I STÄLLET BLOMMAR DET FÖR FULLT

***

*

*

***

DET ÄR SÅ HÄR DET SKA SE UT!

***

Det är så här det ska se ut så här års. Snart har vi väl glömt och hur det ser ut och hur det känns. Det här var dagarna före jul 2009. Min älskade Saxeväg i vinterskrud, -15 C och 2 dm kanske. Definitivt mycket bättre än det svarta novembermörkret just nu utanför fönstret här i Finspång, dessutom regnar det. Men det ska bli kallare i slutet av veckan och det är fem veckor kvar till jul, hoppet lever....

*

*

*

*

*

***

DET SER NI VÄL.....

***

...en del är stora, en del är små. En del är nästan helröda, andra har inget rött alls. En del har prickar och skavanker, andra ingenting. Och en del ligger på sniskan, andra med skaftet upp. Eller ner. Och alla smakat dom lika gott. Varför skulle vi vara annorlunda?

*

*

***

TANKAR OM TERROR, RELIGION OCH ANSVAR

***

Förtvivlat försöker jag förstå - varför? Jag har mått fysiskt illa sen i fredags kväll. och tankarna finns där hela tiden. Gång på gång kommer jag på mig själv att försöka föreställa mig hur det känts för dom som var inne i konsertsalen när terroristerna började ge eld med automatvapen och dom insett att dom inte skulle komma undan, att det inte gick att fly. Det går inte att förstå. Ändå fortsätter tankarna att söka efter den rationella förklaring som inte finns. Och nu ett och ett halvt dygn senare kan jag åtminstone urskilja några av mina tankebanor. Hur "riktiga" dom är vet varken jag eller ni, men dom finns där hos mig.

*

Länge har vi matats med uppgifter om hur världen krymper. En världsomsegling som för 100 år sen tog säg 80 dygn ska jämföras med ett satellitvarv på en timme ungefär. Och med mail når vi kontakt med nästan varje plats på jorden omedelbart, inom någon sekund. Men det finns ett annat perspektiv ur vilket världen knappast krympt alls - hur olika vi lever våra liv, hur vi uppfattar världen utgående från dom liv vi  lever, helt enkelt hur olika vi är. Vi står lika långt från varandra som vi nånsin gjort och vi förstår inte varandra fast den "krympande" fysiska världen ibland får oss att tro det. Världen är fortfarande lika stor och oförståelig som den varit. 

*

Inte förstår vi oss själva heller särskilt bra. Kanske är vi människor i grund och botten dom onda varelser en och annan säger också här på FS-bloggen? Det tror inte jag. Men vi är uppenbart kapabla till mycket ondska. Också du och jag, i varje fall till mycket mer än vi vanligtvis tror. Om våra liv sett annorlunda ut, om vi levt under andra förhållanden, om våra barn dödats. Och det är ingen ursäkt för det som skett, det går inte att ursäkta. Istället tror jag att det är viktigt att låta den kärlek som vi också alla har, få utrymme att växa. Att ge den kärlek vi alla har utrymme att växa. Medvetet, i varenda vardagssituation. Och det är också smittsamt, precis som det onda.

*

Svårast att förstå är terrorn, terrorn i sig själv. Är det ondska? Ja, vad skulle det annars kallas? Vi är ju kapabla till ondska. Och varifrån kommer den? Mitt svar är när vi slutar ta personligt ansvar. När en tro, en auktoritet av något slag har fått ta över ansvaret. Det spelar ingen roll om auktoriteten är Hitler, ledaren för röda khmererna vad han nu hette, eller Gud -  islamisk eller kristen. Fredagens terroraktioner, judeförföljelserna under andra världskriget, korstågen, häxbrännerierna och inkvisitionen - alla är exempel på när en tro eller övertygelse fått ersätta det egna, personliga ansvaret.

*

Och religionen då? Ett känsligt kapitel. Inte bara inom islam, också här hemma i den mer eller mindre kristna världen. Bäst att deklarera först var jag står själv. Jag är icke-religiös, tror inte på någon gud överhuvudtaget, varken kristen eller något annat. Däremot intresserad av det som kallas andlighet.

Alla religioner (tror jag) har i sin kärna ett kärleksbudskap, definitivt både kristendom och islam. Ändå tror jag det finns risk för att det ibland finns samband mellan religion och terror. För mig ser det ut så här: inom religionerna erkänner man en absolut auktoritet, gud. Ofta finns ett budskap om att man ska överlämna sig själv till gud. Jag påstår inte att det är en uppmaning att sluta ta eget, personligt ansvar, men jag tror att det är så det (kan) tolkas. Ett steg i den riktningen tycker jag alla dom har tagit som går åt det ortodoxa hållet, oavsett det gäller svenska kvinnoprästmotståndare, ortodoxa judar eller islamiska motsvarigheter. Man har tagit steget att låta formaliteter och urkunder bli viktigare än kärleksbudskapet, kärleksbudskapet som bygger på personligt ansvar. Nästa steg är fanatism, och där är närheten till terroraktioner synbar.

Min tro är alltså att religionerna "i sig själva" är goda men att dom religiösa samfunden alldeles för ofta driver mot fanatism och att dom kan vara "inkörsport" för sånt som i slutänden leder till terror. Här tycker jag dom religiösa samfunden inte tar sitt ansvar, dom måste vara mycket mer observanta på utveckling i den riktningen. Och just nu har islam ett extra stort ansvar för detta, inte minst för att jihadbegreppet så ofta misstolkas och utnyttjas för annat än vad det egentligen avser.

*

Låt mig sluta med min egen trosförklaring, ni som läser bloggen har sett den tidigare. Och jag vill fortsätta att tro på människan, kärleken och friheten!*

*

Jag tror inte på någon gud,

varken kristen eller någon annan

Däremot tror jag på den

gudomlighet

vi alla har inom oss

*

Så tror jag alltså inte heller

på någon religion

fast det finns religiositet

För mig har sann religiositet

ingenting med trossamfund att göra,

sann religiositet har bara

med det egna hjärtat att göra

*

I min världsbild

finns därför inte heller

något paradis däruppe i skyn

och inget helvete i underjorden

Däremot har vi alla ett val

om vi vill göra denna  vår jord

till det paradis den har potential till

eller till det helvete vi har potential

att göra den till

*

Alltså är det fåvitskt att tro

att vi kan göra något

som är någon gud behagligt -

eller syndigt för den delen -

utan att ta hänsyn till vad vi gör

vår värld och våra medmänniskor

just nu

Det enda som betyder något

är vad vi gör våra medmänniskor

och vår värld just nu, där vi är

här och nu

Och för detta har vi alltid eget

och fullständigt ansvar

***

*

*

***

VEDERVÄRDIGT

***

*

*

***