HJÄLP, DET BRINNER! - LUDVIKA 1955

***

I väntan på att kunna (!) börja blogga igen med hedern i behåll (:-) började jag förbereda tredje boken i serien med 50-talsbilderna. Den kommer innehålla bilderna från första småbildskameran, Robot IIa ni vet. Jag har drygt 30 filmer, alltså uppåt 1500 bilder, tagna med den kameran tiden sommaren 1955 till sommaren 1957. Kanske har jag snart skannat hälften vid det här laget. Fortfarande hittar jag sånt jag inte gjort men som verkar intressant. (Jag har inte tagit film för film och gjort alla bilder, jag tar det som ser mest intressant ut först vilket betyder att det alltid finns ogjorda bilder på filmerna). Den här serien är  tagen första hösten med kameran, alltså hösten 1955.  Jag är fjorton, ska snart fylla femton.

*

För Ludvikabor: I villan i hörnet av Högbergsgatan och Ljunghällsvägen huserade då Värmebolaget, en VVS-firma. Det praktiska jobbet gjordes i ett träskjul som fanns på tomten. Där fanns säkert acetylengastuber och syrgastuber för svetsjobb. Särskilt på första bilden kan man se hur den brandman som först börjar spruta liksom tar skydd hukande ifall det skulle smälla där framme. Denna första bild är tagen från vår balkong på andra sidan Högbergsgatan (vi bodde i mellanvåningen på trevåningshuset med adress Carlavägen 31) .

*

Brandbilen på plats på Högbergsgatan. Man ser att det brinner inne i träskjulet. Första brandmannen hukar bredvid schascykeln och verkar ha fått igång  vattenbegjutning med en klen slang, kanske med självtryck från bilens tank. Av den platta slangen med större dimension kan man se att högtryckspumpen ännu inte är igång. (Tunellis hus närmast till höger utanför bild, Ljunghällsvägen går ner till vänster om villan som skymtar till vänster i bild)

*

Så Så är vattnet på väg.....

*

Bättre fart på vattnet......

*

*

Är det släckt nu?

*

Nej, det verkar fortfarande brinna. Här noterar jag att medan de flesta brandmännen är klädda i overaller har en av dem en lång elegant rock, det är väl brandchefen kan jag tänka

*

Branden verkar släckt och traktens ungar har hunnit samlas

*

***

PAUS

***

Dags för en paus från bloggen. Det känns för grinigt helt enkelt. Jag är här för att det varit roligt och ofta uppmuntrande. Just nu känns det inte alls så. Såklart  har vi olika preferenser vad det gäller fotografiska uttryck, val av teknik och vad vi använder våra foton till. Och inte minst vad vi använder bloggen till.  En del tycker det är roligare att meka med bilar än att köra bil, det är accepterat. Men inte så inom foto alltså? Det är ju annars bara att haka på det man själv gillar och strunta i resten. En annan möjlighet är ju att dom som har stor erfarenhet stöttar dom som inte har det. Men det är bara mina funderingar. Jag tror inte jag slutar för gott men en paus blir det.

*

*

***

PÅ SPARLÅGA

***

*

*

***

ANDREAS FEININGER OCH LITE ANALOGT

***

Andreas Feininger inleder sin bok Framgångsrik fotografering (Stockholm Bonniers 1956, orginalet Successful photography New York Prentice-Hall 1952) så här:

Innan jag börjar vill jag glädja mina läsare genom att avliva en gammal myt, som omsorgsfullt hållits vid liv av fotografiska författare. De tycks i denna myts vidmakthållande ha sett en garanti för ett säkert levebröd. Det är myten om hur svårlärd fototekniken är.

Men myten är absolut inte sann. För många år sedan var det annorlunda. Då hade man våta plåtar, kameror med mycket stort format, ljussvaga objektiv och ljussvaga emulsioner, vilket allt krävde största skicklighet och åratals erfarenhet att bemästra. Tack vare våra moderna "idiotsäkra" kameror, ljusstarka objektiv, känsliga filmemulsioner och standardiserade framkallningsprocesser är det idag så lätt att lära fototeknik att var och en kan framställa "tekniskt perfekta bilder".

