INDIEN I MITT HJÄRTA - 1 NATTENS ELDAR

***

Första gången landade jag i Mumbai ett på natten och först framåt halv tre satt jag i bilen för fyra timmars resa till Pune. 

*

Och genom natten strömmade värmen

och lukten av alla dom brinnande eldarna

 Som eldflugor glimmade eldarna 

och över den indiska subkontinenten 

låg strimmor och stråk av blå rök

*

Månskensblänk i marmor

och slott från sagornas värld

och månsken

över förtorkade flodbäddar

där vildhundarnas skall 

ekade

och den blå röken drev

*

Nattens eldar brinner fortfarande

när första ljuset anas

och varje eld vaktas av någon

eller några gestalter på huk

bland alla dom andra

 ettusen tvåhundra miljoner

människorna

*

Förstora!

******

OM TIDEN, SVART/VITT OCH Tri-X

***

Tiden är en märklig företeelse. Den går inte att ta på, som man kan göra med rummet. Frågan är om den finns alls. Jag har ju min guru, han den indiske mystikern, som jag lyssnar mycket på. Han har sagt , som jag tycker, mycket klokt. Om tiden har han sagt så här:

Vanligtvis brukar man dela in livet och tiden i dåtid, nutid och framtid. Det är fel. Om vi håller oss till tiden, finns bara dåtid och framtid. Om vi istället håller oss till livet, finns bara nutid. Livet pågår i ett ständigt nu. Vi kan tänka på dåtid och framtid, men vi kan aldrig leva i nåndera. Leva kan vi bara göra i det ständigt pågående nuet. Om vi låter vår uppmärksamhet vara i dåtid eller framtid, är vi inte här i nuet och missar livet, vi tänker på något som redan varit och inte längre finns, eller vi hoppas på eller fruktar en framtid som kanske aldrig kommer. Enda sättet att leva är att vara närvarande i nuet, här och nu.

*

Den här bilden födde kvällens funderingar. Äldsta barnet, ungefär ett år, tagen för 46 år sen. Svart/vitt förstås, jag körde mest med Tri-X, minns jag rätt tog jag den i köket. Jag förstod det inte då, men idag tror jag jag förstår. Hon ser mig. Hela mig. Inte igenom mig, hon ser in i mig. Eller ser och ser, hon känner in mig. Alldeles allvarlig, alldeles lugn, betraktar hon mig. Med hela existensens vishet levande i sig själv, den som aldrig kan - eller behöver -  förklaras.

*

I morgon åker jag till Stockholm för läkarbesök och en del annat. Har tex nappat på en begagnad  Sony Carl  Zeiss 55/1,8, har förstått att det är en riktig superoptik. Tveksamt om min A7S kan göra den full rättvisa. Antagligen måste det till en A7RII för det. Så när jag köpt den här misstänker jag att jag är så illa tvungen att också skaffa en sån. Jag menar, jag kan ju inte ha en Carl Zeiss 55/1,8 och sen ingen kamera som utnyttjar den optiken fullt ut. Eller - vad tycker ni?

***

HANDLE WITH CARE PLEASE - OPEN AND VULNERABLE

***

*

*

***

DET INGEN BLOGGAR OM

***

Det blir tydligare och tydligare - jag tröttnar allt mer på alla rubriker, allt storstilat, allt märkvärdigt. Sånt som fyller våra tidningar, som fyller våra TV- och radioprogram. Alla tävlingar, eller pseudotävlingar, om att vara bäst, eller vackrast eller häftigast på något annat sätt, men som mest går ut på att visa att här är jag - se mig, se mig, se mig! Lite gäller det bilder också - det häftiga, det unika, det märkvärdiga, det extrema vinner nästan jämt på bekostnad av närheten, det långsamma och det inkännande. Lite så tom här på FS.

*

När jag var i Rättvik härförleden tog jag en kaffe på ett vanligt fik. Satte mig vid ett av de små runda kafeborden utanför. Och länge dröjde det inte innan jag fick sällskap, ett äldre par (lite äldre än jag tror jag:-)). Och mannen i paret kände jag en spontan och omedelbar sympati för. Hon satt med ryggen mot mig, så inget ont om henne. Men honom såg jag. Han såg ut att ha tankarna lite på annat håll, även om han såg på det som fanns där runtomkring. Inte vet jag vad som rörde sig i hans huvud, men det kändes som något viktigt. Väldigt viktigt. Och trots lite bister uppsyn tycker jag han är vacker. Och min känsla är att han sett en del, vet en del, mer än de flesta som självsäkert uttalar sig så fort dom har en chans.

*

Länge satt dom inte där, hon var först färdig, jag tror att han kunnat sitta kvar en stund

*

Och medan trafiken rullar på genom huvudleden som går rakt genom Rättvik tog han sin rollator och följde henne. Honom skulle jag vilja lyssna till, om han ville berätta. Men jag tror inte han berättar för så många vad som rör sig och sysselsätter hans tankar.

*

Själv satt jag tankfull kvar en stund och kände tomheten

*

***

HYRESHUSET

***

Tre Krokars Gata 4A, Ludvika. Lägenheten längst ner, till höger.Vi flyttade in 1958, mina föräldrars första moderna boende. Jag tog studenten 1960, sen lumpen, sen vidare. Alltså två år. Här träffade jag I, hon bodde i lägenheten ovanför. Högst upp bodde Carmen som jag skrivit om tidigare. För mig var det en egen värld. Då. Men mamma och pappa bodde kvar. Pappa gick bort 1993, alltså 33 år efter att jag flyttat ut.  Mamma bodde fortfarande kvar. Hon gick bort 2006, i lägenheten, nästan 98. Dvs 46 år efter att jag flyttat ut. Hon klarade sig själv till långt över 90, tog bussen ner till stan för att handla, lagade sin egen mat, klarade sin egen tvätt i husets tvättstuga, också till flera år över 90. Bara de sista åren tog hemtjänsten över. Och sista månaderna palliativa teamet. Dom ringde mig på jobbet samma dag hon dog och sa att slutet nu var nära. Jag avslutade några viktiga saker på jobbet , det tog väl någon timme, innan jag åkte dom 20 milen upp till Ludvika. Jag kom dit ungefär en halvtimme efter att hon dött. Kanske satt jag ensam bredvid henne en timme, eller det som varit hon. En död kropp är väldigt .....död. Begravningsbyrån hämtade henne dagen efter. Alltså sov vi, I och jag, i lägenheten, tillsammans med mamma. Det var sista natten jag sov i den lägenheten. Numera har jag andra uppfattningar om vad som är viktigt. 

*

Idag, eller som här i januari i år, bara ett hus. Ett vanligt flerfamiljshus. Man kan inte se något särskilt med huset. Utanpå. Det finns inuti mig.

*

*

***