ATT SUMMERA ETT LIV
Vi går och vi går. Och vart vi ska? Ingen som vet. Vi följer vägen, åtminstone är det så jag gjort för det mesta. Enstaka avstickare har det blivit. Men innan jag blev 60 följde jag alltid vägen, den utstakade. Vem som stakat ut den? Jag vet inte, föräldrar, skola och ekonomin kanske. Den hade blivit inbyggd i mig själv, men den sista som jag frågat var mig själv. Efter sextio är det bara mig själv jag frågar vad jag vill. Och vart jag vill. Ingen har nånsin hindrat mig att göra det jag vill, ingen annan än jag själv. Jag har inte förstått, jag har inte fattat, att det är mitt liv. Nu, när jag tror jag äntligen förstått, är det bråttom. Nej förresten, bråttom är helt fel ord. Det är aldrig bråttom. Men det är viktigt att inte göra det som är oviktigt eller onödigt. Bara det som är viktigt, det som betyder nåt för mig och dom människor jag möter är viktigt. Ändå anpassar jag mig fortfarande för mycket till vad andra tycker och tänker, även om det är mindre än förut, mycket mindre. Alla viktiga svar finns därinne, i mig själv. Svar utifrån kan jag bara få på oviktiga saker som hur jag bygger hus eller klarar jobb och ekonomi. Eller vilka bilder som får gensvar. Dom enda bilder som är viktiga för mig är dom som säger något om mig själv och som i mina ögon uttrycker något av vad jag känner. Och boken var viktig - för mig.
*
Kanske undrar ni varför jag skriver det här? Enkelt. Läkarna tror inte min storasyster överlever helgen, hon är inte kontaktbar längre. Jag önskar jag hade pratat mer om det som är viktigt med henne. Det som varit viktigt för henne. Jag tror hon haft ännu svårare än jag för att göra det. Jag fick chansen till ett andra liv efter sextio, jag hade kunnat fråga mycket mer. Mycket mycket mer.
*
*
***


Tack Martin, det ska man. Det svåra är bara att förstå vad som är den egna vägen. Ofta tror vi att vi lyssnar till oss själva när vi bara följer mönster som grundlagts så tidigt att vi tror dom är våra egna/ BjörnT
Tack Stefan, den här gången förstår jag inte riktigt vad du menar. Plikter tex är något jag prioriterat alldeles för mycket och nu hela tiden ifrågasätter./ Björn T
Jag förstår att du inte förstår. Skrev det när jag slagit upp ögonen om morgonen (med feber), och när jag piggnat till senare, förstod jag att det var obegripligt, sen gick texten inte att ändra. Egentligen menade jag det som du kommenterar, prioriteringen är att få bort så många plikter som möjligt till förmån för det som är viktigast. Jag ska försöka undvika att skriva mer en tidig febermorgon, och vänta tills tankarna klarnat.
Helt ok, bara trevligt att låta samtalet fortsätta lite. Hoppas din feber gett med sig, det är alldeles för vackert ute för att sitta inne med snuva😀, krya på dig!/ Björn T
//Lola
Tack Lola!/ BjörnT
Hälsn!
Tack Jan. Dom flesta oss är ganska ovana att tala om sånt som är viktigt, vi vill gärna ha något konkret att tala om. Min erfarenhet att om jag börjar tala om sådant som är viktigt för alla människor - kärlek, bekräftelse, närhet, glädje, frihet, skönhet och sinnesfrid - får jag nästan alltid mycket större gensvar än vad jag kunnat tro. / Björn T
Tack Ingela, när någon i ens egen närhet dör blir ju frågan vad vi gör med våra egna liv så uppenbar/ Björn T
Mycket vacker bild!
Tack Mikael, vi har lätt att falla in i mönster och mönster betyder ju att vi inte behöver välja, det är bekvämt. Svårast är nog att lyssna på sig själv. Ofta tror vi att vi lyssnar till oss själva när vi bara följer mönster som grundlagts så tidigt att vi tror dom är våra egna aktiva val./ Björn T
Fast man måste försöka arbeta med att vara sann mot sig själv.
Och göra det som känns rätt, men man måste ändå ta hänsyn till andra
Så man inte skadar andra
Tråkigt med din syster.
Visst är det svårt med alla måsten. Och alldeles självklart menar jag inte att man bara ska ta hänsyn till sig själv, kanske låter det så när jag säger att jag bara frågar mig själv, men det gäller ju bara frågor om mitt eget liv. Jag vet att du förstår, det jag menar är ju att inte hela tiden vara andra till lags i stället för att faktiskt känna efter var jag själv står och komma med min egen mening. Tack Bengt!/ Björn T