REALEXAMEN LUDVIKA HAL 1959

***

Det drar ihop sig till skolavslutningar just nu. Den ljusnande framtid och så, undrar om man vågar sjunga det fortfarande? Dom här bilderna är precis 60 år. Inte på dagen, men dom är från realexamen i Ludvika våren 1959. Realexamen finns ju inte nuförtiden men motsvarade ungefär att gå ut nian idag. Folkskola 6 år (7 om man inte läste vidare på läroverk), därefter realskola 4 år. Bara folkskolan var ju obligatorisk, realskola och gymnasium bara om man ville läsa vidare. Och glädjen är ju inte att ta miste på när skolan efter 10 år var slut.......

*

*

*

*

*

*

***

LEVANDE HÄNDER

***

Klara var inte så sugen på att komma i bild - hon grimaserade när jag försökte - så jag valde att fota hennes händer i stället när hon lekte med leran och clownen som hon pressade fram hår på. Jag gillar händer - näst efter ansikten är dom de mest uttrycksfulla och levande kroppsdelarna vi har

*

Ute regnar det igen. Inte så mkt men tillräckligt för att jag inte vill slå gräset som jag tänkt, det blir så mkt blöta gräskokor överallt som fastnar på gräsklipparn, stövlarna och följer med in.

*

*

*

*

***

UNDERBART ÄR KORT

***

Väl hemma i Finspång igen gick jag ett varv i trädgården. Regnet hade nyss öst ner men nu bröt solen igenom. Både bukettaplarna och purpurplarna har gått förbi sitt blomstermaximum och blombladen fallern nu i snabb takt. Underbart är kort..

*

*

*

*

*

*

***

TRÅKIGT?

***

Efter tre dagar ensam med mig själv i Korsheden åker jag hem till Finspång i eftermiddag. Läsning, promenader, meditation,  sitta i en stol på trädäcket. Lyssna på vinden, höra morkullan passera i skymningen. Låta tankarna komma och låta dom tona bort. Klippa gräset. Tråkigt? Nej, för mig är det lyx och en nödvändighet för att må bra. Tystnaden och ensamheten - härifrån ser jag inte ett hus och sällan en människa - är en förutsättning för att jag ska komma i kontakt med mig själv. Åtminstone dom delar av mig själv som är ursprungliga, som inte är formade av uppfostran, yrkesroller och familjeliv. Hur skulle jag kunna känna vad själen och hjärtat behöver om vardagsbruset tystar allt som är lågmält och inbillade måsten styr dagen?

*

*

***

STORSKRAKE SAXE

***

Egentligen satt jag därnere på träbron (Spången) utefter Saxevägen i eftermiddags  för att se om jag kunde få en skymt av rördrommen. Jag hörde den när jag gick därnere i går kväll och den upplät sporadiskt sitt karakteristiska läte också nu. Men jag hade inte suttit där så länge förrän jag fick sällskap av ett par grabbar som började fiska med sina kastspön så jag begrep att det var en fåvitsk tanke. Få fåglar är så skygga av sig som rördrommen har jag förstått. Men det blir fler tillfällen, det finns en bra bänk på bron så rätt klädd är det inget bekymmer ens för mig att sitta där ett par timmar. Och ensam i stillhet på bänken kanske det finns någon liten chans.

*

Ändå satt jag kvar där i närmare två timmar, tänkte alltid kan något dyka upp. Och visst gjorde det. En storskrake, hona antar jag, kom simmande med nio små dunbollar i släptåg. En satt på hennes rygg och honan och ungarna sam omkring i närheten av mig en bra stund. Jag fick för mig att det var samma unge som satt på hennes rygg hela tiden, säkert en halvtimme, och jag funderade på om det var den starkaste ungen som behöll platsen för sig själv eller om det möjligen var den svagaste ungen som verkligen behövde vilan och hjälpen? Det lär jag väl aldrig få veta men jag gissar att det är som vanligt i naturen, den starke som styr. Eftermiddagssolen låg på och det blåste rätt hårt så bilderna har lite hård och orolig karaktär. 

*

Här kommer dom, storskrakehonan med nio ungar

*

Ibland försökte fler komma upp på hennes rygg

*

Ungarna verkade trygga och gjorde små utflykter på egen hand

*

Några cyklister kom förbi och fick dom att vända igen

*

Snart kom dom tillbaka igen fast ungen på ryggen är blyg för fotografen

*

*

*

*

När dom kom nära strandkanten här satte ungarna iväg i ett fasligt tempo och for runt, dök och skvätte vatten så det stod härliga till. Dykträning och äta-träning antar jag?

*

Fin stund också utan att se något av rördrommen! Men nånstans härute i våtmarken står den och  - ja, vad säger man - tutar? Eller brölar?Den kan höras flera kilometer, så mycket vet jag

*

*

***