SPUTNIK KANSKE?

***

Det är väl inte mer än en vecka sen jag var ute och fotade stjärnfallen  när vi passerade Perseiderna. Åtminstone var det stjärnfall jag trodde det var, nu är jag mer osäker. Eller rättare sagt, några av mina stjärnfall (meteoriter, eller som det visst egentligen heter, meteorider) var alldeles säkert rymdsonder, satelliter. 

*

I går kväll var det en sån där strålande klar kväll utan måne och när jag är i Korsheden blir det extra lockande att passa på att fota stjärnhimlen. Dels finns inte så väldigt mkt annat som lockar när mörkret väl kommit, dels  är det väldigt lite ströljus runt omkring som stör. Den här gången bestämde jag mig för lite längre brännvidder, det blev Minolta 85/1,4 och Sony Zeiss 135/1,8, båda högklassiska objektiv, förra gången körde jag vidvinkel för att få med lite av omgivningen. Annars var tillvägagångssättet detsamma, stativ, manuell fokusering, självutlösare för att undvika skakningsoskärpa, brusreducering för långa exp-tider och så fotade jag ett antal olika avsnitt av himlen utvalda på måfå. Ingen av bilderna har croppats.

*

Av 68 bilder tagna under 37 minuter hade 16 "korta" streck. Exponeringstiderna var 2,5, 3,2 eller 5 sekunder och strecken var ungefär dubbelt så långa på 5-sekundersbilderna som på 2,5-sekunders bilderna vid samma brännvidd. I ett par fall tog jag två exponeringar direkt efter varandra (det händer att stativet eller kulleden sätter sig om jag inte väntat tillräckligt länge efter inställning och jag tänker att med två exponeringar borde åtminstone en bli skarp) och kunde se att strecket fortsatte längre fram, alltså en satellit. Jag känner mig rätt övertygad om att alla streckbilder den här kvällen representerar satelliter. Att det är "gott om dom" sedda så här nerifrån tror jag är väl kommunicerat och spritt, ändå kanske jag inte trodde att det bara är att ställa in ett slumpvist utsnitt av himmelskupan med en 85:a eller 135:a och så ta ett gäng bilder - i mitt fall i går kväll visade knappt var 4:e bild ett satellitspår.

*

Första satelliten, Sputnik, skickades upp av ryssarna 1957, dvs för 60 år sen. Den gjorde ett varv runt jorden i timmen ungefär och gick man ut och tittade timmarna efter solnedgången kunde man se den som en stjärna som långsamt rörde sig fram bland alla fixstjärnorna. Det gjorde jag, och jag såg den. Har för mig den snurrade runt där ett halvår innan den fångades in av jordens atmosfär och förintades och avslutade sitt liv just som ett stjärnfall

*

Måste förstoras!

85 mm; ISO 1600; bl 1,7; tid 2,5 sek Här syns ett kort och ljussvagt streck

*

85 mm; ISO 1600; bl 1,7;  tid 5 sek Samma område, här ett annat streck, dubbelt så långt och ljusstarkare eftersom det är dubbla exponeringstiden vid samma bländare och ISO som fg bild

*

85 mm; ISO 2500; bl 1,7;  tid 3,2 sek  Inga satellitstreck men vintergatan anas

*

135 mm; ISO 2500; bl 1,8;  tid 2,5 sek  Kort satellitspår bland "oändligt" många stjärnor

*

135 mm;  ISO 2500; bl 1,8; tid 2,5 sek Kort satellitspår och en ljusstark stjärna - kanske en planet

*

135 mm; ISO 2500; bl 1,8;  tid 3,2 sek Ljusstark stjärna/planet mkt längre ner mot horisonten än tidigare bilder oh därför antagligen mer luftfuktiget som syns runt stjärnan/ planeten

*

135 mm;  ISO 2500;  bl 2,0;  tid 2,5 sek Ytterligare ett satellitspår bland mängden stjärnor

*

När jag själv sitter och betraktar stjärnorna på bilderna blir dom stora talen synliga på något sätt.Dom allra flesta stjärnor vi ser här hör till vår egen galax, Vintergatan, och som  huserar några miljarder stjärnor. Och den i sin tur är en av ett antal miljarder galaxer......

***

2017-08-21 21:57   ehrsa

Tycker stjärnbilderna blev jättebra! Finns nog mycket att experimentera med framöver med de mörkare tider som kommer.. Tror man kan skilja ett stjärnfall från en satellit också genom att strecket från en satellit är jämnt ljusstark i hela 'strecket', medans en 'meteorit' inte är lika jämnt ljusstark i sitt streck, den flammar upp men släcks ner vartefter strecket ritas på himlen.. Som jag minns det så brukar våra planeter röra sig utefter ungefär samma bana på himlen som vår sol och månen rör sig, ser man nått ljusstarkt där så kan det vara en planet istället för en stjärna.
Hälsn!

Besvara

Svar från Khalad 2017-08-22 10:10

Tack Jan! Jag har ju inte lagt ner ngt förarbete alls, till att börja med får jag skaffa mig en stjärnkarta. Venus och Mars brukar inte vara så svåra att hitta och skilja från stjärnor tex, Vi får väl se om jag går vidare/ Björn T

Svara

2017-08-21 22:03   Bob Bovin

Hej,
Personligen tror jag att det är satelliter. Jag fotograferade samma fenomen för två år sedan. Jag använde vidvinkel och ungefär 1 minuts exponering.
Min erfarenhet var att ett metoritstreck hade varierande färg och var varierande i tjocklek.

Ha det bra
Bob

Besvara

Svar från Khalad 2017-08-22 10:14

Jo, det är det alldeles säkert, tack Bob! Jag väljer helst exponeringstider under 5 sek för att få stjärnorna mer punktformiga men kan tänka mig fortsätta prova just kombinationen långa exponeringstider och vidvinkel där de utdragna stjärnspåren ofta ger fina bildeffekter :-) / Björn T

Svara

2017-08-21 22:10   Lars Ove Pehrsson Koll

Det är satelliter, bergsäkert! Kul experiment, Björn! //Lasse

Besvara

Svar från Khalad 2017-08-22 10:15

Tack för fin kommentar Lars-Ove!/ Björn T

Svara

2017-08-21 22:29   GunnarW

Oändligheten svindlar när man tittar ut, t.ex. genom dina bilder

Besvara

Svar från Khalad 2017-08-22 10:15

Den gör ju det, tack Gunnar!/ Björn T

Svara

2017-08-21 23:47   Måns H

Kommer ihåg Sputnik 1957. Det var en märklig känsla att se den lysande punkten ta sig över himlen. Jag har faktiskt sällan sett nån så tydlig satellit sen dess utan mer som strecken på dina bilder - dom är väl högre upp än Sputniken var.

Och det är som du säger, man är inte så stor då man tittar uppåt på stjärnhimlen, tanken svindlar. Att titta på dina foton räcker långt.

Besvara

Svar från Khalad 2017-08-22 10:17

Tack Måns, det är tur att rymden är så stor (redan i jordens närhet :-)) annars blev det trång bland alla satelliter numera,,,,/ Björn T

Svara

2017-08-22 20:07   Lena Holm

Det är en mycket speciell känsla att titta upp mot en stjärnhimmel, i synnerhet när det är riktigt mörkt. Man kan inte låta bli att fundera över vad som finns där ute och känna hur oerhört litet vårt klot är. Fastnar nog mest vid den näst sista bilden med trädet.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Khalad 2017-08-22 22:17

Visst är det, tack Lena!/ Björn T

Svara