KULTUR OCH SÅNT - NARBONNE, CARCASONNE OCH NIMES OCH EN SMULA AI

***

Båda mina föräldrar var frankofiler och älskade Frankrike. Efter att vi skaffat bil 1953 var såklart Frankrike ett självklart resmål. Dom sparade pengar i tre år för en frankrikeresa per bil och det blev tre sådana resor under 1950-talet - 1953, 1956 och 1959.  Pappa hade alltid varit historieintresserad och alldeles särskilt gällde det fransk historia före franska revolutionen under 1700-talets sista decennium. Mamma hade läst franska på kvällskurser i många år och talade hygglig franska och under dom här resorna var hon den som ständigt hade Guide Michelin i knäet - då fanns den nog bara på franska, knappast svenska i alla fall. Det blev många slott, många kyrkor och katedraler, ett och annat påvepalats, besök vid mirakelgrottan i Lourdes, och någon vinkällare mm. För dagens ungdomar knappast meningsfullt skulle jag tro, men Dag och jag uppskattade resorna. Inte för att vi var särskilt intresserade av kyrkor, kloster och katedraler, men jämfört med vad som hände i småstaden Ludvika var det spännande. Och att fika på små franska cafeér, äta lunch på dom vägrestauranger som i Guide Michelin angavs tillhöra Les Routiers (långtradarställen, billig och bra mat) var definitivt roligt.

*

Idag ser jag med glädje tillbaka på de flesta upplevelserna och inser att jag fått mkt till del av den klassiska franska kulturen. Även den tyska förstås, vi bilade nästan alltid genom Tyskland, till och från Frankrike. När jag till detta lägger egna tj-resor till i Europa har det skapat en stark bild av hur stort och mångfacetterat det europeiska kulturarvet är. En detalj: Många gånger har jag letat efter nya pianonoter i olika musikaffärer runt om i Sverige, bla i Göteborg när jag gick på Chalmers. Fram kom  oftast några få häften som jag snabbt bläddrade i genom. Så under en tj-resa till Wien kom jag på idén att leta upp en musikaffär. Efter en försiktig fråga om dom hade pianonoter blev jag visad in till deras notarkiv för klassisk musik, ett par stora rum klädda med hyllor från golv till tak fyllda med noter och åtminstone en hylla, också från golv till tak, med bara pianonoter.  Sen dess tänker jag ibland att det är nog sant, Sverige ligger nog faktiskt i civilisationens utkant ändå. Säg nu inte att jag ser ner på svensk och skandinavisk kultur, det är det sista jag gör, men så oerhört mycket mer det finns än vad vi ser inom Sverige.

*

Men till saken, den här gången vi nere vidsydöstra Frankrike, alldeles innanför och lite öster om Cote d´Azur. Vi besökte Narbonne, Carcasonne, Beziers och Nimes och senare också Lourdes mitt emellan Atlantkusten och Medelhavskusten. I någon av dom städerna besökte vi en kyrka (?) där man spelat någon av Brahms tre sonater för fiol och piano. Från det tillfället kommer bilderna nedan. Jag har försökt via Googles Photos och ytterligare några visuella sökadresser att identifiera vilken av städerna det är men ingen utdelning alls. Jag tänker att den karakteristiska entrén borde finnas på registrerade bilder men icke. Kanske nå´n har idéer?

*

Alltså, jag vet inte exakt var vi är, mer än i någon av städerna jag räknat upp. Bilderna är tagna med min Yashica-Mat, alltså negativformat 6x6 cm, skannat i min Epson V700. Samma personer återkommer i flera av bilderna.

Här har jag använt blixt (PF 14 kanske?). Mannen i vitt i mitten är pianisten. Till höger gissar jag att det är borgmästaren eller konsertföreningens ordf el liknande som tackar, antagligen hans fru tillvänster. Är det inte en kyrka finns det i alla fall ett altare med krucifix på väggen bakom.

*

Här kommer han ut i ljuset pianisten. Jag var såklart lite impad av dom här personerna.

