KVÄLLSLJUSET

***

*

Aspdungen på lilla vägen bort mot Västerbyhytta

*

***

SVERIGE

***

Javisst, det är ju det här som är Sverige, det egentliga Sverige. I alla fall det ursprungliga Sverige. Inga flådiga 10-15  MSEK-villor, inga superkulturella museer, inga köpcenter, inga designade städer, inga takvåningar, inga bussar var 15:e minut, inga arenor, inga boxningslokaler, inga TV-reportage, inga turisthorder, inga stylade människor, inga avenyer att styla på, inga innefik, inga parker, inga......You name it. Men det finns kor och grisar, rätt mkt får också. Och lagårdar och uthus. Och en del skog, liksom kalhyggen, rätt mycket ängar och en och annan åker. Bara vanlig landsbygd helt enkelt. För övrigt har kiosken i Söderbärke slagit igen, men ICA-affären är kvar.

*

Överdrift? Nja, egentligen inte. Gapet mellan stan och landet tycker jag växer hela tiden.  Och det här skriver jag därför att 90 % av SAMTALET handlar om stan, vare sig vi pratar media, politik, miljö, ekonomi eller kultur. Eller fotografi för den delen. Vaddå gatufotografi, det finns inga gator, däremot en landsväg. En. Det är stan som gäller. För typ 100 år sen var det tvärtom. Om jag är emot utvecklingen, bakåtsträvare? Nej, inte alls. Men jag tycker ointresset för landsbygden och fortfarande kanske 20 % av befolkningen är påfallande. Och jag anar ju några av skälen till varför Sverigedemokraterna ligger på nästan 20% och tidvis är näst största parti. Dom får dock inte min röst. 

*

Svensk landsbygd, fotad på måfå och utan någon särskild koppling  till det jag skriver om.

*

***

GRÄNSLANDET

***

*

*

***

OKÄND VÄRLD

***

Så kom både åskan och regnet och temperaturen rasade från 26 till 16 på en kvart. Ett par timmar senare lättade det och ljuset kom tillbaka. Den varma marken ångade av regnet och korna lät sig väl smaka av det saftiga gräset. 

*

*

***

UR FAS MED TIDEN? - SKRYMT OCH SÅNT

***

Klockan är en minut över nio på kvällen och solen kastar långa skuggor över våtmarken där rördrommen gömmer sig, säkert därinne i den gulnade bladvassen nånstans. Jag har suttit här nästan två timmar utan att se en skymt av den, men jag hör den med jämna mellanrum. I går kväll hördes den ända upp till oss, säkert drygt en kilometer bort fågelvägen. Och jag känner mig nöjd med att höra den, den förblir mer hemlighetsfull så. Att det ljudet faktiskt kommer från en fågel är nästan osannolikt, det passar bättre i historier och berättelser om skrymt och sånt nu när skuggorna blir långa. 

*

Men det finns ingen plats för såna historier längre. Historier som ger plats för fantasier och rädslor, historier som knyter samman naturen och människorna, historier som knyter samman oss med de gamle. Över huvud taget är det mycket som inte får plats längre - eftertanke tex. Och långsamhet. Och inte minst vardaglighet. Det som inte är häftigt har inget värde. Jovisst, när man sitter två och två och pratar, eller tre och tre då (tre=några stycken). Men i media existerar inget sånt. För varje år som går får jag allt större känsla av hur enormt gapet är mellan hur man tidigare  levde, fram till för drygt hundra år sen, och nu. 

*

Säkert påverkar den känslan mina motivval. Jag gillar den alldeles vanliga landsbygden, naturen som finns där runt om, hela tiden. Och precis innan jag gick från våtmarken där mellan Barken och Saxesjön tog jag en bild på skogskanten som går ända fram till vassen. Utan rördrom.  

*

*

***