GÅRDARNA RUNT SJÖN

***

Förstora!

*

*

***

SOLENS GYLLENE ÄPPLEN 2

***

Men referens till titeln enbart, inte innehållet i Bradburys novell

*

*

***

DEN ILLUSTRERADE MANNEN

***

Jo, jag vet, jag bloggar en hel del just nu. Av flera skäl, men det viktigaste är att det är roligt. Men det utvecklar min fotografi lite inbillar jag mig också. Och vad jag säkert vet är att det ger utlopp för min fantasi, inte minst i skrivandet. Jag är ju fysiker och har jobbat inom industrin hela mitt liv så det har inte blivit så mycket utsvävningar för fantasin. Därför gör jag det nu, här på bloggen, i stället.

*

Idag fick jag en idé. Både när jag fotar och när jag skriver bloggar behöver jag ett tema, en idé. Igår hade jag en blogg med rubriken R is for Rocket. Den rubriken tog jag från en SF-roman jag läst med samma namn, skriven av Ray Bradbury, min älsklingsförfattare. Åtminstone en av dom. Rubriken till den här bloggen är också en av hans boktitlar, The illustrated man eller Den illustrerade mannen på svenska. Idén är att jag ska försöka fortsätta, fortsätta att skriva bloggar med rubriker från Ray Bradbury´s författarskap och om möjligt passande bilder därtill. Då och då, såklart kommer jag ha andra bloggtitlar för det mesta. Men då och då. Han har fantasifulla, lite romantiska titlar ofta. Dagens bild var ju självskriven

*

För att den som är intresserad ska få någon idé om vem Ray Bradbury är har jag texten från en SvD-artikel den 8 juni 2012 härnedan 

Jerry Määttä

En romantisk häxmästare har gått ur tiden

SvD 8 juni 2012

Ray Bradbury Foto: AP

I onsdags kom beskedet att Ray Bradbury gått bort vid 91 års ålder, efter en längre tids sjukdom. Han var den siste av de fyra stora namn som på 40- och 50-talen lade grunden till den moderna anglosaxiska science fiction-litteraturen: Robert Heinlein (1907–1988), Isaac Asimov (1920–1992), Arthur C Clarke (1917–2008) och Ray Bradbury (1920–2012).

Redan från början utmärkte sig Bradbury från de flesta av sina samtida kollegor inom genren. Till att börja med utvecklade han redan tidigt en helt egen stil, där tonvikten låg vid det poetiska och symboliska snarare än vid genrens vanligen nyktra och genomskinliga. Han var därtill en obotlig romantiker, med intresse för stämningar, drömmar och psykologi snarare än framtidsspekulationer, filosofiska tankenötter eller rafflande äventyr i tid och rum. Till skillnad från de flesta samtida sf-författare var Bradbury också redan tidigt lagd åt det teknikskeptiska hållet. Sammantaget gjorde allt detta att han inte alltid sågs med blida ögon inom sf-kretsar, där han ofta betraktades som en sentimental nostalgiker som inte riktigt begrep sig på teknik och naturvetenskap.

Trots det begränsade intresset för tekniska innovationer lyckades dock Bradbury flera gånger förutsäga framtiden på ett närmast kusligt sätt. Novellen ”The murderer”, publicerad i samlingen ”The golden apples of the sun” från 1953, rymmer till exempel en förödande kritik av skvalradio och mobiltelefoner, som förgiftat ljudrummet i det moderna samhället. Och hans mest kända verk, dystopin ”Fahrenheit 451” (1953), skildrar ett samhälle där den högsta drömmen blivit att skaffa platta tv-apparater som är så stora att de täcker hela väggar, och som man kan bygga in sig med.

Annons

X

Samma år som dessa berättelser kom ut lanserades Ray Bradbury på den svenska bokmarknaden (ska man vara noga hade dock en av hans noveller, ”Jag är en raket”, publicerats i Jules Verne-Magasinet redan våren 1946). Detta skedde med hela tre noveller i den första svenska volymen med översatt modern anglosaxisk science fiction, professor E N Tigerstedts ”Morgondagens äventyr. En antologi naturvetenskapliga framtidsnoveller”, utgiven på Natur & Kultur på våren 1953, sedan med det egna verket ”The Martian chronicles” (1950), som gavs ut av Forum på hösten samma år med den något besynnerliga titeln ”Invasion på Mars”. Prepositionen i den svenska titeln antyder dock vad det hela handlar om. Till skillnad från mycken samtida science fiction var det inte utomjordningarna som invaderade denna gång, utan verket skildrar i en rad noveller och poetiska vinjetter hur människan och den västerländska civilisationen invaderar, koloniserar och skövlar vår röda grannplanet.

