna faktiskt kom hela sträckan. Resten av åren fick de vända tidigare, när isen inte höll eller när rännan låg för öppen.

Jag minns hur det såg ut när fältet passerade — en lång, färgglad rad av åkare som gled fram över isen, som om de var en del av landskapet. Det var något högtidligt över det, nästan som att vintern själv höll andan för att släppa dem förbi.

Den här bilden, som jag tog från Nockebybron den där klara vinterdagen, fick jag faktiskt publicerad i Utemagasinet. Det känns fortfarande lite speciellt när jag tänker på det — att just den vyn, fångad i ett ögonblick av is, ljus och stillhet, fick nå ut till så många fler än jag själv.

Och så avslutar jag med en bild på min trogna promenadkompis Destiny — eller Desty, som hon alltid kallades. Hon följde mig över isen den där vintern med samma självklara trygghet som hon följde mig överallt annars. Det är något särskilt med att se henne där, mitt i det vita landskapet, som en påminnelse om hur mycket sällskap kan betyda, även när världen runt omkring förändras.

Desty var dessutom en alldeles särskild hund, på ett sätt som nästan kändes förutbestämt. Hon var den enda valpen i kullen, och hennes ankomst blev allt annat än enkel. Kejsarsnitt, en liten kropp som inte riktigt ville komma igång, och den där stilla sekundlånga tystnaden innan hon tog sitt första andetag. Alla som väntat på en valp efter vår hund Wilma fick gå tomhänta den gången, för hur skulle vi kunna lämna ifrån oss just den valpen som så när inte klarat sig. Så plötsligt hade vi två hundar, som om livet själv bestämt att det var så det skulle vara.

Och det märktes tidigt att Desty bar på en sorts självklarhet. Vi behövde sällan uppfostra henne eller träna särskilt mycket – hon tittade bara på sin mamma och gjorde likadant, som om hon redan från början förstått hur världen fungerade. Hon utvecklade dessutom sina egna små idéer. Till exempel trodde hon att man hälsade på andra hundar genom att artigt – och mycket bestämt – klappa dem på huvudet med tassen. Det såg ut som en blandning av vänlighet och drottninglik värdighet, och de flesta hundar blev så förvånade att de glömde att protestera. Hon bar på en sorts självklarhet, som om hon visste att hon fått en extra chans och tänkte använda den fullt ut.

Det är märkligt hur tyst det kan bli när de inte längre går bredvid en. Stegen ekar annorlunda, och man lyssnar nästan efter det där välbekanta tassandet som inte längre kommer. Saknaden finns kvar, men också tacksamheten över alla de stunder vi fick och 15 år med den fina hunden och just sådana som den här vintern gav oss.

I vår Herres hage!

När jag vaknade i morse och tittade ut så trodde jag först att det var räven som brukar besöka vår tomt som stod precis utanför staketet. Hade inte fått på mig glasögonen ännu och tyckte att den såg lite annorlunda ut.

För två år sedan föddes ett litet rådjur på vår tomt, det lilla kidet skadade sig senare och bröt benet. Troligtvis hade hon varit i närkontakt med en bil, viltvårdaren var här och sökte efter henne men då höll de sig undan, men vi såg henne halta omkring här många gånger. Stundtals hoppade hon omkring på tre ben. Det blev som viltvårdaren trodde, benet läkte ihop och hon kunde gå på alla fyra, men hon fortsatte att halta lite så därför känner vi igen henne. Finns ett inlägg om det här.

När jag fått på mig brillorna och även hämtat kameran så såg jag att det här var varken räven eller ett rådjurskid utan vårt lilla halta rådjur hade fått tvillingar.

Hon verkade vara en fin och omtänksam mamma.

-Vänta, du har en fläck till där.

Den lilla familjen upptäckte att vi röjt en hel del busk och vildvuxet och trodde nog att vi lagt ut lite mat till dem, dit tågade de nu iväg.

Mums vad gott.

Den lilla familjen stannade kvar vid vår tomt ett bra tag så vi tog vår frukost inne i köket och inte ute på altanen, så att de fick äta i fred.

Vi får ofta besök på tomten av rådjuren det syns ganska tydligt om  man tittar på våra odlingar, eller brist på odlingar. Vid ett tillfälle hade vi alla fem rådjuren på besök samtidigt på tomten så om alla håller ihop i fortsättningen så kan det bli sju rådjur samtidigt. De fem finns att se här.

Visst är de söta...

Bedårande och riktigt söta är de, de små ekorrarna. 

För visst kan det vara dekorativt med en liten ekorre i blomkrukan då blomman gett upp.

De skuttar runt i trädgården och ser allmänt söta och gulliga ut....eller?

Men de där små söta liven är ganska hungriga och energiska av sig också. Den här fågelmataren i trä blev kortvarig här hemma. Det här var tidigt vår och den hade redan blivit rejält naggad i kanterna.

Så nu sitter där en i plåt istället. Hacke har lärt sig att knacka på den då den är tom, det ekar i kvarteret och då vet jag att det är dags att fylla på.

Jag har tidigare berättat om vår fyndiga ekorre som klarar av att lyfta på lock och förse sig med frön från förrådet på altanen.

Ibland blir den tagen på bar gärning.

I år har jag solrosfröna i en större tunna och för att ekorren inte ska kunna lyfta på locket så hade jag lagt en säck med 18 kg blomjord ovanpå. I går morse när jag kom ut så hade ekorren lyckats flytta på säcken och ta sig ner till solrosfröna. Det är mig en gåta hur den klarade av att maka undan säcken på 18 kg? Numera heter den ekorren Arvid, som i Starke Arvid.

Men tydligen fick den träningsvärk för i morse när jag kom ut så fick jag se att den jobbat på ett nytt sätt. Kan gissa att den har en del jord i munnen, så ser ni en ekorre här i Bromma som ser lite jordig ut och tämligen rund om magen så vet ni var den varit.

Kan inte annat än beundra den för sin kämpaglöd och idoghet. Skulle faktiskt ha varit intressant att se hur den jobbade. Jag vaknade vid fyratiden och då hade den redan jobbat klart.

-VA? Beskyller du mig för det där, kan aldrig vara sant.

Ett litet tips också. Jag har inte hittat någon bra pryl för att fylla på fågelmaten med, har en manick som är som en slags vid tratt med spärr men den fungerar dåligt så när rapsoljan var slut så fixade jag till den här. Skar av toppen och värmde plasten lite för att forma till en pip. Öser nu lätt upp fröna i den och det går fort att fylla på i matarna.

Smutsig? ja det är ekorrens fel, den blir så av att ligga i en massa jord.