Bilder, tankar och reflektioner jag gärna delar. Både lek och allvar och framförallt mer hjärta än förstånd

100/29c - DÅ, NÄR TIDEN INTE FANNS

***

Då, när tiden inte fanns, var alla somrar förtrollade. Solen lyste från en evigt blå himmel och tornsvalorna svirrade där uppe, alldeles särskilt runt balkongen där mormor och morfar drack morgonkaffet och jag min choklad. En alldeles lagom vind satte björklöven i rörelse så att dom glittrade i solskenet och efter alla dikeskanter och vägrenar böljade knähögt mjukt gräs som kittlade benen. Mats och jag utforskade  alla småvägar och stigar runt omkring och  grönskan var som ett grönt, gnistrande rum. Smultron behövde vi inte leta efter, dom fanns vid just dom vägkanter där vi gick och det fanns alltid timotejstrån att trä upp dom på. När vi ville ha riktigt mycket smultron gick vi efter banvallen på den lilla smalspåriga järnvägen. Hemma igen hällde vi dom på filbunkarna som stod uppradade på fönsterbrädan i köket och ibland fick vi tillåtelse att springa ner till isdösen och hämta gräddkannan. Nån enstaka gång per sommar regnade det, men aldrig mer än tio minuter och alltid ett sånt där varmt sommarregn med en intensivt lysande regnbåge efteråt.

Vattnet i Skivtjärn var grönblått och sanden vid stranden var mjuk och len och varm att ligga i. Där smakade hallonsaften och bullarna allra bäst. Efteråt kunde vi plocka lite blåbär mellan tallarna. Efter middagen gick vi antingen och metade, Mats och jag, nere vid älven, eller så gick vi till biblioteket och lånade böcker. Då gick vi oftast barfota på dom fortfarande solvarma träsyllarna utefter järnvägen, dom få tågen hörde vi på långt håll, och luften dallrade lite i den sköna värmen. Kontrasten blev stor när vi kom in på det kalla betonggolvet i biblioteket. Jules Verne var favoritförfattare och jag glömmer aldrig kapten Nemo och En världsomsegling under havet. På kvällarna läste jag tills morfar dragit upp moraklockan i köket och hört nyheterna och väderleksrapporten i deras rum, det enda sovrummet, jag och mina syskon och mamma sov i vardagsrummet. Så trygg har jag aldrig somnat som där.

*

*

Åren runt 1950 i Deje, Värmland. Bilden tagen omkring 1955, flera år efter att mormor dött.

***

Inlagt 2016-03-29 23:35 | Läst 1956 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Rena rama idyllen och jag känner igen mig i en hel del.
Måste ha varit regnfattigt på 50-60 talet för jag minns inte en enda skolavslutning, som hette examen på den tiden, som det regnade men minns att jag längtade efter att det skulle bli en regning dag så jag kunde ligga inne och mysa med Svarta hingsten eller någon Fembok.
Svar från Khalad   2016-03-30 22:57
Det var idyllen och känslan jag var ute efter, tack Margareta!/ Björn T
Ja, så upplevde jag det också fast jag är yngre.. Jag tror att den känslan går att uppleva igen, bara man tar sig tid och inte far runt så förbaskat.. Du som har barnbarn borde kunna hitta dit igen, kanske med hjälp av dom.. bara vädret är bra.. :-) Fin somrig bild!
Hälsn!
Svar från Khalad   2016-03-30 22:58
Det är nog det jag kan, gamla bilder hjäper till....Tack Jan!/ Björn T
Svar från Khalad   2016-03-30 23:07
Det var precis det jag gjorde när jag hittade bilden, tack Jan!/ Björn T
Typiskt för gamla män... ;-)
Minnet blir mer och mer kristallklart rörande omständigheter för länge sedan. Mina minnen ser liknande ut när det gäller "Landet länge sedan", mormor och morfar, sommarlov utan slut, och så vidare. Ändå - när jag tänker efter riktigt ordentligt erinrar jag mig iskalla regndagar och mulna veckor, stövlar och vattensjuk mark - minsann!
Svar från Khalad   2016-03-30 23:03
Jag berättar om det som gett mig stor glädje och om mormor och morfar som såg mig som jag var och inte som den jag borde varit! Tack Peter!/ Björn T
syntax   2016-03-31 12:06
Du är högst avundsvärd. När jag var liten var det ingen som såg mig som jag var, utan alla såg mig som någon slags embryo till den jag borde bli. Det har ställt till det.
När jag läser detta inlägg blir man nästan gråtfärdig, stämmer så himla bra med mina barndomsår hos morfar och mormor, men det var på 60-talet men ändå så slående lika, vilka minnen jag fick! Tack Björn!

Kenneth
Svar från Khalad   2016-03-30 23:05
Var rädd om dom minnena Kenneth!/ Björn T
Trevlig läsning. Man riktigt känner tiden och tidsandan.
Svar från Khalad   2016-03-30 23:06
Tack Ingela!/ Björn T
FIn bild och fin berättelse. Vi är nog många som känner igen oss.
/Gunnar S
Svar från Khalad   2016-03-30 23:07
Det är det säkert, men ibland känner jag för att plocka fram den känslan igen!/ Björn T

Innehållskategorier