JÄRNBÄRARLAND 2 - GRANGÄRDE OCH NORHYTTAN

***

Första delen finns (här)

Hade jag inte bott i Bärketrakten vet jag precis var jag annars skulle vilja bo - i Grangärdetrakten. Minst lika vacker som Söderbärke ligger byn där på ett näs mellan Bysjön och Björken, alldeles norr om den större Väsman. Och Sunnansjö, Västansjö och Norhyttan alldeles i närheten, det ena stället vackrare än det andra. Men nu fortsätter jag resan fram till Grangärde som jag var på väg till senast. Grangärde, liksom de flesta byarna, har anor som sträcker sig tillbaka till medeltiden och det vore lätt att fortsätta skriva om historien. Nu är inte min tanke att fortsätta med mkt text, jag vill egentligen bara visa lite bilder från alla lämningar som finns från den tiden då Bergslagen var Sveriges kanske viktigaste industritrakt 

*

Någon mil innan jag kom in i Grangärde får jag syn på en liten slaggbyggnad alldeles bredvid landsvägen. Minns jag rätt stod det Berg(s)bo på en skylt alldeles innan men jag ser ingen by, bara några enstaka hus i närheten. Jag har ingen aning om vad den använts till men dom vackra fd fönstren får mig att stanna till. Inte minst ljusinsläppet över porten är gjord med viss finess.

*

När jag går lite närmare är det lätt att se färgen hos stenen, liksom att många av slaggstenarna är kraftigt porade. Jag har förstått att såna saker som färg, porhalt, viskositet (lättflutenhet), färg på gaserna i och från stenen berättade för gjutmästarna om järnet var färdigt för utsläpp eller om kalk eller annat behövdes sättas till. Förr fanns inte driftslaboratorier och kemiska/ fysikaliska undersökningar som idag utan yrkesskickligheten vilade på lång erfarenhet och känsla för alla detaljer.

  *

Väl framme i Grangärde är det framförallt Stora Sjömagasinet jag är intresserad av. Uppfört av slaggflis omkring 1854 i något som kallas Forsgrens stil, dvs utan fasadputs men med vita hörnkedjor och fönsterinramningar. Magasinet byggdes för Nyhammars Bruks räkning för att förvara säd från brukets jordbruk. (Forsgren (1775-1862) disp Grängshammar). 

*

Stora Sjömagasinet, Grangärde: Detalj med järnkrampa och slaggsten med tydligt gjutmönster

*

Som jag berättat i tidigare inlägg ligger magasinet med ena långsidan i vattnet (Bysjön). Säd lastades in i magasinet genom portarna på landsidan och vidare ut till väntande båtar genom portarna på sjösidan.

*

Det finns flera mindre byggnader i närheten, delvis i slaggsten, delvis i trä. Här växer jättedunört i ett soligt hörn

*

Bara 11-12 km från Grangärde hittar vi Norhyttan belägen utefter vägen från Ludvika upp mot Fredriksberg., rakt västerut från Grangärde.  Jag har passerat där då och då men aldrig tidigare letat rätt på hyttan . Den ligger inte mer än ett hundratal meter från landsvägen och tur att jag letade rätt på den, vackrare belägen hytta har jag nog inte sett. Norhyttan hette ursprungligen Mageråsen och var fäbod till Västansjö. Gruvdrift är känd från 1640-talet. När så hyttan kom till fick den heta Norhyttan eftersom den låg vid nedre Norens utlopp. Hyttan hade verksamhet igång ända tills 1909 då den revs.

*

Hyttan låg på stranden till strömmen mellan Nedre Norens utlopp och nästa sjö, otroligt vackert. Utsikt från bron över strömmen.

*

Åt andra hållet från samma bro

*

Så mycket återstår inte av hyttan och bebyggelsen har krupit in tätt intill bakom

*

Slagghusruin i närheten av hyttan med storskogen alldeles bakom, som den alltid är i Bergslagen

*

Detalj med järnkrampa och slaggsten

*

Efter att ha läst på skylten ser jag att slagghusruinen kallas slaggslottet. Det uppfördes såpass sent som 1881 och innehöll arbetsbostäder för hytt- och skogsarbetare. Två våningar med spisrum på 20-25 m² och gemensam bagarstuga i ena gaveln. Totalt har upp till 84 personer bott i huset, en familj i varje rum såklart. Säkert också igång till 1909, då hyttan stannade. Det är 110 år sen, säg tre generationer. Jag kommer aldrig förstå hur snabbt utvecklingen gått, idag ska vi helkaklat och köksöar, 100 år senare! Det hade bevisligen inte dom som byggde vår industri och vårt Sverige, inte 40 timmars arbetsvecka och 5-6 veckors semester heller. Förstå mig rätt, jag missunnar inte vår generation det vi nått (fått?). Det jag har svårt att förstå är hur snabbt det gått.  Och att dom allra flesta idag inte ägnar en tanke på hur det var för 100 år sen.   

*

På väg eller fäst? Jag har ingen aning. Inte heller om vilken väg framtiden tar.

