FEININGER OCH JAG - SVARTVITT KONTRA FÄRG

***

Häromdagen hade Bengt H en intressant blogg där han framförde synpunkten att digitalfoto bildmässigt är svårare än analogfoto. Förstod jag rätt därför man får med allting, alla  detaljer, alla oväsentligheter som oftast inte är fallet vid analogt foto. Digitalfoto är helt enkelt alltför realistiskt, det visar allt som faktiskt finns, oavsett om det tillför något till bilden ur fotografens synvinkel. Den tanken fick mig omedelbart att tänka på Feininger igen. I sin bok Framgångrik färgfotografering (Bonniers Sthlm 1957, orginal Prentice-Hall New York 1954) . I första kapitlet Färg kontra svartvitt trycker Feininger mycket på att skillnaden inte bara är teknisk, där finns en psykologisk skillnad, "Svartvittfotot är huvudsakligen ett abstrakt medium, färgfotot i första hand ett realistiskt". Det tycker jag är uppenbart, naturen är inte svartvit för oss som har färgseende. Själv tycker jag det är en avgörande skillnad. När vi väljer svartvitt har vi redan bestämt oss för att inte avbilda utan skapa något eget. Jag tror att detta också innebär att vi i den svartvita tekniken automatiskt får in ett slags generaliserande, vi avbildar ju inte på ett realistiskt sätt en specifik verklighet, vi använder den som modell till vår bild. Det har konsekvenser också när jag väljer färg. I en färgbild blir det definitivt svårare att frigöra sig från verkligheten även om ambitionen att generalisera, att höja sig "ovanför" verkligheten och visa något mer än den realistiska avbildningen finns. Närvaron av färg påverkar också betraktare till att bedöma bilderna ur realistisk synpunkt, oavsett vad fotografens syfte med bilden är. Därtill kommer, enl Feininger, ökade tekniska svårigheter. "Vidare är fotografen i svartvitt begränsad till två dimensioner -  perspektiv och kontrast - medan han i färg arbetar med tre - perspektiv, kontrast och färg". 

Innan jag avslutar, ett hopp tillbaka till en av Bengts synpunkter, digitalt är mer realistiskt än det analoga, det tar med allt som finns i verkligheten. Det gör det, men samtidigt är det ju så att det mänskliga ögat påverkas av vår hjärna. Ögat ser inte allt i synfältet på samma sätt, intresset för vårt motiv påverkat också vårt seende. Det som är långt ut åt sidorna i synfältet blir mindre skarpt i vår hjärna, tom så att det som vi tycker är mindre intressant blir mindre skarpt i vår hjärna. Därvidlag liknar det analoga  foto mer vår verklighetsuppfattning i hjärnan, alltså mer realistiskt...... 

*

Scillans litenhet och diffusa sprödhet kanske syns bättre utan färgbilden dominerande blått?

*

***

INTERFERENS

***

Så snöar det för fullt igen idag. Det gjorde det inte i förrgår då var jag ute på Ekön för första gången i år. Jag var där i kvällningen, och precis när solen gått under horisonten och sjön låg blank stack båten iväg. Några mjuka svängar och sen är det lätt för en fysiker att i stället för att beundra naturen fascineras av våginterferensen där ute på sjön. 

*

Interferens, växelverkan, överlagring eller vad vi nu väljer att  kalla det på svenska. Det gör ju vi människor också, växelverkar med varandra. Ibland förstärker vi varandra, ibland tvärtom. I går kväll där i Järna var det bara positiv interferens. Men vi ska nog inte vara så rädda för att det inte alltid är så, det viktiga är att vi fortsätter växelverka. Ideer och tankemönster som utvecklas i långvarig ensamhet brukar sällan funka i verkligheten, ibland leder dom käpprätt åt helsike. Det som stöts och blöts och möter motstånd utvecklas, förädlas och klarar verkligheten bättre.

