PAPPA, LUDVIKA 1957 - KODAK ROYAL-X PAN

***

Eftersom fotolusten hux flux försvunnit bläddrar jag i några negativalbum i stället. Här två bilder av pappa, båda tagna i dec 1957 i lägenheten på Carlavägen 31 i Ludvika. Pappa, som var skolinspektör, hade kontoret hemma och skrivbordet var hans fasta arbetsplats när han inte var på tjänsteresa. Alla hans typiska attiraljer finns där - skrivblocket, blyertspennorna, en av ärendepärmarna, askfatet, skrivbordslampan, telefonen (1957, typ 5 år innan Dialogtelefonen kom), boken (trodde först det var en av volymerna av Svensk författningssamling han hade i bokhyllan men det är det inte). Nästa bild är tagen samma dag men på kvällen i radiohörnan där han sitter och lyssnar på musik som han uppenbarligen hade noter till.

*

Noggrann som jag var på den tiden har jag antecknat filmtyp på negativarket - Kodak Royal-X Pan som väl var den tidens snabbaste film, typ 1250 ASA, framkallad 11 minuter i DK-50. Som vanligt är bilderna tagna med min Yashica-Mat, min japanska Rolleiflexkopia. Jag har tom noterat tid och bländare, 1/25 s och bl 3,5. Bländare 3,5 är (den står i bokhyllan bakom mig!) största öppning och längre tid än 1/25 vågade jag inte ha för skakningsoskärpans skull (inget antiskak i det huset......). Det var mer av utmaning då. Idag låter jag kameran välja känslighet, gärna 10 000 ISO om det behövs, väljer ett objektiv med 1,4-öppning som jag då inte kunde drömma om och utnyttjar antiskak i huset...... Jag undrar om den där tappade fotolusten och den mindre utmaningen kan höra ihop på något sätt?

*

Pappa vid sitt älskade skrivbord

*

Pappa i radiohörnan. Radion skymtar fram bredvid notboken

*

***

BRA FOTOGRAFI 2

***

 Med tiden får jag allt svårare att tro att bra fotografi har något som helst att göra med särskilda stilar eller särskilda genrer, komposition och tekniker, typ svartvitt eller färg. För mig blir det allt tydligare att foto, precis som måleri eller författarskap, bara berättar om tillvaron och livet, om allt som är viktigt, eller åtminstone värt att ses - i fotografens ögon. Därför säger bilderna kanske mer om fotografen än om innehållet i bilden. Dom fotografer jag tycker om berättar något. Det kan vara om något som händer här hemma eller därute i världen, men det kan lika gärna handla om vad vi som människor känner eller vilken tillvaro vi lever i. Bengt H:s bilder för ett tag sen är ett exempel på bilder jag inte gjort mig fri från på flera veckor. För mig är det bra exempel. Men därför säger jag inte att det är just såna bilder som är bra bilder. Nästa gång jag tar djupare intryck av bilder jag ser är det säkert något helt annat. Världen förändras hela tiden, jag förändras hela tiden, antagligen du också. Helt obegripligt för mig att det skulle gå att på något som helst sätt att definiera hur bra bilder ska vara. Det enda som är säkert för mig är att dom inte ska se ut som gamla bilder eller någon annan fotografs bilder. Som individer har vi total och fullständig frihet att tycka om vilka bilder och stilar vi vill, men det är mig totalt obegripligt att någon kan göra anspråk på att veta vad som är bra fotografi utan att koppla det till sitt eget tyckande (vilket jag aningen ironiskt försökte säga redan i förra bloggen med samma rubrik). Jag tycker mig däremot ana att bilder som får stort genomslag talar till många människor också om de inte vet något om bildens specifika bakgrund, men det är bara min egen tro .

Och näe,  jag tror inte för ett ögonblick att jag tar lika bra bilder som dom kända fotograferna eller ens dom duktiga här på FS. Ändå roar det mig att tycka till om detta med bra bilder! Underförstått eller uttalat blandar inlägg och kommentarer rätt ofta ihop det man själv gillar med bra fotografi. Apropå bilder, väldans fin film om Dora Maar. Och vilka bilder, tala om bra fotografi........

*

*

***

BRA FOTOGRAFI

***

Bra fotografi, det är sånt jag gillar. Bara så ni vet, det finns inget subjektivt i det. Det är en definition. Det är skillnad på att själv gilla något och det som verkligen är bra fotografi. Och bra fotografi, det är sånt jag gillar!

*

*

***

DOM HELIGA KORNA

***

Ja, dom heliga korna ja. Det är väl bara där i Indien dom finns? Eller? Som vanligt beror det ju på vad vi lägger in i orden, jag tänker ju inte bara på kreaturen, boskapen. Dom jag tänker på finns lite här och där. Särskilt här skulle jag vilja säga. Här hemma är det för det mesta en åsikt som gäller. Eller två då, man kan vara för eller emot. Så fort någon tyckt till om något får hen en stämpel i pannan. Antagligen är det för att underlätta för alla bröder och medsystrar så dom slipper tänka till själva. Sorteringen är klar liksom.

