FJÄRILSVINGAR

***

Genomborrad bländad och fastnaglad

men utan avtryck 

och ourskiljbar i rymdmörkrens djup

Vinden rör björklöven

alldeles ljudlöst

liksom fjärilsvingar

*

*

***

LANDSKAP VID LARSBO

***
Tre landskap vid Larsbo. Eller riktigare tre varianter av landskap vid Larsbo, ner mot sjön Säven alldeles efter Larsbo på väg mot Vibberbo idag. Dom två första är nästan samma bild, bara olika proportion himmel och förgrund och där har jag svårt att bestämma mig för vilken jag tycker bäst om. Tredje bilden är visserligen nästan samma vy men ändå en annan bild, förgrunden är annorlunda och visar också all mossbelupen sten, sten som säkert kommer rån fälten nedanför.

*

Förstora gärna, landskap behöver förstoras!

*

*

*

***

NOTERAT UTEFTER SAXEVÄGEN

***

Häromdagen, noga räknat i förrgår, kollade jag färgläget i naturen på min promenad utefter Saxevägen. Jag har haft känslan ett tag att gult dominerar, åtminstone som blomfärg. Och visst finns det mycket gult just nu, men långt från bara. 

*

Renfana syns överallt utefter vägkanterna

*

Gullris, kanske höstgullris, är också vanligt, särskilt vid kanten till våtmarken innanför spången

*

Humlorna älskat just gullriset

*

Någon av alla fibblor. Eller fettistel kanske

*

Fälten är förstås fortfarande vackert gröna. Med vita inslag förstås. Och var tar all den här plasten vägen så småningom?

*

Tistlarnas lila färger gillar jag

*

Och detaljerna är också värda att ses, samma bild croppad

*

Rönnarna har gott om bär  som nu börjar få riktig färg. Vargavinter kanske?

*

En del buskar har fått mer färg än andra

*

Ut mot våtmarken blandas det gröna och det gula

*

Eftersom den var från samma promenad får den hänga med en gång till

*

På hemväg får den här kombinationen mig att stanna till med kameran

*

***

TOGETHERNESS

***

Annika mötte oss med cykelkärran nere vid passbåten när vi kom, lika glad som vi för att vi kunde ses därute på Äpplarö igen. Varje gång jag är därute upplever jag att ljuset är speciellt. Kanske går det inte att mäta, kanske är det bara mitt humör som ger mig känslan. Ändå är känslan av särskilt ljus så tydlig. Sånt kanske man inte kan, eller får, visa om man är seriös fotograf?  Jag menar, den här bilden är ju aningens manipulerad, jag har gett bilden lite varmare ton än vad det var, den visar alltså inte exakt hur det såg ut. Däremot visar den, precis som jag vill, ganska precis hur det kändes att gå där och känna mig glad och lycklig. Självklart får man. Däremot är det enkelt att konstatera att den här typen av bilder inte står särskilt högt i kurs på utställningar och fototräffar (däremot hos människor sådär i största allmänhet). Jag skriver nu inte för att jag känner mig missförstådd på något sätt, däremot skulle det vara intressant att höra åsikter och funderingar om varför det blivit så utpräglat. Är det mindre fint eller konstnärligt att vara lycklig och glad än att vara ledsen och nere? Eller är det så att alla ytliga leenden vi ser i annonser och på Instagram gjort att glädje och lycka devalverats och inte längre anses uttrycka något äkta mänskligt? Själv kan jag tycka att i en värld som alltmer karakteriseras av pengar, ytlighet, krig och katastrofer borde behovet av känslor som gemenskap och glädje vara större. Men glädje som känsla är kanske mindre konstnärlig än nedstämdhet och armod?   

*

*

***

ANDRA SIDAN......

***

...., ja, andra sidan av Bartjärn. Lite mörkare med berg och granskog. Svårgådd skog med mkt sten och hål.

*

*

*

***