MITTEMOT

***

Vänthall Arlanda 2016, på väg till Riga

*

*

***

ANDREAS FEININGER OCH LITE ANALOGT

***

Andreas Feininger inleder sin bok Framgångsrik fotografering (Stockholm Bonniers 1956, orginalet Successful photography New York Prentice-Hall 1952) så här:

Innan jag börjar vill jag glädja mina läsare genom att avliva en gammal myt, som omsorgsfullt hållits vid liv av fotografiska författare. De tycks i denna myts vidmakthållande ha sett en garanti för ett säkert levebröd. Det är myten om hur svårlärd fototekniken är.

Men myten är absolut inte sann. För många år sedan var det annorlunda. Då hade man våta plåtar, kameror med mycket stort format, ljussvaga objektiv och ljussvaga emulsioner, vilket allt krävde största skicklighet och åratals erfarenhet att bemästra. Tack vare våra moderna "idiotsäkra" kameror, ljusstarka objektiv, känsliga filmemulsioner och standardiserade framkallningsprocesser är det idag så lätt att lära fototeknik att var och en kan framställa "tekniskt perfekta bilder".

*

Jag glädjer mig åt hans positiva syn på den nya generationens kameror. Självklart kommer han straxt till att aldrig så tekniskt perfekta bilder  inte automatiskt leder till bra bilder. Där är det övning och experiment som gäller. Jag har också hans andra bok, Framgångsrik färgfotografering. Som läroböcker har jag alltid tyckt att böckerna är lite torrt tråkiga men dom har troget stått där i bokhyllan - jag fick dom som premium våren 1957 när jag tog realen (får man skriva det?). Nåväl, dit jag tänkte komma var att jag hittar mer intressant läsning i dom här böckerna nu än när jag var yngre. Särskilt där han skriver om fotografi som sådan. En hel del känns gammalt och förlegat, men en hel del känns mycket modernt. Det fick mig också att leta rätt på lite av hans bilder på nätet. Mycket intressant, i böckerna jag talar om visade han praktiskt taget inga bilder alls.

*

Nåväl, jag har i alla fall stoppat in den första rullen Ilford HP 5 Plus i Yashican. Det kändes ovant, och som tur var hade jag en tomspole sittande i kameran. Och nästan lite högtidligt att bryta filmförpackningen, sätta in rullen i den tomma platsen i kameran, lossa tejpen, dra ut  filmänden och fästa den i upptagningsspolens springa. Sen gjorde jag en liten miss, jag vred visserligen veven ett varv för att vara säker på att filmen fäst i spolen, men jag glömde bort att dra fram filmen längre, där finns ju ett par pilmarkeringar lite längre in på baksidespapperet som visar hur långt filmen ska dras fram - tills dom matchar motsvarande pilmarkeringar i kamerahuset. Det är ungefär 55 år sen jag senast satte en 120-film i en kamera och nästan 64 år sen jag gjorde det i första gången i den här kameran så jag tycker det är ok ändå för en 80-åring, såna missar får jag nog räkna med.  Problemet är att jag nu sannolikt inte har filmen framme i läge trots att kameran markerar läge för första exponering. Därmed tar jag två blindexponeringar för att inte missa någon "riktig" bild när det blir dags.  

*

Om det nu blir några bilder, det vet jag inte än. Kameran är från 1957 och har aldrig varit på service. Det enda jag vet är att den ser ut att funka, slutaren låter och och uppför sig som den ska när jag kollar med bakstycket öppet. Och visst är det en kortare blinkning på korta tider jämfört med 1/50 eller 1/25. Men om tiderna verkligen stämmer vet jag inte. när jag så småningom exponerat filmen kommer jag skicka in den för framkallning, min dosa har jag gjort mig av med. Visar sig kameran fungera kanske det blir en ny framkallningsdosa, vi får se.

*

Här kommer annars två bilder tagna med samma kamera 

Autobahn nånstans i Tyskland sommaren 1959

*

Inger när hon tar realen, 1958 eller 1959

*

*

***

EXTREMVÄDER!

***

Rykande aktuell rapport från Pirvägen. -0.9 C och snöfall, blå fläckar på avstånd. I går eftermiddag satt vi här och fikade i T-shirt. Klassiskt  aprilväder, det känns riktigt skönt. Kanske ändå en slags extremväder. Alltså extremt normalt aprilväder menar jag......

*

*

*

*

***

DET BLÅSER HÅRT.....

***

.....ikväll och själen som är orolig ändå får ingen ro. Fotandet följer med och lusten och hjärtat finns inte där. Också vid datorn blir jag osäker på vad jag vill och om jag försöker säga något med bilderna. Ändå fortsätter jag eftersom jag vet att det är bättre att göra något än inte. Ambivalensen framgår av musikvalet där Arapapa med Bliss (här) växlar med Enigmas Amen (här). Själv har jag mina spellistor på Spotify och slipper videotramset, liksom den lilla reklamsnutten ni får stå ut med om ni vill kolla vad jag lyssnar på för musik. Eftersom det inte fanns ro ens för meditation gjorde jag den lilla tvåmilsrundan

*

Redan på väg ut var det mer knytt och otyg än vanligt

*

Tofsvipan flög alldeles bredvid mig men jag fick aldrig spoten på den, det blev en flygbild ändå. Skarp hade den blivit bra tror jag

*

Grågåsen fanns närmare, den hann inte ens vända sig m  och gå iväg

*

Fram mot Doverstorp fick jag syn på kråkan däruppe i björken*

Det blåste hårt i byarna och den vände upp sig mot vinden när den tog i

*

Tog det i riktigt fick den tom huka sig lite

*

Jag lämnade den åt sitt öde och drog hemåt. Inte bara blåsten utan ljuset och molnen och diset som växte därbakom talade om förändring inatt, i morse är det snöblandat och neråt nollan, det blir skillnad, idag satt vi och fikade på altanen

*

***

VERKSTA´N - LUDVIKA 1956

***

Man baxnar - dvs jag baxnar - när jag ser arbetsmiljön. Inga avgasslangar i taket, ingen belysning att tala om. Men vänta, det ligger trots allt en avgasslang på golvet, den går från bilen till höger i bild. Såklart, kolmonoxid kunde man inte tolerera ens för 65 år sen. Arbetsställningen ska vi absolut inte tala om. Eller tvärtom förstås, det är det vi ska tala om. Hängande över motorhuvar som inte går att öppna ordentligt, och ska man jobba under bilen får man snällt ligga platt på golvet, ena änden lyfts upp några decimeter från golvet. Man får bara hoppas ingen kommer åt handtaget på pallbjörnen eller vad den heter. Men så såg det ut, 1956, +- 1 år. Det måste rimligen vara Sigurd Nilsson i Ludvika, jag ser att den första är en Opel Kapitän, sen tror jag en Opel Rekord. Och Sigurd Nilsson hade också Vauxhall, det är väl därför jag är där, vidare hade dom Chevrolet och kanske några till. Kanske utveckling är bra ibland ändå?

*

Kameran är min gamla Robot IIa, 24 x 24 ni vet, med en Xenar 37,5/2, 8 på. Det är en kamera jag gärna skulle vilja ha, vet ni nån som har det köper jag gärna, inga fantasipriser dock......

*

*

***