VÅTMARK MED RÖRDROM

***
För tredje kvällen sitter jag och tittar ut över våtmarken. Tystnaden är påtaglig, bara då och då avbruten rördrommen. Den har flyttat sig till höger och betydligt längre bort, ljudet är svagare. Ändå känner jag precis igen rösten - först tar den liksom sats, det finns en antydan till ljud, kanske drar den bara efter andan, sen kommer den första låga bastonen, oftast följt av en till, däremot mer sällan tre. Så är det tyst igen, fem minuter, kanske tio minuter. Precis när jag börjar undra om den har lämnat kommer nästa. Har läst att bönderna förr trodde det var gastar som ropade, det har jag lätt för att förstå.  

*

Eftersom den flyttat sig längre bort, uppskattningsvis flera hundra meter, har den säkert tagit till vingarna. Det skulle alltså kunna gå att få syn på den. Några tärnor skränar förbi och bakom mig hör jag storlommen ropa utifrån sjön. Över mig flyger korpen mot skogen därborta. Ute på våtmarken är det alldeles stilla. Dagens meditation är över och jag reser mig upp och går.

* 

*

***

MAN TAGER VAD MAN HAVE......FÖRLÅT, SER

***
Precis, Man tager vad man ser för att förändra ett känt ordspråk. Eller varför inte Det går lika bra med selleri, funkar också här. Jag menar, bara för att jag tagit mig dit för att fota rördrommar betyder ju inte att jag måste fotografera rördrommar. Det går lika bra med selle.....förlåt, myror. Åtminstone med mitt (ganska) nya Sony 100-400 med 0,98 m i närgräns. Eller nytt och nytt, det är snart två år men tiden är annorlunda nu, min tid i alla fall. Medan jag satt där och spanade efter rördrommar kom där en myra på räcket, drygt en meter bort. Och en myra är fler än inga rördrommar, så dä så´. Vingförsedd och allting, en sk kallad drönarmyra, eller duokoptermyra......

*

Drönarmyra på räcket vid Spången

*

Njut av solen, det gör I och jag!

***

DEN BLOMSTERTID.......

***

Varannan dag gnistrande solsken, varannan gråmulet och regn. Mig passar det perfekt, naturen också tror jag. Och blommor finns det.......

*

Undrar om jag nån gång sett bukettapeln blomma så intensivt som den just nu gör hos oss här i Korsheden. Vi har mer än tiotalet buskar som vi tog med från Finspång för 10-15 år sen, alla fågelspridda "gratis"skott från trädgården. Här har jag valt en enda bukett som motiv

*

Ute på ängen har humleblomstren börjat öppna sig........

*

Och efter dikeskanterna blommar midsommarblomstren förstås, här lätt manipulerade......

*

***

UR FAS MED TIDEN? - SKRYMT OCH SÅNT

***

Klockan är en minut över nio på kvällen och solen kastar långa skuggor över våtmarken där rördrommen gömmer sig, säkert därinne i den gulnade bladvassen nånstans. Jag har suttit här nästan två timmar utan att se en skymt av den, men jag hör den med jämna mellanrum. I går kväll hördes den ända upp till oss, säkert drygt en kilometer bort fågelvägen. Och jag känner mig nöjd med att höra den, den förblir mer hemlighetsfull så. Att det ljudet faktiskt kommer från en fågel är nästan osannolikt, det passar bättre i historier och berättelser om skrymt och sånt nu när skuggorna blir långa. 

*

Men det finns ingen plats för såna historier längre. Historier som ger plats för fantasier och rädslor, historier som knyter samman naturen och människorna, historier som knyter samman oss med de gamle. Över huvud taget är det mycket som inte får plats längre - eftertanke tex. Och långsamhet. Och inte minst vardaglighet. Det som inte är häftigt har inget värde. Jovisst, när man sitter två och två och pratar, eller tre och tre då (tre=några stycken). Men i media existerar inget sånt. För varje år som går får jag allt större känsla av hur enormt gapet är mellan hur man tidigare  levde, fram till för drygt hundra år sen, och nu. 

*

Säkert påverkar den känslan mina motivval. Jag gillar den alldeles vanliga landsbygden, naturen som finns där runt om, hela tiden. Och precis innan jag gick från våtmarken där mellan Barken och Saxesjön tog jag en bild på skogskanten som går ända fram till vassen. Utan rördrom.  

*

*

***

STORSKRAKE SAXE

***

Egentligen satt jag därnere på träbron (Spången) utefter Saxevägen i eftermiddags  för att se om jag kunde få en skymt av rördrommen. Jag hörde den när jag gick därnere i går kväll och den upplät sporadiskt sitt karakteristiska läte också nu. Men jag hade inte suttit där så länge förrän jag fick sällskap av ett par grabbar som började fiska med sina kastspön så jag begrep att det var en fåvitsk tanke. Få fåglar är så skygga av sig som rördrommen har jag förstått. Men det blir fler tillfällen, det finns en bra bänk på bron så rätt klädd är det inget bekymmer ens för mig att sitta där ett par timmar. Och ensam i stillhet på bänken kanske det finns någon liten chans.

*

Ändå satt jag kvar där i närmare två timmar, tänkte alltid kan något dyka upp. Och visst gjorde det. En storskrake, hona antar jag, kom simmande med nio små dunbollar i släptåg. En satt på hennes rygg och honan och ungarna sam omkring i närheten av mig en bra stund. Jag fick för mig att det var samma unge som satt på hennes rygg hela tiden, säkert en halvtimme, och jag funderade på om det var den starkaste ungen som behöll platsen för sig själv eller om det möjligen var den svagaste ungen som verkligen behövde vilan och hjälpen? Det lär jag väl aldrig få veta men jag gissar att det är som vanligt i naturen, den starke som styr. Eftermiddagssolen låg på och det blåste rätt hårt så bilderna har lite hård och orolig karaktär. 

*

Här kommer dom, storskrakehonan med nio ungar

*

Ibland försökte fler komma upp på hennes rygg

*

Ungarna verkade trygga och gjorde små utflykter på egen hand

*

Några cyklister kom förbi och fick dom att vända igen

*

Snart kom dom tillbaka igen fast ungen på ryggen är blyg för fotografen

*

*

*

*

När dom kom nära strandkanten här satte ungarna iväg i ett fasligt tempo och for runt, dök och skvätte vatten så det stod härliga till. Dykträning och äta-träning antar jag?

*

Fin stund också utan att se något av rördrommen! Men nånstans härute i våtmarken står den och  - ja, vad säger man - tutar? Eller brölar?Den kan höras flera kilometer, så mycket vet jag

*

*

***