DUGGREGN HELA DAGEN

***

Till sist blev vi tvungna att ta oss ut för att se något annat än vardagsrummet. Ingen promenad eftersom I inte kan gå men en kort biltur. Och det går alldeles utmärkt att fota i gråväder

*

Ovanligt grått utöver fälten vid S:ta Maria

*

En kall vår (mars-april) och en torr juni gav nog mindre än man hoppats

*

Snabb bild på I genom bilrutan under fotostoppet därute

*

Hade jag varit själv hade jag nog satt mig ner på marken och försökt hitta dom fina detaljerna men det funkar det här också

*

Sen hem via Slottsvägen för att kolla om vattnet var påsläppt

*

Jodå, det trevliga bruset fanns där också

*

En extra bild för att få med stensatta kanten av ån

*

Svårt attåka förbi utan att fota någon av 1700-talsdetaljerna

*

Löven börjar samlas utefter gatorna

*

Ett av dom gamla fönsterna fick duga för att göra en selfie

*

***

NYTT CENTRUM I FINSPÅNG

***

Finspångs kommun har knappt 22 000 invånare och växer sakta. Kommunansvariga vill gärna att kommunen växer lite snabbare och det finns en strategiplan för tillväxt där målet är 30 000 invånare 2030. Det skulle betyda en tillväxt på drygt 1 000 inv/år och dit är en bra bit kvar, senaste siffran jag sett var en kvarttalstillväxt på 68 personer, 1:a kvarttalet i år. Senaste 10 åren har kommunen växt med drygt 1100 personer.

Den mest omfattande förändringen i Finspång de senaste åren är det nya Vårdcentrum som stod klart för några år sedan. Projektet planerades kosta en halv miljard, hur mkt det blev vet jag inte, och är en gemensam satsning för kommunen och landstinget. Det hamnade precis mitt i Finspång, i princip utefter gamla genomfarts- och affärsleden Bergslagsvägen. Samtidigt lades verksamheten i det gamla lasarettet ned.

Detta är den viktigaste bakgrunden till att kommunen beslutat att torget och trafiken i centrum behöver struktureras om. Det har varit en hel del diskussion med allmänheten där  många velat ha kvar möjligheten att fortfarande kunna köra utefter det nya stråket som alltså är Bergslagsvägen, den gamla genomfarts- och affärsgatan i centrum.  Samtidigt har nog tankarna i  kommunen varit att göra Bergslagsvägen till en gågata i centrum samtidigt som torget skulle göras mer lockande med soffor och växter. 

*

Som jag ser det blev det en blandning av båda, eller mitt emellan om ni så vill. Bergslagsgatan i centrum är nu klar och blev helt belagd med slät sten, gissar cementsten. Samtidigt har en stor mängd planteringar iordningsställts, liksom ett mångtal av bänkar av lite olika slag.  Trafik av bilar är tillåten med maxhastigheten 7 km/h och körfältet slingrar sig utefter gatan. Därmed har man inte reserverat körfältet för bilar utan där kan man både gå och cykla. Torget är ännu inte färdigställt men den nya gatan förbi gamla NÖK: centrum, nya Vårdcentrum, Centrumkyrkan och Lidl är klar. I eftermiddag tog jag en promenad utefter gatan tillsammans med 99:an och Minolta-85:an. En mulen lördagseftermiddag och inte särskilt mkt folk. 

Min reflektion efter att ha gått gatan ut och fotat är att det ser ganska bra ut och nog kommer att fungera. Kommunen har verkligen slösat på växter, det är avgörande. Jag kanske inte är överförtjust i dom  halvhöga fackverkstornen i ytrostat stål men dom är ok, däremot tycker jag att dom extremt klumpiga sopkorgarna är fruktansvärt fula. Dom finns fö inte bara här utan i slottsparken, vägg i vägg med det vackra Auroratemplet osv.

Viktigare är nog min fundering om detta nya centrum verkligen kommer bidra till ökad affärsverksamhet. Bilderna nedan handlar inte bara om det nya stråket, det visar också en del av verksamheterna som finns utefter gatan. Där finns gott om redan övergivna lokaler och också verksamheter som nog inte automatiskt kommer att göra att centrum kommer krylla av folk. Vem knäcker ideer som får hit ett varuhus, några outletaffärer  och ett datacenter?

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

GRAFFITI

***

Graffittin har idag drygt 50 år på nacken. Jag har nog aldrig sett några berömda graffittiverk men det finns ändå många jag stannat till inför. Här är jag fortfarande kvar i Göteborg för tio år sen och fortfarande med 99:an och Minolta-85:an.  Liksom med all annan konst, fotografi inbegripet, finns olika uppfattningar om vad som är bra eller dåligt. Graffitti kalls ibland väggklotter, ibland väggmålningar och det är väl inget som hindar att det är bådadera? Grundläggande för just graffitin är väl att den utövas på ytor som i de allra flesta fall från början inte har varit avsedd för konst av något slag. Också liksom med annan konst stiger vissa verk i värde och idag kan man få betala ganska mkt pengar för en dörr eller något som ingått i något graffittiverk av någon med rätt tag.

