100/39 - STOCKHOLM 1957 OCH WOZZECK

***

Stockholm 1957. Om tio år lägger vi om till högertrafik. Nån gång på våren 1957 gjorde vi - mina föräldrar och jag och kanske något av mina syskon, kommer inte säkert ihåg - en tur till Stockholm. Kanske skulle vi hälsa på min storasyster Sigbrit som nån gång på 50-talet gick på Hasselbackens restaurangskola där. Eller så var det bara för att se Stockholm, jag kommer inte ihåg som sagt. Må vara förlåtet, att det var -57 ser jag på negativbladen. Det är drygt ett halvsekel sen, 59 år för att vara exakt. Kanske var det den gången jag var på min första opera, mamma och pappa tyckte jag skulle se en opera, jag gillade musik ju. Och dom köpte biljett till det som gick just då. Det visade sig vara Wozzeck, komponerad av den österrikiske tonsättaren Alban Berg. Och Alban Berg, han var tolvtonsfanatiker. Atonal musik ni vet, Schönberg och dom där. Provlyssna, den finns säkert på Spotify fastän jag inte kollat. Jag gillar fortfarande en del klassisk musik, men har nog inte varit på någon mer opera. Lyssna så tror jag ni förstår.

*

Men Stockholm nå´n gång på vårkanten 1957, det ser ut som mars eller april på bilderna, ingen snö men heller inga löv. Ungefär som just nu. Jag kommenterar inte bilderna, ni känner säkert igen miljön bättre än jag, dom flesta av er. Det är bara stadsbilder, inget på familjen, förutom att min mamma står längst ner i högra hörnet på bild 5.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Så såg det alltså ut, för nästan 60 år sen. Hoppas det blir mer sol  Stockholm i morgon än det är på dom här bilderna. Det ser grått ut och beror nog inte bara på att det är gamla bilder, ser rätt gråmulet ut. Trevlig helg!

***

100/29c - DÅ, NÄR TIDEN INTE FANNS

***

Då, när tiden inte fanns, var alla somrar förtrollade. Solen lyste från en evigt blå himmel och tornsvalorna svirrade där uppe, alldeles särskilt runt balkongen där mormor och morfar drack morgonkaffet och jag min choklad. En alldeles lagom vind satte björklöven i rörelse så att dom glittrade i solskenet och efter alla dikeskanter och vägrenar böljade knähögt mjukt gräs som kittlade benen. Mats och jag utforskade  alla småvägar och stigar runt omkring och  grönskan var som ett grönt, gnistrande rum. Smultron behövde vi inte leta efter, dom fanns vid just dom vägkanter där vi gick och det fanns alltid timotejstrån att trä upp dom på. När vi ville ha riktigt mycket smultron gick vi efter banvallen på den lilla smalspåriga järnvägen. Hemma igen hällde vi dom på filbunkarna som stod uppradade på fönsterbrädan i köket och ibland fick vi tillåtelse att springa ner till isdösen och hämta gräddkannan. Nån enstaka gång per sommar regnade det, men aldrig mer än tio minuter och alltid ett sånt där varmt sommarregn med en intensivt lysande regnbåge efteråt.

Vattnet i Skivtjärn var grönblått och sanden vid stranden var mjuk och len och varm att ligga i. Där smakade hallonsaften och bullarna allra bäst. Efteråt kunde vi plocka lite blåbär mellan tallarna. Efter middagen gick vi antingen och metade, Mats och jag, nere vid älven, eller så gick vi till biblioteket och lånade böcker. Då gick vi oftast barfota på dom fortfarande solvarma träsyllarna utefter järnvägen, dom få tågen hörde vi på långt håll, och luften dallrade lite i den sköna värmen. Kontrasten blev stor när vi kom in på det kalla betonggolvet i biblioteket. Jules Verne var favoritförfattare och jag glömmer aldrig kapten Nemo och En världsomsegling under havet. På kvällarna läste jag tills morfar dragit upp moraklockan i köket och hört nyheterna och väderleksrapporten i deras rum, det enda sovrummet, jag och mina syskon och mamma sov i vardagsrummet. Så trygg har jag aldrig somnat som där.

*

*

Åren runt 1950 i Deje, Värmland. Bilden tagen omkring 1955, flera år efter att mormor dött.