Mottagandet av detta sällsamma verk – som Harry Martinson ansåg vara ett av 50-talets viktigaste, och som intressant nog uppvisar flera likheter med grundintrigen i ”Aniara” – blev blandat. Medan Sven Hallén i Dagens Nyheter såg Bradbury som ”en modern efterföljare till Voltaire och Swift, med sin direkta och indirekta samtidssatir under rymdexotismens mask”, klumpade Arne Andreasson i Morgon-Tidningen ihop Bradbury med resten av genren, som han i nyanserade ordalag beskrev som ”tvivelaktig rappakalja”, ”raffel för rafflets egen skull”, ”detta primitiva slag av grumlig folksmakslitteratur”.

Helt annorlunda lät det när Norstedts fem år senare gav sig på en hårdlansering av Ray Bradbury i Sverige. Mellan 1958 och 1965 gav man ut inte mindre än åtta titlar av Bradbury, förutom romanen ”Fahrenheit 451” främst novellsamlingar som ”Oktoberlandet”, ”Solens gyllene äpplen”, ”Den illustrerade mannen” och ”Det eviga regnets dag”. Inom kort hade de svenska kritikerna, med Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist och Karl Vennberg i spetsen, enats om att Bradbury var något av en litterär sensation, och många såg honom dessutom som ett bevis på att science fiction kunde vara både estetiskt och ideologiskt relevant. Mycket snart fick han också epitetet ”häxmästare”, som sedan i flera års tid förföljde honom i recensioner och på bokomslag.

***

BRA OCH DÅLIGT - STARKA ELLER SVAGA FOTOGRAFER

***

Få saker gör mig så förbannad som nonchalanta generaliseringar. Jag har massor av dåliga bilder enligt mitt eget tyckande. En del publicerar jag i alla fall  här på bloggen - därför att dom fyller mitt syfte som jag ser det. Jag har däremot inga krav på att andra varken ska tycka att dom är bra eller fyller det syfte jag vill. Tvärtom är det nästan alltid positivt att andra talar om vad dom ser i en bild, också om det är något helt annat än jag önskar eller hoppats. Det utvecklar. Nu skriver jag inte det här för att jag fått kritik som jag inte tycker om, tvärtom känner jag att det finns en stor välvilja och en positiv attityd till nästan allt jag gör.

*

Det finns en helt annan bakgrund till dom här raderna. Jag gillar inte generaliseringar. Vi människor är olika. Vi har olika syften med det vi gör. Vi vet ju inte vad andra vill med sina bilder, vad dom står för. Det betyder inte att jag inte ska kunna tala om att jag inte tycker om en bild. Däremot tycker jag det är förmätet att tala om vad som är bra fotografi eller dålig fotografi - för dom allra flesta är fotografi ett sätt att dokumentera det som som hänt i deras  liv och vad som är viktigt och betydelsefullt just för dom. Jag förväntar mig inte ett ögonblick att ni andra ska gilla mina familjebilder men dom är viktiga för mig. För mig är det alltså bra fotografi.

*

 Generaliseringar är nästan alltid av ondo. Jag kan gå ännu längre - dom flesta omdömen blir ett slags kategorisering - bra eller dåligt, lyckat eller misslyckat, gatufotografi eller naturfotografi,  fotograf eller amatör, knäppare eller fotografer, kända eller okända, proffs eller amatör. Alla generaliserade omdömen begränsar, blir etiketter. Och när vi uttalar oss i generaliseringar begränsar vi upplevelsen för och av andra. Vi har satt en etikett som vi inte så enkelt  frigör oss ifrån, vi har begränsat den fria, opåverkade upplevelsen. För säkerhets skull upprepar jag - det här har inte alls innebörden att vi inte ska kunna kritisera eller ge omdömen, även negativa, men såna ska vara riktade, definierade och avgränsade .  Som jag ser det går det här långt utanför fotografi, det gäller i stort sett allt. Alla etiketter begränsar, snävar in.

*

För den som är liten blir nästan allt av betydelse. En enda mening, ett enda ansiktsuttryck, ett enda vredesutbrott, ett enda leende kan sitta i ett helt liv och färga vår tolkning av allt vi gör senare  livet. Och oavsett om vi är försiktiga eller utåtriktade har vi blivit det av en orsak. Och det är varken bra eller dåligt, men olika.

*

*

*

*

***

LEARNING BY OBSERVATION

***

*

*

***