KORSHEDEN - SAXE IGÅR

***

Är uppe i Korsheden ett par dagar för att göra i ordning för vintern. Gräsklipparen har varit på service (inte pga ättika!) så det är mer än en månad sen jag klippte sist, det märks. Det tar en stund också med en åkgräsklippare, allra helst som jag nu tar ner dom "öar" där gräset fått växa hela sommaren för ängsblommornas skull (dvs för både vår och fjärilarnas skull). Utemöblerna ska under tak, parasollerna in i ladan, krukväxterna tömmas och krukorna ställas undan och dom största lövhögarna närmast huset krattas undan. Det mesta är nu gjort så nu är det kaffe och FS  som gäller en stund. I går lyste höstsolen hela dagen så på seneftermiddagen blev det en vända i byn och senare Saxevägen. På morgonen var det riktig frost, -2, skönt! Precis som det ska vara i oktober.

*

Vägen in mot Söderbärke, allmänningen och badplatsen vid Bartjärn ligger till vänster bakom lönnarna

*

Skogskanten på andra sidan Bartjärn

*

Här börjar jag min promenad på Saxevägen

*

Så småningom närmar jag mig Spången

*

Här ser man den, Spången

*

En  bild till för björklövens skull

*

Eftersom jag kollade vet jag: Tokyo - Frankfurt. Dom är inte så många som dom brukade men jag förvånas fortfarande över att dom väljer vägen över Korsheden/ Saxe :-) Men det är väl utsikten över våtmarken vid Spången och Barken som lockar kanske......

*

Så drog det in lite lätta moln från väster

*

***

ÄR DET DU SOM VET?

***

Kanske är det du som vet? Jag gör det inte.  Varken vilken väg som är den rätta eller om det är analogt och svartvitt som är bäst. Eller Leica då. Själv tror jag Leica är en lyckad marknadsploj, ungefär som Rolex eller RR. Pris/ prestanda ligger skyhögt över det mesta. Fastän få är bilderna som höjer sig över mängden. I varje fall idag, och av dom jag sett. Det var nu inte elakt menat, men jag har svårt att skilja Canonbilder från Nikonbilder, Leicabilder och Fujibilder. Inte ens Sonybilder känner jag igen. Men jag är i Korsheden, långt från kulturcentra och mediafokus. Verkligheten är mest vardag, gråväder och vattenpölar. Säkert är mitt fokus deformerat av den utbredda vanligheten som råder här. Det unika, det märkvärdiga och det extraordinära läser jag om i tidningarna, det är inte här det finns. Här finns bara vanliga människor, såna som handlar i Bärkehallen, gör sitt jobb och försöker få tillvaron att gå ihop. Under tiden samlas asplöven på marken på Saxevägen.

*

*

***

DUNGEN MED BJÖRK OCH ASP

***

Strålande vackert på förmiddagen. Några timmar senare försvann solen i mörka moln just när vi började Torstorpsspåret. Dom sista strålarna gav ljus åt dungen med björk och asp och dom mörka molnen blev passande fond. Växlingar, hela tiden växlingar. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år, hela tiden växlingar. I hjärtat såväl som i naturen. Eller om det är själen kanske.  

*

*

***

I STAN

***

Är man i Finspång och säger i stan menar man Norrköping förstås. Jag var där i fredags eftermiddag och har redan visat några bilder. Här kommer några till, i färg den här gången. Alldeles utanför konserthuset stod ett gäng ......

*

Den första jag träffade på var den här glada damen. Hon berättade att hon samlade fimpar och förundrade sig över att dom finns överallt, inte bara på gator och trottoarer utan i planteringar tex

*

Här stod också ett litet gäng med plakat. Dom flesta hade miljön som tema men kärnvapen fanns också med. Dom verkade ha det gemytligt där på fredagseftermiddan.

*

Bara några meter därifrån satt det en tjej som tog paus

*

Jag blev lite fascinerad då jag såg att hon skakade fram en ny cigg omedelbart efter att ha fimpat den förra.

*

***

NI MISSADE VÄL INTE?

***

......programmet om japanska pianisten och performancekonstnären Eriko Makimura? Tvåan 18:30 i kväll. Underbar dansk film om henne. Raffinerat och groteskt står det i ingressen, stämmer precis tycker jag.  Går lätt att se i efterhand, jag har redan sett den en andra gång. Inte blev TV-kvällen sämre av att Vetenskapens Värld kom en stund senare.  Pinkers Upplysning nu från 2018 står redan i bokhyllan så allt var inte nytt. 

*

Ingen svart Steinway tyvärr, bara pappas gamla musikkafe´-piano från 30-talet, men det är renoverat och funkar fortfarande bra, hamrarna omklädda och lite sådär. Och i hemmamiljö är jag egentligen glad att det inte är svart. Och visst använder jag det fortfarande ibland, men fingrarna stelnar allt snabbare......

*

***