JPEG ELLER RAW? OM ATT ALLTID KOMMA NER PÅ FÖTTERNA

***

För det mesta hoppar jag över dom mer utpräglat teknikinriktade bloggarna, jag tycker det är roligare att titta på bilder och kommentera vad dom ger mig. Men såklart läser jag en och annan teknikblogg också. På senare tid har jag bla sett att RAW kontra JPEG diskuterats och det har med skärpa framhållits att jpeg minsann ger (minst?) lika bra bilder som RAW. Kanske har jag missuppfattat det "ursprungliga" budskapet men jag har aldrig förstått att dom råd om RAW som finns i dom flesta kurser eller läroböcker är därför att RAW generellt skulle ge bättre bilder. Jag har uppfattat att fördelen med RAW är att det finns en helt annan möjlighet att själv justera bilden i efterhand åt det håll jag vill - alla grunddata finns ju kvar. Jag hör ju till dom som nästan aldrig vet hur jag vill ha den slutgiltiga bilden i fotoögonblicket och jag uppskattar därför dom möjligheter RAW ger mig att ändra eller leka med bilden i efterhand. Bilden i "ursprungsskick" är för mig bara ett råmaterial till en bild., det är inte alls säkert att jag vill ha bilden så som kamerans jpeg skulle göra den. Eftersom jag fotade i jpeg i början av min digitala "karriär" har jag ett stort antal exempel på att med jpeg kan jag inte göra bilderna som jag nu vill ha dom. RAW ger en helt annan möjlighet att alltid så att säga komma ner på fötterna med bilden.

*

Eller vad man nu kommer ner på........

Förstora!

*

***

LÖVSALSTAKET

***

*

Förstoras!

*

***

BRÄNNÄSSLA - STINGING NETTLE

***

*

*

***

SPUTNIK KANSKE?

***

Det är väl inte mer än en vecka sen jag var ute och fotade stjärnfallen  när vi passerade Perseiderna. Åtminstone var det stjärnfall jag trodde det var, nu är jag mer osäker. Eller rättare sagt, några av mina stjärnfall (meteoriter, eller som det visst egentligen heter, meteorider) var alldeles säkert rymdsonder, satelliter. 

*

I går kväll var det en sån där strålande klar kväll utan måne och när jag är i Korsheden blir det extra lockande att passa på att fota stjärnhimlen. Dels finns inte så väldigt mkt annat som lockar när mörkret väl kommit, dels  är det väldigt lite ströljus runt omkring som stör. Den här gången bestämde jag mig för lite längre brännvidder, det blev Minolta 85/1,4 och Sony Zeiss 135/1,8, båda högklassiska objektiv, förra gången körde jag vidvinkel för att få med lite av omgivningen. Annars var tillvägagångssättet detsamma, stativ, manuell fokusering, självutlösare för att undvika skakningsoskärpa, brusreducering för långa exp-tider och så fotade jag ett antal olika avsnitt av himlen utvalda på måfå. Ingen av bilderna har croppats.

*

Av 68 bilder tagna under 37 minuter hade 16 "korta" streck. Exponeringstiderna var 2,5, 3,2 eller 5 sekunder och strecken var ungefär dubbelt så långa på 5-sekundersbilderna som på 2,5-sekunders bilderna vid samma brännvidd. I ett par fall tog jag två exponeringar direkt efter varandra (det händer att stativet eller kulleden sätter sig om jag inte väntat tillräckligt länge efter inställning och jag tänker att med två exponeringar borde åtminstone en bli skarp) och kunde se att strecket fortsatte längre fram, alltså en satellit. Jag känner mig rätt övertygad om att alla streckbilder den här kvällen representerar satelliter. Att det är "gott om dom" sedda så här nerifrån tror jag är väl kommunicerat och spritt, ändå kanske jag inte trodde att det bara är att ställa in ett slumpvist utsnitt av himmelskupan med en 85:a eller 135:a och så ta ett gäng bilder - i mitt fall i går kväll visade knappt var 4:e bild ett satellitspår.

*

Första satelliten, Sputnik, skickades upp av ryssarna 1957, dvs för 60 år sen. Den gjorde ett varv runt jorden i timmen ungefär och gick man ut och tittade timmarna efter solnedgången kunde man se den som en stjärna som långsamt rörde sig fram bland alla fixstjärnorna. Det gjorde jag, och jag såg den. Har för mig den snurrade runt där ett halvår innan den fångades in av jordens atmosfär och förintades och avslutade sitt liv just som ett stjärnfall

*

Måste förstoras!

85 mm; ISO 1600; bl 1,7; tid 2,5 sek Här syns ett kort och ljussvagt streck

*

85 mm; ISO 1600; bl 1,7;  tid 5 sek Samma område, här ett annat streck, dubbelt så långt och ljusstarkare eftersom det är dubbla exponeringstiden vid samma bländare och ISO som fg bild

*

85 mm; ISO 2500; bl 1,7;  tid 3,2 sek  Inga satellitstreck men vintergatan anas

*

135 mm; ISO 2500; bl 1,8;  tid 2,5 sek  Kort satellitspår bland "oändligt" många stjärnor

*

135 mm;  ISO 2500; bl 1,8; tid 2,5 sek Kort satellitspår och en ljusstark stjärna - kanske en planet

*

135 mm; ISO 2500; bl 1,8;  tid 3,2 sek Ljusstark stjärna/planet mkt längre ner mot horisonten än tidigare bilder oh därför antagligen mer luftfuktiget som syns runt stjärnan/ planeten

*

135 mm;  ISO 2500;  bl 2,0;  tid 2,5 sek Ytterligare ett satellitspår bland mängden stjärnor

*

När jag själv sitter och betraktar stjärnorna på bilderna blir dom stora talen synliga på något sätt.Dom allra flesta stjärnor vi ser här hör till vår egen galax, Vintergatan, och som  huserar några miljarder stjärnor. Och den i sin tur är en av ett antal miljarder galaxer......

***

TISTELFASCINATION

***

Det är svårt att inte känna fascination för det mesta i naturen, åtminstone om du frågar mig. Just nu är det tistlarnas fröspridning som lockar. Där jag ofta går växer det täta bestånd av tistlar på flera ställen och just nu fröar dom för fullt. Jag har ännu inte provat med makrot utan ännu hållit mig till Minolta-85:an som suttit på kameran ett tag nu. Jämfört med maskrosornas fröparaplyer är dom här glesare, med mkt längre strån och inte typiska paraplyer utan fjunen eller vad det nu heter är mer likformigt fördelade runt fröet. 

*

Klicka på bilden för att förstora!

*

***