PIANOT

***

Det blir allt längre mellan gångerna. Pappas gamla piano, det han köpte på ett musikcafe´i Göteborg nån gång på 30-talet, står där och undrar var jag tog vägen. En timme då och då, nästan varje dag, brukade jag spela. Det har jag gjort ungefär lika länge som jag fotat. Nu stelnar fingrarna, inte bara dom förresten, i allt snabbare takt. Men det händer fortfarande, med någon månads mellanrum. Stelheten handlar nog också om oträning. Men det är fortfarande roligt.

*

Trogen min uppfostran spelar jag fortfarande bara klassiskt, efter noter. Eftersom både mamma och pappa spelade, och så jag då, finns det typ en och en halv meter noter. Ja, om man lägger alla notblad och notböcker på hög alltså. Kanske två meter förresten. Och börjar jag bläddra i dom så....ja den ja. Och den. Och den som är så fin! Numera blir det ofta fel, fingrarna lyder helt enkelt inte. Men tredje, eller fjärde gången blir det nästan rätt. Och att det blir fel gör egentligen ingenting, eftersom jag har det mesta i notväg också på skiva vet jag ju hur det låter när dom spelar, dom riktiga pianisterna, jag har det i huvudet när jag själv spelar. Såklart har jag aldrig kunnat spela dom virtuosa delarna oftast har jag valt dom lite långsammare satserna, typ Månskenssonatens första, långsam klassiker. Men just den lärde jag mig också efter hand dom snabbare satserna, På bilden härnere finns hörnet av en annan favorit på notstället, Schostakovitch, Dmitri. Den långsamma mittsatsen av hans pianokonsert är underbart melodisk och vacker, fullt spelbar för en amatör. Har ni inte lyssnat på den pianokonserten tycker jag ni ska göra det!

*

*

***

MIN VÄG

***

Jag tror tror inte på några -ismer. Inte på några religioner heller. Tillvaron är mycket enklare än vi tror. Det finns inga dolda sanningar. Och jag ensam är ansvarig för det jag gör, tänker och det jag inte gör. Allt annat är ursäkter och undanflykter. Eller förhoppningar och önskningar. Inte minst det sista är vanligt. Men jag ensam är ansvarig för mig. Det betyder inte att jag är särskilt klok, jag gör mycket jag inte borde. Eller tvärtom, det är mycket jag inte gör som jag borde. Men det finns ingen annan att skylla på.

*

Även om jag nu inte tror på gud brukar jag ibland fråga mig om det som händer är my business, your business eller God´s business. Det är bara my business jag behöver bry mig om, your business har inte jag med att göra och God´s business är som det är.  

*

Så gott det går följer jag min väg. Det finns inget facit, det finns ingen rätt väg eller fel väg.Vad som är min väg kan jag aldrig fråga nån annan om, eller något annat om. Det är mitt val och mitt ansvar. Enbart.

* 

På väg mot Dalarna i eftermiddag

*

***

BRA TAJMING

***

I förrgår satte jag (inte jag men...) på vinterdäcken. Så Sthlm en natt och idag när vi åter kom hem till mammas gata såg det ut så här. Tajming kallas det för....

*

Mammas gata, dvs Pirvägen, idag

*

Trevlig vecka!

***

GUMMIVERKSTAN

***

OK, nu kan den få komma, snön. Frost har vi haft, men inga flingor. Men som sagt, nu är jag beredd. Dyrt blev det, spårdjupet på dom gamla närmade sig gränsen som ju är tre gånger så hög, förlåt djup, eller är det så mycket det ska heta? Strunt samma, ni begriper, jämfört med sommardäck alltså. Som vanligt blev det dubbfritt, det har det varit dom senaste 30 åren. Även vinterkörning är ju sen många år mest på barmark, det blir mkt tystare körning och mkt mindre partiklar i luften. Och så kan jag köra Hornsgatan fram till Tårtan, om det skulle behövas......Och så länge det inte är glansis är dom lika bra som dubbade.Och på glansis? Då kör man väldans lugnt!

*

Tårtan blir det inte men ändå en snabbis till Sthlm över helgen och nu är kylan så sakta på väg ner från norr. Men här kommer gummiverkstan, jag gissar ni känner igen er. Både kontor, fikarum och verkstan är med. Här passar A7S´n perfekt!

*

*

*

*

*

***

I KLASSRUMMET - LUDVIKA 1955

***

Med min lilla Robot IIa blev det tekniskt sämre men mer intima, nära bilder jämfört med Yashicabilderna. Eftersom kameran inte var större än dagens små kompakter var den lättare att hantera och alltså lättare att smyga med  i klassrummet. Det tycker jag syns på bilderna, och jag gillar dom här väl så mycket som dom tidigare, trots låg teknisk kvalitet. Och hur var det, skärpan är inte det viktigasteväl......Bilderna är fö några år äldre än dom jag visat tidigare, från 1955  (möjligen 1956) då jag gick i 3:e (eller 4:e) klass i realskolan. Ungefär som en nia idag alltså. Som vanligt har jag scannat från negativen (24 x 24 mm!) . Jag har valt att ha nästan alla bilderna obeskurna, klassrumsmiljön känns också viktig. En bild har inte jag tagit, ni ser vilken eftersom jag är med på bilden.....

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***