*

Just nu har Afghanistan varit i mitt huvud några dagar. Efter 20 års närvaro är USA tydligen på allvar på väg ut. Ena halvan av mig tycker det är bra, i grund är militär närvaro i andra länder tecken på att något är fel. Den andra halvan av mig bekymrar sig om vad som kommer hända kvinnorna. Afghanistan har 38 miljoner invånare säger Wikipedia. Det betyder ungefär 20 miljoner kvinnor, det brukar vara fler kvinnor än män. Och nu kommer risken för att talibanerna tar över igen vara uppenbar. Tar dom inte över landet kommer dom ändå med stor sannolikhet få ökad betydelse för hur landet styrs. Sen talibanerna tvingades släppa makten har kvinnorna, i varje fall i storstadsområdena om än inte i byarna ute på landsbygden, fått både arbeta och flickorna gå i skolan. Hur blir det nu? Extremiströrelserna skulle behöva interferera mer och på andra sätt än genom krig och terror. Dialog kanske?

*

*

***

OBETALBART!

***

Vilket gäng alltså! Helt obetalbart. Känner mig glad och nästan lite upprymd. Och med pånyttfödd fotolust. Tack!

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

BLÅMESBESTYR

***

Vi står ibland i köksfönstret och kollar blåmesen som gärna sätter sig i busken framför väggen. Den är flitig och när den kollat att kusten är klar brukar den flyga in mot väggen alldeles under fönstret där vi står. Jag tror mig veta vart den ska, vi har i många år nu haft blåmespar innanför det lilla fyrkantiga ventilationsgallret, en ventil in till garaget. Enda funderingen var egentligen om dom redan hade ungar, det kändes tidigt. I går tog jag en stol och satte mig i närheten med långtelet

*

Det dröjde inte länge innan den satt där i busken framför mig och kollade hur farlig jag var

*

Samma bild croppad till max. När skärpan väl sitter är jag väldigt nöjd med det telet, Sony 100 - 400

*

Efter en stund satt en av dom där igen, dom var två som flög fram och tillbaka. Och nu var det lätt att se vad dom höll på med, ungar fanns nog inte men kommer nog bli.......

*

Lite mer i närbild vad dom sysslade med

*

Och ja, här är ingången. Den bilden är tagen tidigare vid sämre ljus

*

***

TEKNIKEN OCH BILDERNA

***

Beckman. Religionshistoria. 1955. Tredje klass i den fyråriga realskolan, 3⁴a hette min klass. Ungefär som nian idag. När jag gick i folkskolan hette ämnet inte religionhistoria, det hette kristendom. 

*

Bilden är oskarp och en av många jag aldrig brydde mig om att göra på papper. Dåliga och oskarpa bilder hade jag gott om redan. Eftersom jag lånade tidskriften Foto visste jag hur det skulle se ut. Jag kommer ihåg ett helsidesporträtt av en ung flicka än idag, ljus fräknig lintott med ljusa knivskarpa ögon. Jag tittade på den bilden många gånger och såklart var den fotad med en Leica, kanske hade M3:an kommit, och så en optik på Summi... nånting. Det var helt ouppnåeligt för mig, kamera och optik för sig.

*

Konstigt nog tappade jag aldrig sugen, jag fortsatte att fota, i stort sett allt jag kom åt. Jag visade aldrig bilderna för nån, möjligen mamma och pappa ibland. Glädjen fanns i själva fotograferandet, pappersbilderna blev för det mesta aldrig som jag tänkt eller hoppats. 

*

Idag tycker jag att jag hittar den ena bilden efter den andra som har värden. Inte bara som historiskt dokument utan också som bild. Men såklart också som historiskt dokument. Det som slår mig bildmässigt är att jag då var mkt friare i mitt fotograferande, jag tvekade inte för att det kanske inte gick, att ljuset kanske inte räckte till och att vinklarna var konstiga, jag fotade på bara. Och nu när jag skannar hittar jag som sagt den ena bilden efter den andra som jag tycker har värden. Det där med bra eller dåliga bilder lämnar jag därhän, det är en endimensionell skala som inte tar in varken fotograf eller åskådare eller sammanhang. I flera år har jag däremot insett att jag numera tar väldigt konventionella, jag skulle säga kontrollerade, bilder, men det har visat sig mkt svårare än jag trott att avprogrammera den stilen. Alltså fortsätter jag att fotografera, det ger mig fortfarande glädje och det får bli som det blir tills vidare. 

*

*

***