SÅ LITE VI VET - LUDVIKA 1958

***

I mitt negativalbum står att den här bilden är tagen 23 maj 1958 kl 15,40. Rolf tar realen vid hal Ludvika. Drygt 32 år senare mördas han på öppen gata i New York. Så lite vi vet. Rolf och jag var klasskamrater genom hela folkskolan, sen hamnade vi i olika klasser. Jag minns Rolf som en öppen och glad kompis. Inte för att jag vet hur det är för er, men med många av mina gamla kompisar har jag minnen av detaljer eller ögonblick som alldeles osökt poppar upp. Jag tror vi var hemma hos Rolf den här gången, kanske var vi tolv eller tretton. I alla fall pratade vi om raketer. Det är väl fortfarande 6-7 år tills Sputnik skjuts upp men Wernher von Braun hade sett till att det amerikanska rymdprogrammet hade startat på allvar. Plötsligt frågar Rolf om jag vet hur raketerna fungerar i rymden, vad ger drivkraften? Nja säger jag, det är väl raketstrålen som liksom skjuter ifrån, ungefär som när man ror. Jamen säger Rolf, det är vakuum i rymden, där finns inget att skjuta iväg sig från, inget som håller mot. Nej just ja, det var ju konstigt.  Men om du ligger helt stilla med en eka och så dyker från aktertoften, har du tänkt på att ekan sticker iväg åt andra hållet? Jag kände att det var nå´t jag också borde begripit tidigare, men nu visste jag. Summan av rörelsemomentet är alltid noll för systemet, eller oförändrad då. 

*

Några år senare tog vi studenten och försvann åt olika håll. Och jag visste nog inte mycket om Rolf förrän jag läste om mordet i New York. Ingen vet varför eller av vem. Rolf var där på tjänsteresa, han var bosatt på Bahamas, eller någon av de andra karibiska öarna, gift och med två barn. Tror han var honorärkonsul eller något liknande där och var alltså i  New York på tjänsteresa. Jag kommer inte ihåg detaljerna. Men vi var båda födda 1940 och 1990 var min barn 15, 19 och 22.  Hans kan väl varit ungefär lika gamla.

*

Både I och jag har varit lite extra intresserade av den här familjen, dels för att Rolf och jag var klasskamrater men också för att I var tillsammans med Rolf yngre bror Bo innan vi började sällskapa. Det äldre paret bakom Rolf i bilden är Rolfs farföräldrar, Stefan Andersson med fru. Jag vet att jag berättat om den här bilden tidigare men det gör mig inget, nu dök bilden och hela historien fram igen. Stefan Andersson var den som startade affären Stefans i Ludvika, glasögon, optik, kameror och en juveleraravdelning och det var så klart den fotoaffären jag jobbade på ibland. Farfar Stefan var ledande optiker i landet och startade bland annat en skola för optikerutbildning , Stefansskolan, i Borensberg. Men 1958 var det Rolf pappa Stig som drev affären med uppdrag på riksplanet, tror han var ordförande i Industri- och Hantverkarförbundet under ett antal år

*

Men vad är det Leonard Cohen sjunger i en av sina låtar, A Thousand Kisses Deep:

You win a while, and then its done

Your little winning streak

Jag ska fatta mig kort men Rolf bror Bo blev sjuk och rullstolsbunden några år efter att I och jag börjat vara tillsammans. Mamman  fick cancer och fick amputera ett ben  och hela familjen var borta när också Rolf mördades. Jag hoppas jag inte sårar någon genom att berätta, men hela familjen är död sen många år och  dom enda efterlevande är Rolf barn i Karibien. Och skulle någon släkting läsa vill jag bara säga att jag är glad över att ha känt en så dynamisk och kraftfull familj som fick ett så tragiskt slut

*

*

***

SAXE - VÅTMARKEN VID SPÅNGEN

***

Här kommer ett gäng bilder på våtmarken i sig själv, alltså mer landskapsbilder än fågelbilder även om en och annan fågel är med.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

PAUS I KORSHEDEN

***

Idag åkte jag upp till Korsheden. Det är tre månader sen jag var här. Jag har med mig lite mat för att slippa handla. Den självvalda karantänen har gjort att jag känner mig en smula handlingsförlamad, men jag behövde en paus. En paus från vardagslunken, men också en paus från ansvaret hemma. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte orkar möta I som jag vet att jag borde, jag fixar helt enkelt inte det jag vill och det jag borde. Nu är äldsta dottern hemma så jag kan ta några dagar på egen hand. Om någon undrar så har I en Alzheimerdiagnos sen tre år. Det mesta funkar fortfarande rätt bra och jag är full av beundran hur hon själv möter sina motgångar och sina besvikelser, men jag behövs mer och mer.  

*

Bilden tog jag förra gången jag var här, i februari.  Stjärnhimlen fascinerar mig alltid, den påminner mig om evigheten, livets utsatthet men också om livets skönhet. Bloggar gör jag ganska ofta för att få försjunka i mig själv då och då, för att få vara i min egen värld en stund. Då och då är en underdrift, egentligen är det alldeles för ofta en ursäkt för att göra något annat, istället för att göra det jag borde. Men nu är det här jag är. Undrar om det inte är Orion därnere vid horisonten förresten.

* 

*

Natti, natti.

***

DET ÄR MYCKET VI INTE BEHÖVER

***

Det har slagit mig de senaste veckorna att trots  att samhället "stängts ned" och resor nästan upphört tycks det på det stora hela inte gå någon egentlig nöd på oss. Jag talar nu om oss som (hittills) inte drabbats direkt av viruset och om oss som inte bor i  dom fattigaste delarna av världen. Tävlingsidrotten är i princip borta (fastän folk både idrottar och motionerar), live-underhållning nästan borta (fastän folk lyssnar på musik, läser och ser konst), privatresandet med flyg till semesterorter är i princip borta, klädinköpen har rasat, bilinköpen har rasat.  Jo, jag vet, ekonomin har också rasat. Matförsörjningen tycks däremot fungera och konsumtionen ökar. Sjukvården och äldrevården behöver mer resurser, skolan och polisen också. Jag hoppas fler delar liknande insikter när nya företag startas och kommunala och statliga budgetar läggs.

*

*

***

NJUTNINGSFULLT!

***

*

*

*

*

***