BLODSBAND

***

Ordet blodsband är mer spännande än släktskap och för tanken (min i alla fall) till mörka hemligheter, förbjudna kärlekar och kanske oupptäckta kopplingar till andra platser och människor. Som en del redan vet har jag ägnat en del tid den här veckan åt kvarlämnat material från mamma och pappa som så många andra på äldre dagar ägnade rätt mycket tid åt släktforskning. Själv har jag inte alls trott mig vara intresserad av släktforskning......

*

Ointresset för släktforskning har delvis grundat sig  på att jag aldrig riktigt förstått konceptet släkt. Förstå mig rätt, men jag menar så här: Mycket släktforskning upplever jag ha som mål att hitta "förfäder" så långt tillbaka som möjligt, gärna till medeltiden. Men går vi långt tillbaka är vi ju alla släkt med varandra, om än bloddelningen är i homeopatiska mängder. Låt mig ta en av tanketrådarna. Alla har vi ju två biologiska föräldrar. I min släkt verkar åldern för barnafödande ligga vid 30-35 år (för fäderna, jag återkommer till detta) med enstaka undantag uppåt och nedåt och en rimlig approximation verkar vara tre generationer per sekel. Det betyder att om jag går hundra år bakår i tiden, dvs tre generationer bakåt, hittar jag åtta människor som alla lämnat sina bidrag till mig. Fortsätter jag blir det 64 personer för tvåhundra år sen, 512 för trehundra, 4096 för fyrahundra år sen och 32 768 personer för femhundra år sen. Då är vi inte riktigt tillbaka till medeltiden än och det är sen det tar fart riktigt. Kanske vill jag kolla vilka mina förfäder var vid vikingatiden, för tusen år sen? Det blir ju 32 768 x 32 768 eller 2 upphöjt till 30, dvs en bra bit över en milliard. Så många fanns ju såklart inte i Sverige, kanske inte ens i världen. När talen börjar på bli stora går det inte att fortsätta att räkna som jag här gjort, men det för för långt att förklara varför här (är inte säker på jag kan heller men relationer med flera partners, relationer över generationsgränser mm måste inverka). Uppenbart är ändå att om vi startar med förfäderna för ca tusen år sen är vi nästan alla släkt med varann.

*

Nåväl, det där var ett av skälen för mitt ointresse. Ett annat är godtyckligheten i vilken väg  vi fokuserar på. Begreppet stamfar indikerar ju att en viss person skulle vara någon slags särskild startpunkt. Minns jag rätt tror jag mamma och pappa kom tillbaka till början av 1600-talet eller ca 11 generations bakåt och därmed måste det "då" funnits drygt 1000  förfädrar och tillika drygt 1000 "förmödrar". Varför skall jag välja en av dessa som stamfader? Det är uppenbart att tankesättet dels fokuserar mest på den manliga sidan och dessutom mest på dom sk "lyckade" personerna, dom det gått bra för. I den mån det fanns en släktgård gick den i arv till äldste sonen så bakåt fanns det åtminstone ett praktiskt skäl till tillvägagångssättet. Har man bestämt sig för att gå bakåt genom att hela tiden följa fadern kommer man ju faktiskt till en enda person. Men då pratar vi arvegods och inte genetisk betydelse.

*

Mitt eget intresse finns nu där ändå men handlar mer om att förstå de närmaste släktleden före mig.  Vad och vilka har gjort mig till den jag är? Och där finns historier. En handlar om skam och är just på pappas sida. Inte skam för att det VAR något skamligt utan en skam pappa burit inom sig hela livet och som jag så tydligt märkt. Och lite börjar klarna.

*

*

***

SAXEVÄGEN - HAR NI HÖRT TALAS OM DEN?