*

Den kvinnliga violinisten med man

*

Intresserad åhörare/bekant?

*

Inte bara jag var fotointresserad, även om detta är en filmkamera, dubbeåtta gissar jag

*

Här har vi borgmästaren eller vem det var igen. Noterar dubbelvikta manschetter med manschettknappar. Tittar man lite noggrannare på bakgrunden är det lätt att se hur enkel standard dom gamla städerna hade. 1959 är fjorton år efter krigsslutet, inte så väldigt länge.

*

Till sist - kultur är oerhört brett. Bara för att ni inte ska tro att det bara är det gamla klassiska som gäller föreslår jag att ni lyssnar en stund på min senaste  favoritmusiker Aaron Marshall, (här) i hans The Salt Flats.

***

FRÅN RISINGE KYRKOGÅRD

***

Risinge kyrka ligger lite högre än Hultbosjön straxt intill. Höjdskillnaden räcker för att få fin utsikt över den lilla sjön och landskapet straxt intill. I går hade jag tur, just den knappa timme jag var ute tittade solen fram. Här några landskapsbilder efter den inledande på kyrkan.

*

*

*

*

*

*

***

TVÅ VECKOR

***

Tisdagen den 20 februari är inte så långt bort, mindre än 2 veckor. I och jag beger oss då till US i Linköping för att ta prov på I:s spinalvätska, det ser jag fram mot (inte I lika mkt, lite besvärligt är det). Det provet avgör om det blir en shuntoperation eller inte. Faktiskt oavsett resultat känns det skönt. Är provet positivt kommer det med all sannolikhet bli en operation eftersom den då förväntas ha positiv effekt på rörelseförmåga och inkontinens. Är provet negativt blir det ingen operation men vi vet då att vi har kollat dom möjligheter som finns. Eftersom vi vet att hon har NPH, normaltryckshydrocefalus, hade jag säkert utan test i all framtid undrat om vi inte borde gjort testet. Så, oavsett utfall, känns det skönt att få gjort.

*

Här sitter I i sin rullstol, hennes fasta punkt i tillvaron. Jag hjälper henne över till en fåtölj när vi vet att vi kommer sitta lite längre i vardagsrummet, den är bekvämare. För det mesta går det bra, men då och då sätter hon sig innan hon är på plats och då får jag larma så klart. Själv har jag inte en chans att ensam hjälpa henne upp. Jag är glad över att  jag inte bestämde mig för fast boende än. Vi har det bra och dagarna rulla på bra. 

*

*

***

GÅRDEN

***

Storskiftet genomfördes väsentligen under andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet. Det innebar inte bara att de små åker- och ängstegarna sammanfördes till  färre men större enheter, på sikt betydde det också att jordbruksbyarna började upplösas. Dom enskilda gårdarna blev vanligare, av naturliga skäl ville man ha gården i närheten av sina åkrar. Idag skriver Wikipedia: "Med gård, lantgård eller bondgård avses vanligen en samling byggnader som utgör mittpunkten för en jordbruksenhet och som bebos av en familj. Gårdens ägare kan även ägna sig åt andra näringar än jordbruk, som tex skogsbruk eller fiske." Hur väl det stämmer in på den här gården ute i Risinge vet jag inte, men åtminstone utifrån betraktat ser den ut att passa väl in på beskrivningen.

*

*

***

EN STRIMMA SOL

***

Efter en mulen dag tittade solen fram på eftermiddagen. Märkligt är det hur en strimma sol förändrar världen. Det allra vardagligaste blir plötsligt vackert. Fast skönheten finns nog där hela tiden, också i det gråmulna, det är bara jag som inte ser det. Och behöver en strimma sol längst där inne. Här i Finspång på Norrköpingsutfarten höll jag åt sidan och stannade till ett ögonblick för att ta bilden på solfläcken på väggen där borta innan den försvann. Den mulna himlen ovanför blev mörk i jämförelse, fint tänkte jag.

*

*

***