DEN BLOMSTERTID.......

***

Varannan dag gnistrande solsken, varannan gråmulet och regn. Mig passar det perfekt, naturen också tror jag. Och blommor finns det.......

*

Undrar om jag nån gång sett bukettapeln blomma så intensivt som den just nu gör hos oss här i Korsheden. Vi har mer än tiotalet buskar som vi tog med från Finspång för 10-15 år sen, alla fågelspridda "gratis"skott från trädgården. Här har jag valt en enda bukett som motiv

*

Ute på ängen har humleblomstren börjat öppna sig........

*

Och efter dikeskanterna blommar midsommarblomstren förstås, här lätt manipulerade......

*

***

UR FAS MED TIDEN? - SKRYMT OCH SÅNT

***

Klockan är en minut över nio på kvällen och solen kastar långa skuggor över våtmarken där rördrommen gömmer sig, säkert därinne i den gulnade bladvassen nånstans. Jag har suttit här nästan två timmar utan att se en skymt av den, men jag hör den med jämna mellanrum. I går kväll hördes den ända upp till oss, säkert drygt en kilometer bort fågelvägen. Och jag känner mig nöjd med att höra den, den förblir mer hemlighetsfull så. Att det ljudet faktiskt kommer från en fågel är nästan osannolikt, det passar bättre i historier och berättelser om skrymt och sånt nu när skuggorna blir långa. 

*

Men det finns ingen plats för såna historier längre. Historier som ger plats för fantasier och rädslor, historier som knyter samman naturen och människorna, historier som knyter samman oss med de gamle. Över huvud taget är det mycket som inte får plats längre - eftertanke tex. Och långsamhet. Och inte minst vardaglighet. Det som inte är häftigt har inget värde. Jovisst, när man sitter två och två och pratar, eller tre och tre då (tre=några stycken). Men i media existerar inget sånt. För varje år som går får jag allt större känsla av hur enormt gapet är mellan hur man tidigare  levde, fram till för drygt hundra år sen, och nu. 

*

Säkert påverkar den känslan mina motivval. Jag gillar den alldeles vanliga landsbygden, naturen som finns där runt om, hela tiden. Och precis innan jag gick från våtmarken där mellan Barken och Saxesjön tog jag en bild på skogskanten som går ända fram till vassen. Utan rördrom.  

*

*

***

TRÅKIGT?

***

Efter tre dagar ensam med mig själv i Korsheden åker jag hem till Finspång i eftermiddag. Läsning, promenader, meditation,  sitta i en stol på trädäcket. Lyssna på vinden, höra morkullan passera i skymningen. Låta tankarna komma och låta dom tona bort. Klippa gräset. Tråkigt? Nej, för mig är det lyx och en nödvändighet för att må bra. Tystnaden och ensamheten - härifrån ser jag inte ett hus och sällan en människa - är en förutsättning för att jag ska komma i kontakt med mig själv. Åtminstone dom delar av mig själv som är ursprungliga, som inte är formade av uppfostran, yrkesroller och familjeliv. Hur skulle jag kunna känna vad själen och hjärtat behöver om vardagsbruset tystar allt som är lågmält och inbillade måsten styr dagen?

*

*

***

STORSKRAKE SAXE

***

Egentligen satt jag därnere på träbron (Spången) utefter Saxevägen i eftermiddags  för att se om jag kunde få en skymt av rördrommen. Jag hörde den när jag gick därnere i går kväll och den upplät sporadiskt sitt karakteristiska läte också nu. Men jag hade inte suttit där så länge förrän jag fick sällskap av ett par grabbar som började fiska med sina kastspön så jag begrep att det var en fåvitsk tanke. Få fåglar är så skygga av sig som rördrommen har jag förstått. Men det blir fler tillfällen, det finns en bra bänk på bron så rätt klädd är det inget bekymmer ens för mig att sitta där ett par timmar. Och ensam i stillhet på bänken kanske det finns någon liten chans.

*

Ändå satt jag kvar där i närmare två timmar, tänkte alltid kan något dyka upp. Och visst gjorde det. En storskrake, hona antar jag, kom simmande med nio små dunbollar i släptåg. En satt på hennes rygg och honan och ungarna sam omkring i närheten av mig en bra stund. Jag fick för mig att det var samma unge som satt på hennes rygg hela tiden, säkert en halvtimme, och jag funderade på om det var den starkaste ungen som behöll platsen för sig själv eller om det möjligen var den svagaste ungen som verkligen behövde vilan och hjälpen? Det lär jag väl aldrig få veta men jag gissar att det är som vanligt i naturen, den starke som styr. Eftermiddagssolen låg på och det blåste rätt hårt så bilderna har lite hård och orolig karaktär. 

*

Här kommer dom, storskrakehonan med nio ungar

*

Ibland försökte fler komma upp på hennes rygg

*

Ungarna verkade trygga och gjorde små utflykter på egen hand

*

Några cyklister kom förbi och fick dom att vända igen

*

Snart kom dom tillbaka igen fast ungen på ryggen är blyg för fotografen

*

*

*

*

När dom kom nära strandkanten här satte ungarna iväg i ett fasligt tempo och for runt, dök och skvätte vatten så det stod härliga till. Dykträning och äta-träning antar jag?

*

Fin stund också utan att se något av rördrommen! Men nånstans härute i våtmarken står den och  - ja, vad säger man - tutar? Eller brölar?Den kan höras flera kilometer, så mycket vet jag

*

*

***

KORSHEDEN - MED LÅNGTELE SOM MAKRO

***

Innan regnet kom i går kväll kröp jag lite på alla fyra i gräset för att se om jag kunde hitta något intressant. På kameran satt inte makrot utan längsta telet som förvånande nog är ett bra alternativ till makrot . Egentligen inte så konstigt eftersom det fokuserar ner till 98 cm och 4o0 mm på ca 1 m funkar bra som ett slags makro. Skärpeproblemen jag ibland skrivit om är dessutom icke-existerande när jag jobbar så här.

*

Det som roade mig mest var att jag hittade spår av vårens extremt intensiva "snö"fröande  överallt. Dom flesta tycks vara överens om att det särskilt är asparna som bidragit med dom största mängderna, men det finns väl mkt annat, sälg och vide tex,  som också bidragit, men jag antar att det mesta jag noterat är från aspen. Skall ni se vad jag sett  behöver ni förstora bilderna.

*

Flygfrönystan, gissningsvis från asp, uppträtt på ett grässtrå. Komplex tredimensionell struktur där fröerna sitter som noder omgivna av täta nätverk av ytterst många och fina trådar.

*

Ytterligare en bild, croppad, som visar hur otroligt finmaskiga och komplexa "snöflingorna" vi sett är

*

På  nästan alla blommor och gräs kan jag se små rester av det intensiva fröandet, men man får titta noga

*

Det gäller också djupt inne i gräset, men här får man leta mer för att faktiskt se

*

Så också här

*

Liljekonvalsbladen lyser fint i det sneda solljuset

*

Blomningen har börjat men marken här är torr och ger kortväxta plantor med ännu kortare blomskaft

*

***