***

....NU SKA HELA RASKET RIVAS NU SKA HELA RASKET BORT

***

Ja , nu är det slut på gamla tider

nu går 34:an i himlen in

*

Nån 34:a var det väl inte men väl gamla Folkets Hus i Ludvika som revs nån gång sommaren 1957. Såklart var traktens actionfotograf där. Ofullständiga anteckningar ger vid handen att det hela utspelade sig under  på en kvart, närmare bestämt tiden "8,40 - 8,55", däremot inget datum, men väl årtalet, 1957. Som vanligt fotat med min YashicaMat, denna gång på Ilford HP3. Den lite känsligare filmen, typ 21 DIN om jag minns rätt.

*

Jag skannar av gamla bilder då och då, väljer lite här och där. Ett för stort jobb att göra systematiskt, alltså tar jag det som är roligt för stunden. Just nu passar det bra, har lite idétorka på fotosidan. Jag håller gärna i gång bloggandet, tycker det är mysigt att ha kontakter med er därute och även om jag inte har ambitionen att varje publicerad bild ska vara en fullträff vill jag själv känna något för bilder jag lägger ut. Ikväll kommer barn och barnbarn för begravningen på torsdag så fokus blir annorlunda några dagar, det är bra. Minsta killen E, fyller 6 år i morgon så det blir presenter och tårta också innan torsdagen. Sen åker vi kanske upp till Korsheden tillsammans några dagar också, barnen har sportlov nästa vecka

*

Men som sagt, här kommer 15 minuter action från sommaren 1957

*

*

*

*

*

*

***

FRANKRIKESEMESTER 1959 - 2 MIRAKLET I LOURDES

***

Lourdes är en liten stad i sydvästra Frankrike, på Pyrenéernas nordsluttning och ganska nära gränsen till Spanien.  Frankrike är ju väsentligen katolskt, inte minst söderut och den här staden är känd för miraklet i Lourdes. Ni som följer min blogg vet ju att jag inte är religiös och besöket i Lourdes kanske la grunden till min inställning men det var ett synnerligen intressant besök, det tyckte jag redan då, ännu inte 20

*

Miraklet i Lourdes ska ha inträffat 1858 då en 14-årig fransk flicka vid namn Bernadette var ute och plockade ved vid grottan Massabielle och möter en annan ung flicka. När Bernadette frågar vem hon är svarar den andra flickan "Jag är den obefläckade avelsen" . Bernadette blir senare förhörd av både präst och polis och man konstaterar så småningom att hon haft en uppenbarelse och träffat jungfru Maria. I grottan öppnar jungfru Maria en vattenkälla som visar sig bota både svårt sjuka och skadade människor.

*

Sen dess har stora skaror människor vallfärdat till Lourdes för att dricka av det undergörande vattnet och fortfarande när vi var där reste många sjuka människor dit i hopp om att bli botade. Vi var ju där mitt i sommaren och den lilla staden kryllade av turister och människor som ville dricka av vattnet

Lourdes var fullt av människor som kom för att dricka det undergörande vattnet

*

Kanske hölls mässor under bar himmel men jag tror det mest var människor som väntade på att få komma fram till grottan och dricka  eller fylla flaskor med vattnet från källan

I väntan på det undergörande vattnet

*

Samma bild men croppad för att förstorad ge mer fokus på de sjuka och handikappade

*

En pampig kyrka har byggts på platsen

*

Många präster rörde sig på området

*

Likaså många nunnor

*

Och många tog uppenbarligen det hela på stort allvar

*

Om det fungerar? Inte vet jag, vi drack nog av vattnet men var ju inte sjuka. Och såvitt jag har hört har sjukhusen lika många sjuka där som i resten av jämförbara delar av världen. Funkade det bra kan jag tänka att det borde synas i statistiken men något sådant har jag ju inte hört.

Och vad jag tycker? Förfärligt, ur flera aspekter. Framförallt tycker jag synd om alla sjuka och handikappade som tar sig dit i hopp om att bli helbrägda. Och kanske underlåter läkarbesök i stället. Och prästerna, och kanske nunnorna, som "utnyttjar" källorna, i varje fall i mina tankar. Och kommersen nere i stan - lönsam för alla  hotell-, restaurang- och affärsägare.

*

Har behållit bilderna obeskurna utom i tredje bilden som ju är samma som den andra och därmed också det kvadratiska formatet

***

OCH HON BLEV DET....

***

Våren 1960 träffade jag I, här är vi på utflykt tillsammans med hennes pappa

*

*

*

*

*

Och hon blev det!

***