*

Exempel? Det går att börja nästan överallt. Ta demokratin tex Varför diskuteras aldrig vilka begränsningar den har? För det har den väl? Och varför diskuteras inte uppenbara brott mot vår demokrati mer? Jag tror lika mkt på demokrati som politiskt system som dom flesta av er skulle jag tro. Ändå vill jag inte att vi röstar fram den ögonläkare som ska operera mig. Och jag är oändligt glad att inte mina lärare röstades fram. Och jag är väldigt tveksam till att Nordisk Fotoklubb verkligen röstar fram det bästa inom modern fotografi. Men det kanske ni tycker? Men det där handlar ju om kunskap och smak, det är något annat kanske? Jaha, hur är det tex med anslagspolitiken till universitet och högskolor då, det handlar mest om kunskap. Eller borde göra i alla fall, nu är det nog ganska mycket politik inblandad i alla styrelser och råd som anslår pengar, dom är huvudsakligen politiskt tillsatta. Och nåde den forskningsansökan som inte har ett genusperspektiv, vetenskaplig relevans räcker definitivt inte. Samtidigt ser jag hur många som ogillar valet av Trump, Erdogan, Putin eller Orban. Men dom är väl bra, dom är alla demokratiskt valda? Åt andra hållet förstår jag inte hur det kan finnas något som helst publikt stöd för aktivistaktioner som går utanför våra demokratiska regler och i många fall lagar, oavsett det gäller djurförsök, jakt, miljö, företagande eller kärnkraft. Varför är det ok att att agera odemokratiskt i vissa fall? Jo, jag vet, det är inte tillåtet, men det blir liksom inga mediedrev där. Nog går det att fundera också runt demokrati.

*

Ett annat och på sätt och vis mer aktuellt exempel än invandringen. Här om någonstans finns behov att diskutera och inte bara vara "för eller emot". Under 2016 och åren däromkring, när invandringen var som störst, var min uppfattning att vi ska ta emot så  många det bara går, så många vi över huvud taget har råd till. Nu, några år senare, tycker jag mig förstå att vi kanske måste vara mer realistiska i bedömningen i "vad som går". Skolor knäar och har inte plats och tillräckligt med kompetenta lärare, vi har svårt med att hitta jobb, många invandrare lever till stor del utan sysselsättning och utan ett riktigt socialt nätverk i både år och decennier. Och att skjutningar och gängkriminalitet inte har ett samband här har jag svårt att tro. Men sambandet är inte att jag talar om invandrare, sambandet är arbetslöshet och frånvaro av integration. Vi har inte lust, ork eller vilja att ta hand om så många som vi tagit emot. Därför tycket jag det är att göra det lätt för sig att tala om enstaka individer, om det inhumana i att inte bry sig om varje enskild individ. Behoven är näst intill omättliga, hade vi öppna dörrar vid gränserna tror jag situationen snabbt skulle bli ohållbar.  Och därmed är vi tvungna att ha regler och begränsningar. Att ta enskilda individer som blir stoppade eller "återutvisade" som exempel på att regering och riksdag inte bryr sig och att vi har en inhuman invandringspolitik är inte fair, då ser man inte hela bilden och tycker sig dessutom veta bättre än den demokratiskt valda regeringen och riksdagen. För egen del tycker jag att just invandringspolitiken är ett moraliskt dilemma. Jag skulle fortfarande vilja ha åsikten att vi ska ta mot så många det bara går, men jag inser att realiteten är att "så många det går" inte är så många jag skulle önska att det vore. Frågan är - vilka uppoffringar är jag faktiskt villig att göra? Och vilka är du villig att göra? I botten har alla moraliska frågor bara starkt personliga svar. För knappt 75 år sen tog mina föräldrar, som så många andra, emot ett finskt krigsbarn för några år. Det är krig i Syrien, Jemen och på många andra ställen nu. Vad borde jag göra nu?

*

Korshedskor

*

***

STORASYSTER

***

Jag hör henne fortfarande skratta ibland. Hon kunde underhålla hela familjen vid middan när hon berättade vad hon och bästisen Inger haft roligt åt i Ludvika under dan, hon bubblade av skratt när hon berättade. Här 1958 är hon lite äldre, 21, och jobbade förstås, hade för flera år sen flyttat hemifrån. Nu är hon borta sen tre år, men jag har skrattet och hennes  glädje kvar

*

Säkert har jag skrivit om dom här bilderna tidigare men det gör inget. Eftersom hon kom i mina tankar också ikväll och jag hör hennes skratt så är det klart att jag visar dom igen och skriver lite. Kommer också att tänka på  hur lite utrustningen betyder när bilderna i sig är av värde. Bilderna är tagna med min gamla Yashica-Mat, stående på ett extremt skrangligt stativ som jag köpt för en spottstyver, 30 spänn om jag minns rätt. Men med en klassisk trådutlösare funkade det. Idag har jag ett kolfiberstativ plus en kulled som bara den kostade några tusenlappar det är bara det att jag aldrig, eller nästan aldrig, tar några porträtt längre......, i alla fall inte med kameran på stativ. Och pappas arbetsrum med fönster åt två håll fick funka som studio, tror jag hade hans skrivbordslampa som lite riktat ljus framifrån, ni ser lite av upplägget i bild 2. Såklart hade jag ingen duk, men ett vitt lakan uppspänt på pappas bokhyllor med häftstift funkade rätt bra. Och i det här perspektivet har jag lite svårt att förstå alla som skriver om alla fantastiska kameror och objektiv, men sällan visar exempel som verkligen visar hur bra dom är En och annan bild kommer väl, men ofta kan jag inte skilja bildkvaliteten från den hos bilder som är tagna med alldeles vanliga kameror och objektiv. Men jag ser ju inte så bra heller......
*

Sigbrit 21

*

*

***