*

***

ÅLAR OCH GÄDDNATE, SAXEVÄGEN

***

Jag gillar att stå där på den lilla träbron och titta ner i det mörka vattnet. Näckrosor, gäddnate och lite vattenväxter jag inte kan namnet på. Det är alltid något som lockar till ett foto eller två. Efter att precis ha läst ålevangeliet kan jag ju undra om det finns några ålar därnere i bottengyttjan, det ser ganska dyigt ut. Och hit upp kan dom enkelt ta sig, det är segelbart via kanaler och slussar från Mälaren och Östersjön ända upp till Barken.Det vore ju roligt att se en ål här och veta att den som ynka liten glasål faktiskt kommit ända hit från Sargassohavet, det mytomspunna.

*

*

***

FANTASIES MADE REAL

***

*

Förstora och se

*

***

JÄRNBÄRARLAND

***

*

Det känns som om jag bor mitt i järnbärarland. En källa säger att uttrycket Järnbärarland första gången används av Snorre Sturlasson i berättelsen om Kung Sverres färd 1177 genom Värmland och norra Dalarna, men jag har också sett uppgiften att samma berättare använt uttrycket i  berättelsen om Erik den Heliges resa till Trondheim på 1000-talet. Lite nordligare än vad vi nu kallar Bergslagen verkar dock rätt säkert Järnbärarland ligga. I norra Dalarna, bla Särna, finns gott om spår, blästergropar framförallt, efter tidigt järntillverkning.  Att det handlat om myrmalm och sjömalm är säkert, järnmalmsbrytning i gruva fick omfattning av betydelse först under medeltiden. Men tidig tillverkning av järn fanns också här i trakterna. I Riddarhyttan, 4-5 mil från Söderbärke, finns några av de äldsta spåren av svensk järntillverkning med blästergropar daterade till ca 700 år fKr, alltså från den tid vi brukar kalla bronsåldern. 

*

Ändå är det framförallt Bergslagen jag tänker på när jag ser Söderbärke och Korsheden som "mitt i".  Bergslagen har ju ingen exakt definition, men kärnan är väl norra Västmanland, södra Dalarna och sydöstra Värmland. Ofta räknar man också in delar av Närke, norra Östergötland och norra Uppland. Jag vet ju tex att trakterna runt Finspång och Hävla anses vara Sveriges sydligaste bergslag. Men när vi talar om Bergslagen med järnutvinning och järnförädling är det i första hand järn som kommer från gruvbrytning vi talar om, även om järntillverkning från myr- och sjömalm förekom långt in på 1800-talet. Och uttrycket bergslag spåras åtminstone till mitten på 1400-talet, bla i handlingar beträffande hyttan i Norberg, en av dom allra tidigaste hyttorna. För övrigt kommer ordet bergslag från den juridiska termen lag, varje gruv- och järnframställningsverksamhet tillhörde sitt eget bergmästardöme med  sin egen bergslag. 

*

Låt mig direkt säga att jag inte är någon expert på varken Bergslagen, järnframställning eller industrihistoria. Men området intresserar mig, dels därför att jag arbetat med materialutveckling, tekniskt och kommersiellt, hela mitt yrkesliv, dels just därför jag  bor där jag gör, i Korsheden och Finspång. Och jag har sett spåren efter gruv- och järnindustrin precis överallt där jag bott - Falun, Ludvika, Korsheden och Finspång - utan att jag egentligen någon gång gett dom, spåren alltså, någon särskild uppmärksamhet. Och spår finns nästan överallt, jag skulle säga att oavsett vilken väg jag väljer kan jag inte ta mig många kilometer innan ett gruvhål, en hyttruin eller rester av en smedja dyker upp. Eller något annat som hörde till. Slaggsten är det senaste jag börjat notera lite mer på allvar. Och eftersom jag haft den vackra boken Slaggsten och slagghus (Balkong Förlag 2016) av AnnMarie Gunnarsson och Peter Nyblom liggande och precis börjat läsa den på allvar gav den mig en stark impuls att faktiskt börja samla lite bilder från några av de ruiner och rester som ligger utspridda i trakterna runt både Korsheden och Finspång. Kanske man jag säga att jag skaffat mig ett fotoprojekt, jag som sagt att jag inga fotoprojekt har. Men varför inte, jag brukar också säga att jag inte väljer det ena eller det andra, jag vill vara fri att göra det jag känner för så länge ingen far illa av det. Jag har inte definierat varken syftet eller innehållet mera precis, jag känner bara att det skulle vara roligt att samla några bloggar och några bilder från bergslagen och spåren från dess storhetstid. Visste ni att under 1700-talet stod Sverige för 40 % av järnproduktionen i världen? Och det mesta kom härifrån Bergslagen.

*

Dom första bilderna, från Larsbo, har ni redan sett men dom blir en bra ingress

Det är så här det ser ut, Bergslagen, eller Järnbärarlandet med skogen och sjöarna med sina bäckar och åar. Och under marken, i bergen, finns järnet.....