***

Egentligen finns den inte, även om jag pratar om den här på bloggen i stort sett jämt när jag är i Korsheden. Jag kallar den Saxevägen eftersom den börjar i Saxe, åtminstone om jag börjar på hemmasidan. Men vägen  har egentligen andra namn. Där den börjar i Saxe heter den  Nohrstedtsvägen (efter Nohrstedts som ägde gården bakom granhäcken ni vet). Jag kan väl inte direkt säga att jag kände Åke, men visste vem han var och talade med honom ibland. Ännu oftare talade jag dock med hans syster, Astrid Danielsson, som var gift med Hilding - Eldano. Dom bodde ju precis där vi svänger ner till oss här i Korsheden. Men åter till vägen -  när jag så fortsätter över träbron heter vägen Saxenäsvägen och sista biten in mot Söderbärke Ösängsvägen. Drygt åtta kilometer blir det om jag går fram och tillbaka.

*

För att förvirra begreppen började jag i Söderbärke igår och gick till gården som Stefan hyr med sina djur på andra sidan träbron (alltså på Saxesidan). Där vände jag och gick tillbaka, nånstans 6-7 km. Såklart var kameran med.  Det var mulet men behagligt väder och jag tycker oftast bättre om landskapsbilder när det inte är sol, sol ger ofta för hårt ljus och färgerna blir lätt urvattnade. Här får ni följa med på promenaden

*

Landskapsbilder vinner på förstoring - klicka gärna fram bilderna i större format!

Från genomfartsvägen i Söderbärke på väg i backen upp mot där Ösängsvägen börjar har man fin utsikt över norra Barken

*

Dagen innan hade det regnat hela dagen, det märktes såklart på vägen

*

Våtmarken borta vid träbron med den muddrade kanalen. Snart dags för en ny muddring kanske?

*

Just det härpartiet gillar jag extra och nu börjar höstfärgerna komma

*

Gården med Stefans djur hör till mina fasta fotomotiv

*

Här på Saxesidan är det delvis bara en stig och där dom första löven fallit 

*

Här har jag kommit långt på vägen tillbaka mot Söderbärke och gården är obebodd igen men ändå vacker

*

Vid samma gård kan man gå ner till sjön och kyrkan speglar sig fint tvärsöver viken

*

Ormbunkarna visar också att den riktiga hösten närmar sig

*

Sista delen av Ösängsvägen passerar några äldre sommarhus, riktigt hur gamla dom är vet jag inte men gissar från 20-talet

*

Vägen passerar också en kort sträcka med riktig trollskog intill

*

Vägen med "trollskogen" ner till höger

*

Så är jag framme i Söderbärke igen just där Ösängsvägen mynnar ut på genomfartsvägen

*

Och på väg till bilen på genomfartsvägen passerar den fina gamla kedjan med höstblommorna bakom.

*

Helt ok promenadväg eller hur?

***

FRÅN KORSHEDEN TILL KOREA - FUNDERINGAR

***

Korsheden är en fridfull plats. När jag är här går jag nästan varje dag någon timme eller två nånstans, kanske inte precis i Korsheden, det kan vara Saxevägen, Söderbärke eller på fälten utanför Västerbyhyttan. Här är det Saxevägen, straxt efter den lilla träbron, vid våtmarkerna där. Nu är det tyst, fåglarna har förvunnit, eller i varje fall tystnat

*

Det passar bra att fundera när jag är ute och går, tankarna kommer liksom av sig självt, ingen ansträngning behövs. Ute i världen är det ju inte lika lugnt och jag lyssnar med stigande oro på nyheterna  om utvecklingen på koreanska halvön. Mina farhågor från dagarna efter presidentvalet i USA verkar besannas. Det finns mkt jag ogillar hos Trump, det mesta faktiskt , men det riktigt oroande jag upplevde då var att presidenten i USA också är överbefälhavare över världens största krigsmakt. Och när världens kanske två mest outvecklade, narcissistiska och naiva  ledare råkat i konflikt med varandra är situationen inte att leka med. Den här situationen tror jag aldrig uppkommit med Obama kvar som president även om naturligtvis Nordkorea fortsatt sitt kärnvapen- och robotprogram.  Jag är inte pessimist och inbillar mig att det fortfarande finns tillräckligt med kloka människor runt Trump för att förhindra faktiska stridsåtgärder men just egocentriciteten hos båda ledarna gör risken för misstag stora. Jag kommer ihåg tidningsrubrikerna från Koreakriget i början av 50-talet, inte roligt. Och det kriget avslutades aldrig, det blev aldrig fred, man kom bara överens om vapenstillestånd. Så i princip är det fortfarande krig, fast det just nu är vapenstillestånd. Just nu.....

