100/35c - KVITTEN

***

Trädet förra blogbilden visade var avenbok. Och tittar jag lite närmare är det mycket annat som redan börjar ske. Det här är en vildsådd kvittenbuske som vi glädjer oss åt. Det fanns planterat en på framsidan av huset när vi flyttade in 1971, men tog vi bort för ett par år sen. Busken är vacker med röda, vackra blommor på våren och ger sen äpplestora, gula stenfrukter, fina att göra marmelad av. Men den sprider sig gärna och rätt var det är finns ett snår av kvitten och förutom vackra blommor och frukterna har den sylvassa, hårda taggar 2-3 cm långa. Men där den vildsådda står får den gärna breda ut sig, där finns plats och vi kan därför fortfarande glädja oss åt kvitten.

*

Små, små löv är på väg, likaså de röda blommorna. Notera gärna taggarna!

*

Här sitter resterna av ett par frukter kvar sen i höstas

*

Lite närmare ser man tydligt både blad och blomknoppar

*

***

Postat 2016-04-04 22:24 | Läst 1890 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

100/35b - NÅNTING ÄR PÅ GÅNG...

***

*

***

Postat 2016-04-04 13:54 | Läst 1551 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

100/29 - I STÄLLET FÖR

***

Dagens upplevelse var bäcken. En lång stund stod jag där på den lilla traktorvägen och lyssnade på vattnet som porlade. Solen blänkte i dikets vatten och jag hörde också lärkor, bofinkar, koltrastar, tranor, men idag var jag mest fascinerad av vattnets porlande. Dom första tussilagona, dom första fjärilarna och dom första stora humlorna såg jag också. Och på fälten fanns början till en grön ton. Det fanns massor av möjligheter till läckra vårbilder. Trots ett antal bilder blev resultatet kasst, nånstans saknade jag lusten. I förbifarten såg jag att asparna vid skogsbrynet och kanten på ängen stod fint mot den mörka skogen bakom och en bild tog jag, en bild utan vårkänslan som fanns i överflöd runt omkring. Men våren är också väntan.

*

Ibland är hjärtat inte med och då funkar inte det jag tänkt. Det är just det, det vet jag redan. Att göra sånt jag tänkt. Eller funderat ut. Men att göra det jag känner för, längtar efter, det funkar. I princip jämt. Enda kruxet är att ge mig så mycket tid och så mycket ro att hjärtat kan göra sig hört. Det hjärtat längtar efter försvinner ofta i bruset av vardagen och brådska och oro tystar det definitivt. Så egentligen skulle jag inte visa en bild utan spela upp bäckens porlande. Ljud är lika suggestiva som bilder. Minst. Jag har några minuters inspelning med havsbruset från stranden utanför Bequia, det eviga, det fanns inte en tyst minut på två veckor och min gissning är att det hörts dom sista hundra miljonerna år eller så.