SMILET

***

Räcker långt för mig, godnatt!

*

*

***

SÅ OMÄRKLIGT.....

***

....det sker, växandet, mognandet. Det finns inga mätvärden eller hållpunkter som markerar det som sker, inga generella markörer, jag kan inte peka på något särskilt alls. Ändå är det plötsligt så uppenbart . En annan gestalt träder fram. En annan blick, en annan känsla, andra frågor och andra samtal. Och något annat tonar bort, får lämna plats. Så fortsätter det, hela livet. Mitt eget åldrande är för mig lika omärkligt i sina förändringsögonblick, ändå märker jag gång på gång hur något försvunnit och något annat kommit i stället. Men under alla nya lager skymtar jag honom fortfarande, pojken som är jag. 

*

Elias

*

***

FINT BESÖK - OCH SÅ LITE SUPERPLASTICITET

***

Då och då får vi besök - det ringer på dörren och utanför står Alice och Klara och frågar om dom får komma in. Och det får dom. Och vi hittar alltid på något. Klara frågar nästan alltid efter silikonleran som jag visade henne en gång. Det ÄR en häftig produkt - man kan dra ut den i meterlånga tuggummitrådar men rullar man ihop den till en boll och kastar den uppför den sig som en studsboll. Dess mekaniska egenskaper är alltså starkt hastighetsberoende - vid långsam deformation är den extremt plastisk (superplastisk), vid snabb deformation är den näst intill fullständigt elastisk - jätteskoj och jättespännande. Men vi får komma ihåg att inte lägga den på någon textilie, gör vi det så har den efter några timmar trängt in i textiliens fiberstruktur och gjort den näst intill omöjlig att få ren.

*

Men det finns mycket annat, vanlig leksakslera tex. Eller kartongen med utklädningskläder, den har ju också alla barnbarnen gillat men snart vuxit ifrån. Och den här gången blev det kartongen med kläder

*

Alice

*

Alice och Klara har testat lådan med gamla kläder

*

Alice och Klara med lillasyster Elsa och pappa och mamma är våra närmast grannar. Och såklart har jag frågat mamma och pappa om jag får lägga ut några bilder ibland.

***

MOTIVVAL OBJEKTIV OCH FOTOGRAFERINGSKONSTEN

***

Efter några timmar ute i snön var det dags för fika inomhus. Och som sagt, känner ni er lite bleka och opigga föreslår jag några timmar i snön, då får man sån här färg på kinderna! Porträtt är det, och till och med jag som mest fotar i färg tycker att porträtt ofta blir bäst i svartvitt, men inte här inte!

*

Nu när barnbarnen är, eller nyss varit hemma, blir det lite barnbilder förstås. Jag tycker mig ana att barnbilder ibland anses höra hemma mer i familjealbumen än på fotosidorna. Precis som man inte skulle kunna utveckla lite fotokunskap också vid barnfotografering. Tar vi andra motiv, fåglar tex, finns det dom som lägger in flera bloggar rad med bara fåglar :-). (jag gillar fågelbloggar, tro inte annat), så varför skulle jag inte  göra detsamma med barnbilder?

*

Objektivvalet är enkelt för mig  när det kommer till porträtt - Minolta 85:an förstås! Här valde jag inte största öppningen som ju är 1,4, i stället körde jag med 5,0

*

Sen är det det där med fotograferingskonsten, jag märker att jag blivit lat. När jag såg den fina färgen på hennes kinder fick hon sätta sig i närheten av dom stora fönstren med mycket ljus. Väggen bakom är liggande träpanel men det stod en sån där vikskärm bakom henne, det tyckte jag kunde duga. Jag insåg ju från början att jag borde fixat något helt annan bakom, allra helst som skärmen är rätt smal och skärmkanten kommer synas. Men Vilma var lite otålig och ville göra annat så antingen fotade jag nu eller inte alls, åtminstone inte dom rosorna. Och då blev det så här.

Klick gärna upp bilderna, Minolta-85;ans bilder kommer mer till sin rätt då!

*

*

***

JAG ÄR SNART ÅTTA FAKTISKT!

***

Och Lovisa heter jag, storasyster Vilma var med igår.

*

*

***