FÖR MIG ÄR DET OBEGRIPLIGT......

***

......hur man kan ägna blogg efter blogg  åt att tala om hur fel andra gör när dom fotograferar. För det mesta är det gatufoto som är i fokus. Fel avstånd, fel objektiv, fel utlösarmekanism, för många bilder eller text som inte ska vara där. Över huvud taget är det för många gatufotografer, i andra bloggar är det för många fotografer över huvud taget, definitivt för många som tror  att dom är fotografer. Pictorialister är inte heller så populära, liksom en del annat. För att inte tala om hur mycket för många bilder det är, alldeles för många bilder överallt. 

*

För mig är glädjen i fotandet och gemenskapen på bloggen (och andra medier) viktigare än resultatet, även om jag också försöker lära mig ta bättre bilder allteftersom. I grund tror jag min  innersta drivkraft är att få dela med mig en smula av mitt liv eller mina tankar, det finns mycket jag inte får sagt annars med det begränsade umgänge I och jag har. Och att få dela en smula av sitt liv tror jag är en vanlig drivkraft. Ingen tror väl att vi bara sätter in bilder som är det bästa vi nånsin gjort? Inte många i alla fall.

*

Bilden är tagen vid dagens promenad ute vid S:ta Maria, ungefär kl 16

*

***

ROUTE 66 OCH FLATENBERG

***
Nej, inte den 400 mil långa 66:an från Chicago till Los Angeles, det här ett stopp på riksväg 66 som går från Västerås upp förbi Sälen och Norge, 34 mil ungefär. 66:an är den enda större väg som passerar Söderbärke. Igår, påväg hem från Hagge strax intill, blev det en liten solsnutt så jag var tvungen att stanna, alldeles strax efter Smedjebacken, Flatenberg heter det tror jag. I alla fall ligger Flatenbergs gamla hytta alldeles härinne. Och det är ju en trakt jag väldigt gärna visar bilder från, det är liksom hjärtat av Bergslagen, hjärtat i gamla Sverige, hjärtat i den ekonomi som gjort Sverige till vad det är, en modern industrination. Åren mellan säg 1650 och 1950, eller 1970 för att vara noga, är en svensk industriell guldålder. Eller järnålder då.  Det var skogen och malmen som skapade Sverige som nation vågar jag påstå. Järnet och stålet var hårdvaluta, giltig i alla världsdelar. Fortfarande spelar såväl skog som malm/järn stor roll i vår ekonomi, men inte tillnärmelsevis så stor som under guldåldern. Jag har faktisktt inte klart för mig vilken bransch som exportmässigt är viktigast idag. Musik kanske?

*

Alla tre bilderna är tagna från parkeringsplats på 66:an utanför Flatenberg, men jag gillar själv bilderna. Ljuset var fint och jag tycker bilderna säger något om den bergslagska landsbygden. Det är inte i första hand jordbruksgårdar vi ser utan gamla bergsmansgårdar, säkert kopplade till hyttan här. Det är inte heller den stora ödemarken, vildmarken, utan kulturbygden vi ser. Visst finns det tätorter alldeles i närheten, Smedjebacken, Ludvika, Fagersta och lite längre bort Borlänge och Falun, men det är långt till city, Operan och Dramaten. Jag valde att inte skära bort  vägen, 66:an, i bilderna, just här tycker jag den ska vara med

*

*

*

*

***

VADDÅ, KONTORSTID?

***

Stefan, som driver gården jag kallar Gården i bloggarna. I och jag träffade honom senast i går, på nyårsaftonen alltså. Jag ser honom nästan jämt när jag går förbi, oftast ute med djuren som vintertid måste ges foder rätt ofta. Djuren, det är uppåt 80 får, knappt 15 kor, ett par hästar, två grisar och ett par hundar. Oftast vinkar vi på håll, men då och då en pratstund. Han har liksom fullt upp, stängslen ska hållas i skick och lagården är stor. Han sköter gården själv. Och så jobbar han typ halvtid inne i stan, Ludvika......

*

*

*

***

URSÄKTA, EN TILL

***

Lika vackert som 2019 slutade började 2020. Från Korsheden idag 15:19

*

Från tomten, Korsheden

*

***

OSANNOLIKT - ATT JUST VI ÄR

***

Klockan närmar sig tolv, och brasan har brunnit ut. I sover och huset är tyst. Vår nyårsafton är synnerligen enkel, en matbit och ett glas vin. Liksom de flesta nyårsaftnar dom senaste åren är det bara vi, då vill ungdomarna träffa vänner och hålla i gång en smula. Inte ett skvatt konstigt och vi känner oss inte det minsta lämnade. Vi är lyckligt lottade med barn och barnbarn som gärna träffas. 

*

Osannolikt blev rubriken därför att jag nog aldrig sett en rödare himmel än i eftermiddag - 15:39 säger metadata - osannolikt röd. För den som undrar har jag knappt rört spakarna i LR. Skärpt och lyft exponeringen något (+0,6), det är allt. Men det det finns annat som också är osannolikt. Nästa år, 2020, fyller jag 80, hur fridens namn gick det till? OK, jag är inte där än, men nyss var jag femton och drog på Storgatan i Ludvika på kvällarna. Och funderade då och då på vad jag ville "bli". Jobb alltså. Nu helt plötsligt är alla jobb gjorda. Osasnnolikt!  Och tre barn och fem barnbarn......

*

Över huvud taget är det rätt osannolikt att vi finns till, hittills har man inte hittat liv nån annanstans därute, och lite har man ju kollat och lyssnat av. Jag tror nog det finns mer liv nånstans långt därute men det är ju inte på var och varannan planet eller måne i alla fall. Och exoplaneterna håller vi på att kollar. Hur som helst, det känns rätt osannolikt att vi finns. Och tänker och så där, fotar och gör bloggar, hur sannolikt är det i universum egentligen? 

*

Egentligen händer det inget att alls nu klockan 24, det sker inte nå´t  ovanligt alls i naturen, inte med oss heller, det hela handlar bara om klockorna. Tiden går som vanligt,  om den nu verkligen finns alls förstås, själv är jag högst osäker på det, liksom på så mycket annat. Tänk om man visste allt, vad tråkigt det skulle bli!

*

Det enda märkvärdiga med årsskiftet är att jag ofta tänker på dom nära som inte är med längre - mamma och pappa, storasyster Sigbrit och några till.  Att vara, för att sen inte vara. Visst är det konstigt? Så mycket, och så många som inte är - visst är det osannolikt att just vi är?

*

*

Och såklart - GOD FORTSÄTTNING alla!

***