THE OBSERVER

***

*

*

***

TÅRTAN IDAG

***

Återigen ett roligt, trevligt och intressant Tårtan-möte! Trots att vi saknade maestro Bengt som fastnat på pendeltåget. Trångt som sjutton i början, men gradvis släppte trängseln och vi kunde utöka våra domäner. Som vanligt mycket kamerasnack och lite bilder.

*

Också som vanligt fotade jag flitigt, och precis som vanligt mest porträttkaraktär. Jag hade Minolta-85:an och med den blir det inga gruppbilder precis, i varje fall inte sittande vid bordet. Skumt och halvmörkt är det, men det funkar ganska bra med moderna kameror.  Av någon anledning fastnade jag för dom här ljusa  lågkontrast-konverteringarna till svartvitt som, tillsammans med en kall ton, ändå ger bra "kontrastupplösning" i mitt tycke. Alla utom sista bilden, den bara måste vara mörk. Och vem som tog bilden på mig vet jag inte - Stig kanske?

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Ha det gott och tack alla för ett trevligt möte!

***

NORRKÖPING I NOVEMBER

***

Norrköping är det, men det kunde lika gärna vara någon annan plats i Sverige. Lagom tät dimma för att ta några kvällsbilder, men det är så härs års kan jag undra varför vi bor här. Det är mörkt, det är ogrönt, det är fuktigt. Men framförallt, det är mörkt. Mitt på dan är det halvljust. Eller om det är halvmörkt det är, i alla fall behöver man ha lamporna tända också mitt på dan. 

*

Det slår mig när jag går genom ett av Norrköpings stora bostadsområden hur få människor som rör sig ute, och dom som rör sig flanerar inte precis omkring, dom har tydliga mål - att så snart som möjligt komma inomhus i ljuset och värmen. Det kan inte vara lätt att komma till Sverige utifrån under vintern - hur hittar man värme och gemenskap när det ser ut så här? Hur tar man sig innanför väggarna, in till oss som har våra gemenskaper därinne?

*

Precis som Bengan nyss konstaterade - förr hade det krävts stativ och långa exponeringstider. Nu är det bara att gå ut med kameran i handen, lite märkligt är det, men bekvämt. Diset hjälper förstås till en del, det är inte så mörkt eller svart som det är klarare kvällar.

*

*

*

*

*

*

***

LIGHTS

***

*

Norrköping - gamla 51:an - infarten från Finspång

*

***

PAAVO 1952

***

En av mina äldsta bilder, tagen 1952 eller -53, på 120 rullfilm med pappas enkla lådkamera. Kvaliten är låg, både tekniskt och bildmässigt. Ändå förflyttar den mig omedelbart till en värld jag trodde jag glömt. På ett ögonblick är jag 65 år tillbaka i tiden. Allting var annorlunda då, jag var 12 och hade inga referenser, begrep inte och förstod inte att fråga. Jag lekte med Paavo då och då men han hörde inte till dom närmare lekkamraterna. Jag tror inte mamma riktigt gillade att jag lekte med honom, hon sa aldrig något  men jag kommer ihåg att jag kände det. Paavo kändes lite farlig, han var inte som mina andra lekkamrater. Han sa konstiga saker och han gjorde konstiga saker. Tyckte jag som inte begrep. Idag tror jag man skulle säga att han var utlevande. Paavo var adopterad, hans föräldrar var inte hans biologiska föräldrar. Varför var han adopterad? Hur hade han kommit hit?Var han ett krigsbarn som blivit kvar? Kanske hade han inget hem och inga föräldrar att komma tillbaka till? Jag vet inte, men det vara bara sju år sen andra världskriget slutade. Han liksom jag måste ha varit född under kriget.

*

Jag kommer ihåg så konstiga saker. Något år efter den här bilden kommer jag ihåg hur han kommit på att energin alls inte är oförstörbar, som man säger. Han hade tänkt ut ett experiment. Han visste att en mekanisk fjäder som spänns får en inbyggd energi, som tex kan användas för att driva leksaksbilar.. Men, sa han, om man först spänner fjädern och sen lägger den i saltsyra så löses den upp, vart tar då den mekaniska energin från den spända fjädern vägen? Ingenstans, den försvinner, sa han. Och jag sa ingenting, för jag begrep inte det heller. Jag menar, varken vem Paavo var eller vart energin tog vägen.

*

*

Det här var en av de texter jag hade med på min utställning "Mitt Ludvika på 50-talet" i somras. Kanske har jag haft den här på bloggen också, jag minns inte säkert. Men oavsett, det gör inget. För mig är den här sortens texter ett sätt att integrera spridda ströminnen som känns viktiga, integrera dom i mitt nu, i mitt liv och få mina minnen och mina erfarenheter en aning mindre kalejdoskopiska

***