SMEDJEBACKEN OCH JÄRNET - EN LÅNG HISTORIA / OCH SÅ LITE OM JOHAN AHLBÄCK OCH SVEA MORIN

***

Bergslagen är synonymt med gruvbrytning och järntillverkning och har också en lång historia här. Av informationen på utställningen i Lokstallet i Smedjebacken med rubricerat namn framgår att malm började brytas i Bergslagen i liten skala redan under 7oo- och 800-talen. Mest var det dock sjö- och myrmalm som användes för järnframställning fram till medeltiden.

*

Fast bebyggelse och etablerad bergshantering har funnits här i Smedjebacken åtminstone sedan 1300-talet och hyttverksamheten har fortsatt kontinuerligt fram mot 1930-talet. Smedjebackens Valsverk bildades 1856 genom att ett antal smedjor, hyttor och bruk i Smedjebackens omgivningar gick sammanför att bilda ett  gemensamt valsverk. Redan i mitten av 1860-talet var det ett av landets mer betydande valsverk och inriktat mot långa produkter som järnvägsräls. Fortfarande idag är långa produkter huvudinriktning, dock inte räls.

*

Inte så långt från Smedjebacken ligger Morgårdshammar AB med anor från 1600-talet. Idag tillverkas utrustningar för valsverk 

*

Utatällningsinformationen illustreras med bilder av Johan Ahlbäck, född i Smedjebacken 1895. Johan har kallats arbetets konstnär eftersom praktiskt taget hela hans produktion har motiv från  arbetet i valsverket, där han själv arbetade som ung, och närliggande arbetsverksamheter. Här kommer ett par typiska bilder, med på utställningen 

*

*

*

Just Johan har jag egna minnen av, honom har jag träffat, jag har tom fått en enkel akvarell, gjord just för mig, av honom. Historien var att jag hade en folkskollärarinna som hette Svea Morin, en helt fantastisk och varm person, en sån lärare som jag önskar alla barn skulle få ha. Dessutom var hon duktig i att teckna och måla, hon var fantasifull och kreativ. Och hon var särbo som vi säger idag med Johan. Eftersom mina föräldrar båda var skolfolk var hela familjen hembjudna på kaffe till henne en gång, och då var Johan också där. Jag kommer ihåg honom som stor, bullrig, snäll och glad. Och under eftermiddagen gjorde han en enkel djurakvarell var till oss tre syskon - en häst till storasyster Sigbrit, en elefant till lillebror Dag och såklart en Björn till mig. Varje akvarell tog kanske fem minuter att göra. Johan dog 1973 och jag tror aldrig han blev riktigt kändis och berömd och därmed dyr så det är inga dyrbarheter vi har, däremot fina minnen från den söndagseftermiddagen! 

***

LOKSTALLET SMEDJEBACKEN

***

I början av juli öppnade årets utställning i Lokstallet nere vid hamnen i Smedjebacken. Utställningen är betitlad Smedjebacken och järnet - en lång historia.  Jag var där en av de första dagarna och hittade en hel del intressant.  Till att börja med är lokalen trevlig, det gamla lokstallet nere vid hamnen. Så stor är den nu inte och det är ett begränsat antal föremål som visas men ändå intressant. Historien om Smedjebacken och järnet visas framförallt via utställningsskärmar med informerande text och bilder av Smedjebackskonstnären Johan Ahlbäck, den delen återkommer jag till senare.

*

Av föremålen är det det gamla ångloket , tillverkat av  i Berlin 1914, som jag tycker är roligast att se. Under drygt 40 år, 1932 - 1973, användes det av Smedjebackens Valsverk och en klassiskt elegant mässingskylt talar om vem som var tillverkare. Det är ett riktigt fint gammalt lok, det klart minsta, riktiga ånglok jag sett. Tvåaxligt. Vore jag inte ingenjör i botten skulle jag säga att det är gulligt.

*

*

*

*

En del detaljer är kul, strålkastaren tycks ha en lampa av samma typ som i gamla takkronor - alltså en oljelampa. Varken el, halogen eller bi-xenon alltså......

*

En kolvagn och en trampdressin får också komma med i min utställningskavalkad

*

*

***

I ANNAT LJUS - ÄNGSNÄVA

***

*

*

***

AT ANOTHER TIME IN ANOTHER WORLD

***

*

Förstora!

*

***

MIDSOMMARAFTONSKVÄLL

***

Också en midsommaraftonskväll avtar ljuset så småningom och Pär Lagerkvists rader

Det är vackrast när det skymmer

all den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

blir liksom alldeles självklara. Jag behöver inte gå särskilt långt förrän ljuden av röster, skratt och musik tystnar. Istället finns bara vägen och de rödmålade husen, lupinerna vid vägkanten och så skogen förstås.

*

Vägen vindlar sig fram och trots att jag gått här förut vet jag inte riktigt vad finns efter nästa krök. Kanske möter jag någon? Eller så är det bara  det försvunna ljudet av röster som får mig höra storasysters Sigbrits skratt - eller var det kanske mammas? 

*

Men nej, där var ingen, ingen alls. Vägen fortsätter bort, jag också. Jag hör mina steg, jag hör hur det susar i granarnas toppar, och jag känner hur hjärtat slår. Svaga blomdofter når mig från vägkanten och blandar sig med den tydliga doften av granskog. 

*

Så många jag redan mött på mina vägar. Så mycket jag har drömt. Så lite vi vet. Så mycket som finns. Åh vilken luft det är att andas!

*

Förstora!

*

***