*

Jag glädjer mig åt hans positiva syn på den nya generationens kameror. Självklart kommer han straxt till att aldrig så tekniskt perfekta bilder  inte automatiskt leder till bra bilder. Där är det övning och experiment som gäller. Jag har också hans andra bok, Framgångsrik färgfotografering. Som läroböcker har jag alltid tyckt att böckerna är lite torrt tråkiga men dom har troget stått där i bokhyllan - jag fick dom som premium våren 1957 när jag tog realen (får man skriva det?). Nåväl, dit jag tänkte komma var att jag hittar mer intressant läsning i dom här böckerna nu än när jag var yngre. Särskilt där han skriver om fotografi som sådan. En hel del känns gammalt och förlegat, men en hel del känns mycket modernt. Det fick mig också att leta rätt på lite av hans bilder på nätet. Mycket intressant, i böckerna jag talar om visade han praktiskt taget inga bilder alls.

*

Nåväl, jag har i alla fall stoppat in den första rullen Ilford HP 5 Plus i Yashican. Det kändes ovant, och som tur var hade jag en tomspole sittande i kameran. Och nästan lite högtidligt att bryta filmförpackningen, sätta in rullen i den tomma platsen i kameran, lossa tejpen, dra ut  filmänden och fästa den i upptagningsspolens springa. Sen gjorde jag en liten miss, jag vred visserligen veven ett varv för att vara säker på att filmen fäst i spolen, men jag glömde bort att dra fram filmen längre, där finns ju ett par pilmarkeringar lite längre in på baksidespapperet som visar hur långt filmen ska dras fram - tills dom matchar motsvarande pilmarkeringar i kamerahuset. Det är ungefär 55 år sen jag senast satte en 120-film i en kamera och nästan 64 år sen jag gjorde det i första gången i den här kameran så jag tycker det är ok ändå för en 80-åring, såna missar får jag nog räkna med.  Problemet är att jag nu sannolikt inte har filmen framme i läge trots att kameran markerar läge för första exponering. Därmed tar jag två blindexponeringar för att inte missa någon "riktig" bild när det blir dags.  

*

Om det nu blir några bilder, det vet jag inte än. Kameran är från 1957 och har aldrig varit på service. Det enda jag vet är att den ser ut att funka, slutaren låter och och uppför sig som den ska när jag kollar med bakstycket öppet. Och visst är det en kortare blinkning på korta tider jämfört med 1/50 eller 1/25. Men om tiderna verkligen stämmer vet jag inte. när jag så småningom exponerat filmen kommer jag skicka in den för framkallning, min dosa har jag gjort mig av med. Visar sig kameran fungera kanske det blir en ny framkallningsdosa, vi får se.

*

Här kommer annars två bilder tagna med samma kamera 

Autobahn nånstans i Tyskland sommaren 1959

*

Inger när hon tar realen, 1958 eller 1959

*

*

***

DEN GAMLA ANGLIAN IGEN

***

Den gamla Anglian står  där inne i skogen. Till skillnad från dom andra bilvrak jag sett här på bloggen är inte terrängen runt omkring det minsta rensad för att kunna få "renare" bilder. Här växer slyn kring och i bilen. Man måste komma ganska nära för att se den, den är lätt att missa. Men just svårigheten att få öppna vinklar är en del av utmaningen med det här vraket. Jag har fotat det flera gånger de senaste åren och alltid haft  vidvinkeln på, det har känts naturligt. Men när jag nu senast, för en vecka sen, var uppe för i Korsheden några dagar  kände jag för att göra tvärtom, jag fotade med 135:an. Därmed finns i stort sett alltid  "saker" i vägen, begränsat skärpedjup och lite vignettering är vad jag kan använda för att uppmärksamheten ska hamna på bilen. Bilen som Erik i Roskilde i en tidigare bloggkommentar konstaterat vara en Ford Anglia, årsmodell från perioden -49-53. Lite roligt är det med den här, på FB har jag fått kommentarer i tidigare bloggar från brorsbarn till ägaren.

*

Bilderna är tagna med min gamla 99:a och Zeiss 135/1,8. Tredje bilden är sammansatt av två bilder, jag missade lite i matchningen i höjdled varför bilden är något för snäv i underkant.....

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***