*

Redan vid sjöstranden (Jörken) finns spåren av hyttan i Larsbo i slaggstenarnas typiska färger

*

Typisk lämning, här bara en gavel vid Larsboån i Larsbo. Storhetstiden för Larsbo bruk var 1700-talet då det där bodde 500 personer (idag 50). Enl Söderbärkes Hembygdsförenings skrift Söderbärke i våra hjärtan fanns då smedjor, hyttor och kvarnar och idag finns rester av husgrunder, slagg, dammvallar och kanaler.

*

För några dagar sen gjorde jag en tur över Starbo, Schisshyttan och vidare till Grangärde. Bilderna närmast är från Övre Starbo. Enligt nyssnämnda skrift Söderbärke i våra hjärtan anlades första hyttan i Övre Starbo redan 1605. Hur verksamheten sedan utvecklats vet jag inte men uppenbarligen har verksamhet fortsatt långt in på 1900-talet eftersom bilderna nedan visar mekaniska verkstaden byggd 1916 enl den ovan nämnda boken Slagg och slagghus. Mitt intryck är att Övre Starbo idag ligger helt ute i ödemarken utan annan bebyggelse närmast runt omkring än enstaka spridda lador och fritidshus. 

Denna och följande bilder Mekaniska verkstaden Övre Starbo, byggd 1916

*

Stora fönster och stram arkitektur visar att verkstaden är av sent datum

*

Både slaggtegel och slaggflis har använts

*

Också gaveln har stora vackra fönster

*

Väggarnas slaggmaterial ger fasader med mycket struktur som åtminstone ger mig intryck av kraft och beständighet

*

På väg upp mot Schisshyttans herrgård och nästan framme passerar jag en slaggstensfasad på något som liknar ett förråd utgrävt i sluttningen upp mot herrgården. Jag vet inget närmare om denna murvägg i slaggtegel.

Murvägg i slaggtegel vid Schisshyttan

*

Samma murvägg som fg bild - slaggteglen har ibland mkt vackra djupa färger i grönt och/eller blått. Slaggsten har oftast nästan glasaktiga ytor och verkar vara helt fria från korrosion och synnerligen vädertåliga, ungefär som porslin. Eftersom materialets sammansättning och "tillverkningsbetingelser" kan variera högst avsevärt är det säkert inte så lätt att hitta hålfasthetsvärden - jag har inte ens försökt - men användningen visar ju att tryckhållfastheten funkar bra för byggnader. Det är däremot ett i praktiken helt sprött material och helt omöjligt att forma efter stelnandet.

*

Dagens sista bild får bli herrgården i Schisshyttan. Den ser inte ut som en typisk slaggbyggnad men är en helputsad slaggstensbyggnad. Jag har två uppgifter för herrgården byggårtal, 1735 resp 1799, vilket som är det riktiga vet jag inte. Schisshyttan hörde ihop med de rika gruvfälten i Västra Silvberg något söder om Schisshyttan, bla annat var Västra Silvberg sannolikt vår äldsta silvergruva med brytning redan i mitten på 1100-talet. Efter silverbrytningen bröts järn, bly, zink  och mangan. Schisshyttan hade på 1700-talet också ett av landets första laboratorier, tom utrustat med en provmasugn. Upphovsman var Sven Rinman, "den svenska bergshanteringens fader".

*

***

MINST TVÅ KAMEROR OCH ETT ANTAL OBJEKTIV SÅKLART!

***

Det var greppet jag fastnade för, handlaget. Det naturliga, i mina ögon mkt kvinnliga, greppet om mobilen. Så där ser jag sällan män hålla i mobilerna. Och jovisst är det ett av barnbarnen, men det är inte därför jag visar bilden. Barnbarnen är dom enda modeller jag har tillgång till och eftersom vi känner varann väl blir både ansiktsuttryck och kroppsspråk otvungna och naturliga. Vid det här tillfället satt Agnes sysselsatt med sin mobil framför pappa som tar sig en eftermiddagsslummer i soffan. Min enda "modellinstruktion" var att lågt säga hennes namn, Agnes, vilket fick henne att vrida på huvudet. I samma ögonblick tog jag bilden.

*

Allt oftare har jag två kameror tillgängliga, åtminstone när barnbarnen är här. Förutom A7RIII:an, numera oftast försedd med den fasta Sonyvidvinkeln, också min gamla 99:a, antingen med Zeiss-135:an eller  Minolta-85:an. Alla är klara favoriter. Det är fö också mina Sony-telen 70-200 och 100-400, fast då mer till fåglar och sånt, simhopp tex. Så har jag ett billigt makro som måste med, 90 mm-tamronet. Få se nu, hur många objektiv kan vara favoriter samtidigt utan att devalvera favoritbegreppet..... ?

Leica har jag inte någon, inte Fuji heller. Det är ett givet handicap har jag förstått, alla riktiga fotografer har ju det, så egentligen borde mina bilder ha lite extra  poäng redan från början, innan dom går in i slutbedömningen så att säga. För det är väl poäng det handlar om, fotograferingen?

*

*

***