MED 135:AN I TORSTORP

***

Mäselnspåret i Torstorp igen, härligt! Och ibland bara älskar jag 135:an med 99:an, vikten till trots (2 kg prick). Utsnittet blir ett annat, bilderna blir annorlunda. Här i blandningen av slyskog utefter sjön och ängarna innanför var löven just på väg att slå ut och gräset på ängarna har inte riktigt hunnit grönska än så färgerna är fortfarande vårbleka men ack så fina om man väl vill se. Bilderna från i torsdags, Stefan gjorde oss sällskap på en lunchpromenad innan han åkte

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

FÄRDVÄGAR - EKÖN

***

Varje gång jag går den gamla vägen på Ekön tänker jag på dom som gått här före. Svärdet som hittades (här) verkar vara från 1300-talet. Säkert fanns en upptrampad gång- och ridväg många hundra år tidigare, människor har alltid haft förstånd att välja både det vackra och det säkra. Ekön är vacker, det var den säkert för 1 000 år eller så sen också. Och med vatten på alla sidor blev man inte lika lätt överraskad. Vägen slingrar sig mellan stenhällarna som går i dagen på ett sätt som ingen modern väg gör, där spränger man sig rakt fram bara. Väg och väg förresten, det här är mer två hjulspår med gräs emellan. Jag inbillar mig att den i stort sett ser ut som den gjort de senaste 3-400 åren. Men som sagt, här tror jag man gått och ridit i 1 000 år eller så.  Gjort paus under ekarna, tittat på den blommande vårlöken och vitsipporna för att sen skynda sig vidare till mager spis och enkel boning.

*

Under 1600-talet residerade här det kända paret Mattias Kagg med hustrun Märta Ulf och på karta från 1762  fanns förutom säteribyggnaden med fyra flyglar och ladugård magasinsbyggnad och tjänstefolksbyggnader (Finspång - Den svenska industrins vagga - Kulturmiljöprogram 2015.06.17). Nog har det funnits mer liv och rörelse på Ekön än idag så den gamla vägen är nog flitigt använd. Jag visar bilder från Ekön då och då, det är ungefär som blåsipporna som måste fotas varje år. Dom här två bilderna tog jag i tisdags kväll när solen stod lågt.

*

*

*

***

EKÖN - SVARTVITT

***

Hakar på fg blogg genom en svv naturbild från i tisdags kväll

*

*

***

INTERFERENS

***

Så snöar det för fullt igen idag. Det gjorde det inte i förrgår då var jag ute på Ekön för första gången i år. Jag var där i kvällningen, och precis när solen gått under horisonten och sjön låg blank stack båten iväg. Några mjuka svängar och sen är det lätt för en fysiker att i stället för att beundra naturen fascineras av våginterferensen där ute på sjön. 

*

Interferens, växelverkan, överlagring eller vad vi nu väljer att  kalla det på svenska. Det gör ju vi människor också, växelverkar med varandra. Ibland förstärker vi varandra, ibland tvärtom. I går kväll där i Järna var det bara positiv interferens. Men vi ska nog inte vara så rädda för att det inte alltid är så, det viktiga är att vi fortsätter växelverka. Ideer och tankemönster som utvecklas i långvarig ensamhet brukar sällan funka i verkligheten, ibland leder dom käpprätt åt helsike. Det som stöts och blöts och möter motstånd utvecklas, förädlas och klarar verkligheten bättre.

*

Just nu har Afghanistan varit i mitt huvud några dagar. Efter 20 års närvaro är USA tydligen på allvar på väg ut. Ena halvan av mig tycker det är bra, i grund är militär närvaro i andra länder tecken på att något är fel. Den andra halvan av mig bekymrar sig om vad som kommer hända kvinnorna. Afghanistan har 38 miljoner invånare säger Wikipedia. Det betyder ungefär 20 miljoner kvinnor, det brukar vara fler kvinnor än män. Och nu kommer risken för att talibanerna tar över igen vara uppenbar. Tar dom inte över landet kommer dom ändå med stor sannolikhet få ökad betydelse för hur landet styrs. Sen talibanerna tvingades släppa makten har kvinnorna, i varje fall i storstadsområdena om än inte i byarna ute på landsbygden, fått både arbeta och flickorna gå i skolan. Hur blir det nu? Extremiströrelserna skulle behöva interferera mer och på andra sätt än genom krig och terror. Dialog kanske?

*

*

***

VÅTMARK

***

Det mest vardagliga rymmer dom största miraklen. Blänket synliggör både ljuset och vattnet. Det dröjer en stund innan jag förstår vad jag hör. Ljudet flyttar sig snabbt ute i mörkret. Grodorna förstås. Ljuset och vattnet och livet, grundstenarna. Tillsammans med kolet. Det märkliga kolet, universums fjärde vanligaste grundämne.  Jag hör tofsvipan långt innan jag ser henne, kraftiga vingslag med tydligt luftbrus. Luften är alldeles stilla, som vanligt vid solnedgången, och tystnaden total. Snart kommer stjärnorna och jag vet. Mitt hjärta genomborras ständigt av deras neutrinos som kallar mig hem igen.

*

*

***