MEN VÄNTA ETT TAG, VAD ÄR DET UTE PÅ ÅKERN DÄR?

***

Klockan var några minuter i fyra i går eftermiddag och ganska mörkt. Jag hade just satt mig i bilen för att köra in till Ludvika då jag fick syn på en älgen nere på åkern framför huset. Minolta 85:an som jag bloggade om i går satt på och med den tog jag första bilden, en bit bort var den ju. Men som 100 - 400:an låg i bilen gick det fort att byta. ISO hamnade på 1600 och 2000 i de sista två bilderna och med 400 mm är maxbländaren 5,6 så det blev handhållna tider på runt 1/100 s. Men va fasiken tänkte jag, det är antiskak i huset och i objektivet, nå´t blir det väl. Och det blev det, nå´t alltså.

*

Roligast var att se att kalven var vid liv. För en månad sen, eller två, såg jag en älgko med kalv som jag gissade var en tvååring just härnere på åkern. Det var en morgon i älgjaktstider och samma eftermiddag passerade jag ett jaktlag med nyskjuten älg mindre än en kilometer bort. Vad synd tänkte jag spontant, det var säkert dom. Och säkert var det kon för det här ser ut att vara kalven ensam. Förra gången hade kalven kontinuerlig kontakt med mamman, nu fick den klara sig själv. Det såg ut att fungera, kalven gick runt och sparkade fram det torkade gräset under den frusna skarsnön. Naturligtvis kan jag inte vara säker på att det är samma kalv, men chansen är stor, dom brukar hålla sig till områden där dom hittar mat och får vara rimligt ostörda. Klickar man på bilderna ser man att kalven har början till horn så en tjurkalv tycks det vara.

*

Med 85:an ocroppat

*

400 mm och croppat. Och visst hör han mig (och ser)

*

Bäst att ta en riktig koll

*

Fåglarna va´ hård snön är!

*

Jo, han står kvar där borta (jag alltså)

*

Jag sparkar på då, dj-a skare!

*

Och jag bestämde mig för att sakta gå lite närmare, men skaren var inte bara hård, den krasade också...

Nä, nu sticker jag....

*

***

TRÅNGT OCH MYSIGT PÅ LUDVIKA JULMARKNAD

***

Igår, den första adventssöndagen, var jag in till Ludvika en sväng. Massor av folk var i rörelse , särskilt på Storgatan utanför Engelbrektsgallerian som ju numera är gågata, men egentligen i hela centrum. Nästan som på "min" tid, fast då på skyltsöndagen. Minns jag rätt var det först tredje söndagen i advent. Då fanns förstås ingen galleria, däremot ett mysigt torg med den stora julgranen. Och som jag berättat flera gånger förut, efter att ha stått och tittat på märklintågen i leksaksaffärens skyltfönster tills fötterna var stelfrusna, åkte vi häst och släde till församlingshemmet för att dricka varm choklad med vispgrädde. Det var stor fest då. Här kommer några av gårdagens bilder

*

Storgatan utanför gallerian

*

Gallerian var förstås öppen precis som alla andra affärer

*

Och trångt här inne också. Det blev faktiskt ett par vardagsskjortor på Dressman, jag gillar deras flzanellskjortor

*

Tillbaka ut igen, fortfarande lika mycket folk

*

Så en sväng bort till Tages torg

*

Tages torg igen

*

Och visst lyste supermånen också över Ludvika, om än lite oskarp här

*

***

KORSHEDSMORGON

***

*

*

***

GLESBYGD

***

*

*

***

HELT PLÖTSLIGT BARA FANNS DEN DÄR

***

Ja, helt plötsligt bara fanns den där, bredvid mig. Det hade börjat skymma och jag var på väg hem från min promenad, kanske tyckte jag mörkret kom väl snabbt den här eftermiddagen, det var som något var i görningen men jag kunde inte säga vad. Ni vet den där känslan av något otäckt eller farligt som man bara anar i luften man andas och man vet inte riktigt....inbillning kanske. Trafiken i närheten hade liksom tystnat och vinden hade lagt sig så det blev alldeles stilla runt omkring. Och konstigt, här brukar det ju vara mycket människor som rör sig, gående eller på cykel, nu var det bara jag, inte en levande själ i sikte någonstans. Och då, helt plötsligt, fanns den där bredvid mig, bussen. Inte ett ljud hade jag hört, inget motorljud, inget vägljud, ingenting, bara en absolut tystnad och luften hade liksom tjocknat av det tilltagande mörkret. Ändå var det ljust nog för att se - det fanns inte en människa på bussen heller. Inte ett ansikte i raden av fönster, inte en silhuett någonstans. Och ännu värre, inte någon förare heller. Med ens begrep jag. Jag har ju så många gånger hört talas om den flygande holländaren, fullriggaren med trasiga segel som jagar runt på världshaven utan en levande själ ombord. Och här kommer den, den flygande finspångaren, inte som fartyg men som en buss utan förare och utan passagerare på väg - ja, jag undrar vart?

*

*

***