*

En annan fundering är att demokrati inte är en universallösning mot allt, i alla fall inte mot dumhet och ovidsynhet. Det tål att tänka på. Jag har inget förslag till bättre system såklart men vartenda demokratiskt beslut kanske inte är höjden av klokhet på närmare håll heller......

* 

*

***

NÄSTAN ETT HELT LIV

***

Det står tomt nu, pappas skrivbord. Det är här jag minns honom, vid skrivbordet i rummet som både var hans arbetsrum och sovrum hemma på Karlavägen i Ludvika. Arbetsrum eftersom han hade expeditionen hemma. Ofta var han på tj-resa, han var skolinspektör för Dalarnas södra inspektionsområde. Men skrivbordet var hans bas, jag tror det var ännu mer, det var centrum i hans värld. Pappa var inte så fysisk, inte med dagens mått i alla fall. Jag kan inte minnas att jag  någonsin sett honom med en hammare i handen tex. Och jag vet mig aldrig ha suttit i hans knä eller kramats. Jag skulle säga att han undvek allt som kunde bli - eller kännas - känslosamt. Det hade han inga redskap för, jag vet att han var extremt ensam som liten. Han var intellektuell skulle man nog kunna säga, han levde mycket i böckernas och papperens värld. Och att skriva var för honom något absolut självklart. 

*

Att han använde sina almanackor för att skriva i visste jag förstås, tom dagböcker skrev han tidvis.  Men omfattningen har jag inte haft klart för mig. Förra veckan var jag som ni kanske kommer ihåg och hämtade material från mamma och pappa som min storasyster Sigbrit haft, mammas bröllopsfoto tex visade jag ju här för knappt en vecka sen. Nu har jag tittat på dagböckerna. Jag säger tittat på, inte läst, det är en del och till att börja med vill jag se vilka år de omfattar

*

Det har ösregnat hela dagen och är alltså en perfekt dag för det här. Såvitt jag kan se är det med undantag för några år i mitten av trettiotalet en kontinuerlig serie från 1921 till 1992 , dvs drygt 70 år. Jag tror inte det är särskilt vanligt med så lång serie och känner på mig att det är en skatt. Ändå har jag ingen ambition att läsa allt, det känns inte meningsfullt, jag lever mitt liv nu. Men jag funderar på om materialet inte borde sparas för framtiden på något sätt. Självklart ska jag göra några nedslag i materialet

*

Allra första nerslaget blir i fickalmanackan för 1940 (mitt födelseår) 

*

Och kort och lakoniskt , men det står det ändå - Lillpojken född

*

Ett hopp fram till en tjockare dagbok, 1959 när han var 57 och mitt i livet

*

Här är det tätskrivna sidor fyllda med hans drivna handstil

*

Ytterligare ett hopp, nu fram till 1992, det år han fyllde 90 år

*

Och visst skriver han fortfarande. Inte så långa essäer men han skriver, fortfarande drivet

*

Men här tar det slut, det sista jag kan se han skrivit är från den 3:e november det året och han ska fylla sina 90 år samma månad. Och dom sista raderna råkar vara om mig  "Björn fyllt 52 idag och blivit uppvaktad", det har hamnat på den 3:e i stället för dagen innan som är min födelsedag. Det gör inget pappa!

*

Pappa levde ytterligare 10 månader och dog i början av september 1993. Jag kommer inte ihåg vilket datum, mina almanackor har bara gällt jobbet......

**

KVÄLLSLJUS

***

*

*

***