BUKETTAPLARNA I KORSHEDEN

***

För sådär 10-12 år sedan tog vi med ett tiotal små skott av bukettapel, skott som fåglarna spridit hemma i Finspång, upp till Korsheden. Det känns extra roligt nu när vi tagit ner alla dom äldsta bukettaplarna i Finspång. Skotten stod i en hink med vatten en vecka minst, kanske två, innan dom kom i jorden. Ändå tog dom sig, nästan alla. När jag kom upp i går eftermiddag kunde dom glädja mig, trots att oktober nästan är slut hade dom inte tappat sina vackra blad. Och miniäpplena var såklart också kvar, dom brukar glädja alla fåglar till långt in på vintern. Hemma i Finspång lockade dom alltid till sig sidensvansarna ett par gånger  om året, här är jag inte tillräckligt ofta på vintern för att veta, men säkert finns dom också här ibland. Jag har svårt att tänka mig ett mer tacksamt trädgårdsträd än bukettapel. På vårarna blommar dom med intensivt vita blommor, på hösten kommer dom vackraste bladfärger och så frukterna som drar fåglar nästan hela vintern.

*

*

***

RISINGEPROMENADEN

***

Vi går den varje dag, för det mesta två gånger om dagen. Enformigt? Inte alls, vackrare promenadväg är svårt att hitta. Såklart finns det många fler vackra promenadvägar men I mår bra av att känna igen sig så mycket som möjligt, i en värld som blir allt mer svårbegriplig. Just den här eftermiddagen, i söndags eftermiddag, gick jag själv, ändå blev det samma. Klart och vindstilla, med en temperatur som snabbt föll när solen sjönk. Och med mer uppmärksamhet på tänkbara fotoobjekt än när vi går båda. A99:an med 135:an. Inga märkvärdigheter, alla bilder är från samma promenad. Ja, utom den sista då som jag fotade på hemvägen. Dom flesta träd är avlövade, utom ekarna som alltid är sist. 

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

VAR ÄR VOLVON?

***

Kraft och teknik. Två Scania, en DAF och en MAN. Men var är Volvon?

*

Bilden är från lastbilsverkstan i Finpång, tagen i förrgår

*

***

ETT STÄNK AV VEMOD

***

Kanske är jag lite blödig, men det behövs inte mer än att himlen öppnar sig en aning vid kvällningen, tillräckligt för att se det där blekblå som övergår i dunkelblått, förrän jag känner ett stänk av vemod. Suget ut i oändligheten, bortanför det blåa. Tidens och rummets oändlighet. Ja, och så vi då. Du och jag. Ett par blinkningar i evigheten. Nära och långt borta på samma gång. Universum och fjärrvärmeverket liksom. Ibland tänker jag att det skulle vara mer av det inre än det yttre här på bloggen, mer av känsla och mindre av saker. Fast det skulle bli för flummigt förstås. Ändå, längst inne, tror jag att vi alla drömmer om en tillvaro med mer kärlek, mer glädje, mer frihet. Och frid.    

*

*

***

APROPÅ HIMLAR - NÄSTAN SOM VANLIGT IGEN

***

Kondensslingorna har nästan varit borta ett tag. Nu börjar det se ut som vanligt igen. Tyvärr. 

*

*

***