SÅ SKÖNT DET VORE....

***

.... om jag kunde fundera lite mer över min Sony och och vilka objektiv som är skarpast. Kanske skulle jag bli en erkänd fotograf om bara jag kunde släppa mina pictorialistiska bilder från min värld - därute på landet, långt från stan. Jag borde ju begripa att eftersom nästan alla människor numera bor i stan är ju landskap och blommor, solnedgångar och kossor helt helt enkelt ute, färg också förresten, det mesta i stan är ju grått, så svartvitt är ju tidens lösen. Asfaltgrått och betonggrått. Dessutom fotade ju HCB i svartvitt, vem är jag som tror att färg är nå´t att ha. Det är bara det att i Korsheden är det färg överallt, jag kan inte se det svartvita nånstans, hur mkt jag tittar. Alltså gör jag  som jag gjort i lite mer än 65 år, jag fotar det som finns runt om mig. Ibland är det kossor, ibland, tranor, och ibland barnbarn. Dom är förresten i färg dom också, med blå ögon och röda kinder, det gillar jag. Men om jag kunde ägna mig lite mer åt kameran och objektiven slapp jag ju tänka på livet hela tiden, och döden också för den delen. Särskilt döden vore ju skönt att slippa tänka på, det gör jag ganska ofta faktiskt. Å andra sidan behöver jag ju inte tänka på döden, när jag är död finns jag ju inte. Det gjorde jag ju inte alla eoner före 1940 heller, alltså innan jag föddes, jag kan inte komma ihåg att jag missade nå´t eller saknade att jag inte fanns då heller. Här är jag på väg till, eller om det är från, tandläkaren, så här passar det det med svartvitt. 

*

*

***