*

*

*

***

HAMNEN GÖTEBORG MED MINOLTA 85/1,4

***

Det tog lång tid efter det jag börjat med digitalt innan jag mer medvetet började efterbearbeta bilderna.  Oftast gjorde jag inte ens efterskärpning vilket åtminstone för dokumentära bilder är en fördel. Jag körde jpeg och mina färgjusteringar känns  nu lite för grova. Då och då hittar jag bildserier jag vill göra om, behandla som jag gör numera. Här kommer nåra exempel från den yttre hamnen i Göteborg. Jag är på centrumsidan i närheten av Älvsborgsbron och fotograferar ut mot Hisingssidan sent på eftermiddagen i mitten av januari. Min 99:a var bara en månad gammal och mitt lite äldre Minolta 85/1,4 satt på. 

*

*

*

*

***

VERKTYGET OCH BERÄTTELSEN

***

Kameran är mitt verktyg, med den försöker jag berätta om mitt liv och min värld, så som jag ser den. Min värld är bara en del av den stora världen men mkt av det mänskliga inbillar jag mig att vi delar. Till det yttre helt olika liv, olika förutsättningar, men vår längtan efter glädje och kärlek delar vi, liksom oron när något hotar och sorgen när något drabbar våra nära. För mig känns det naturligt att mina bloggar sällan handlar om fototeknik eller kameror, kameran har jag för att kunna berätta. Här på bloggen tillsammans med text. Naturligtvis är det helt ok att andra ägnar många bloggar just åt kameror och teknik, guskelov är motivvalet fritt. Det är det som gör bloggen intressant!

I går morse hämtade jag I från det särskilda boendet hon tillbringade förra veckan på. Alltid så glad över att jag hämtar henne att tårarna rinner men det gör dom också när barnen ringer eller jag hämtar henne från förmiddagsträffarna hon är på de andra veckorna. Vi äldre människor tappar ofta mkt av våra skal, våra murar, alldeles särskilt när sjukdom eller annat tar bort våra förmågor och våra vanliga sysselsättningar som normalt håller alla tankar om livet och dess ändlighet borta. Därför ligger känslorna mkt närmare hela tiden.

I:s fysiska förmågor fortsätter att avta snabbt och framförallt är det gången som nästan försvunnit. Med min hjälp kan hon ibland ta sig från ett rum till ett annat men ofta måste hon sätta sig på en pall efter några meter eller så är det rullstolen som gäller. Ofta tröttnar hon när vi försöker gå och sjunker ihop på golvet, då är det larmet vi får använda, jag har inte en chans att få upp henne själv. Varje byte av inkontinensskydd är ett projekt och jag har nu svårt att klara att duscha henne, man måste vara flera. From den här veckan har jag därför sett till att vi får avsevärt mkt mer hjälp. Varje morgon kommer nu två tjejer (ibland tjej/kille) och hjälper henne komma upp,  byter skydd, duschar om det behövs och klär på henne. Förra gången jag skrev om I var det flera som vänligt och försiktigt frågade om det inte är tid för annat fastboende. Det hade jag då redan ansökt om, och i slutet av juli fick jag också detta godkänt. Väntetiden är ca ett halvår i Finspång och det är nu den tiden vi (jag) kommer behöva mkt hjälp hemma.

Kanske låter det som I närmar sig ett vårdpaket men inget är mer felaktigt.  Såklart är minne och initiativförmåga nästan borta men hon följer lätt med i verkligheten här och nu, vi pratar och skrattar ganska mycket och jag tycker om att borsta hennes hår. Att det är just de fysiska färdigheterna som försvunnit snabbast fick vi en trolig förklaring till i början av sommarn då hon blev kallad till neurologmottagningen på Vrinnevi efter en tidigare skallröntgen. Det visade sig att hon de senare åren utvecklat en normaltryckshydrocefalus (iNPH, slå upp om ni vill veta vad det är) med mest typiska symptom gångsvårigheter och inkontinens. Det förklarar bra för mig varför hennes tillstånd är som det är. Hon gör inte alls ett förvirrat intryck när hon träffar människor, hon talar med grannarna nästan som vanligt om väder och vind men skulle aldrig kunna berätta vad hon åt till lunch. Eftersom jag aldrig kommer ta några bilder på henne där hennes oförmågor framhävs blir det några bilder från våra år tillsammans. Några har ni sett men inte alla.

*

17 år

*

19 år

*

29 år

*

70 år

*

78 år

*

79 år

*

80 år

*

***