Ladan i Korsheden

Vissa byggnader har något alldeles speciellt. Eller kanske riktigare uttryckt, jag känner att vissa byggnader talar till mig, dom vill säga något och dom har något att berätta för den som lyssnar och den som ser. Inte behöver dom vara så märkvärdiga heller. Ett bra exempel är den gamla ladan som står längst ner på ängen utanför fritidshuset. Den stod där när svärfar köpte tomten 1965 och såg ut som den då redan stått där i 50, kanske 100 år. Men ändå inte så gammal att den har något kulturhistoriskt intresse

Egentligen VET jag inget om den, inte ens vad den använts till. Den är knappt underhållen sen 1965, inte målad (det skulle förstöra det mesta av känslan), inte tjärad (det kanske den har varit?), men trasiga tegelpannor har vi bytt, vi har rätat upp den med domkraft och stöttat under lite bättre, vi har bytt innergolvet av rundtimmer till ett nytt rundtimmersgolv men lagt grova plank ovanpå för att kunna utnyttja ladan bättre.

När jag står framför dörren en sommardag kan jag på säkert en meters avstånd känna lukten från träet

Just den gaveln som vätter mot söder är vackrast. Träet i dörren är nästan svart, ändå är jag osäker på om den varit tjärad eller om det bara är kådan som solvärmen under årens lopp fått att tränga ut och färga träet. Men lukten av  varmt trä med svag tjärdoft (eller är det kåda) är tydlig. Jag gissar att virket här är det ursprungliga.

 Går jag närmare ser jag hur de mjukare delarna av träet eroderat bort så det ser ådrigt ut. Spåren efter användning är också tydliga, särskilt tydligt syns ju det cirkelformiga  nötningsmönstret av järnregeln. Det nya hänglåset av mässing har förstås jag satt dit.

Järnregeln ja. Alla beslag är gamla, säkert handsmidda:

 Så här nära är det lätt att se träets ådring, liksom att järnbeslagen rostar, mest genom gropfrätning. Ändå ser det ut att dröja länge än innan de rostat sönder, dom verkar inte ens ha avverkat halva livslängden.

 Gaveln mittemot, alltså mot norr, är också vacker, men ser helt annorlunda ut:

Här verkar det vara mycket nyare plank, och trots att det vetter mot norr har det vitnat, hela gaveln är vackert vitgrå.

Just nu står en av våra gamla damcyklar lutade mot ytterväggen

Den är också lite rolig. Yngsta dottern - som nu närmar sig 40 och med två egna tjejer - målade den en sommardag för kanske 25 år sen i vackert rosa och dekorerade  med blad och blommor i Servalac.  Står sig ju också!

Till sist har den - ladan alltså - ett fint tegeltak. Eftersom det funnits ett lokalt tegelbruk inte så långt bort tror vi teglet är därifrån, vi ska just börja leta efter fler kupor för att byta ut några som spruckit.

Är det någon som har köper jag gärna!

Och vad säger den då till mig, den gamla ladan? Den viskar till mig om en tid för inte så länge sen då det fanns tid att välja virke som höll, tid för att själv med familjens  och grannars hjälp kunna  resa husen man behövde, då man kände smeden som gjorde beslagen liksom tegelbruket som slog teglet. Den viskar också nå´t om att vi gamlingar kan vara vackrare än dom unga och att slitage och nötning berättar om livet, det verkliga livet, livet som har levts. Och det gör oss ännu vackrare, fastän kurvorna changerat lite grand och hyn inte är lika slät som förr.   

Det bästa med den har jag såklart sparat till sist. Vet ni vad det är? Inte? Det är ju att sitta på tröskeln en sommardag med en kopp kaffe, kisa mot solen, lukta på träet, och titta på ängens alla blommor, lyssna på vinden och svalorna. Det är också livet, det verkliga livet!

2013-09-25 00:01   Dubbelolle

Mycket vackert o välskrivet! Kalasbilder, Mvh, LO

Besvara