MEN STJÄRNORNA KVITTAR DET LIkA OM NÅGON FÖDS ELLER DÖR
***
Visste ni att fyra människor om dagen begår självmord i Sverige? Det är nästan 1500 på ett år. År 2017 trafikdödades 254. Jag undrar vilket område som får mest resurser, trafiksäkerheten eller psykvården..........
*
Fö är det fler kvinnor än män som gör självmordsförsök. Trots det dör tre gånger så många män som kvinnor genom självmord. Och den senaste forskningen visar att det går att förhindra upp mot 90 % av alla självmord. Med rätt resurser och rätt uppmärksamhet.Men kanske självmordsoffer inte är så viktiga som trafikoffer, dom förra har sig själv att skylla, eller.....
*
Vetenskapens Värld gav mycket att fundera på i går. Mycket fakta, men ett program gjort med stor känsla och mycket respekt
*
....men stjärnorna kvittar det lika om någon föds eller dör......
Ferlin
*
***


Man vet uppenbarligen mer än du tror. Och det handlar inte om att inte ha rätt att bestämma över sitt eget varande, det handlar om att ge hårt trängda människor hjälp och alternativ. När adekvat hjälp och uppmärksamhet finns att få sjunker självmorden drastiskt, ända upp mot 90 %. Det är en stark indikation på att den helt övervägande delen av självmorden inte är "motiverade" för att använda din något cyniska terminologi./ Björn T
Jag utgår inte ifrån vad "man" vet, jag utgår ifrån vad jag själv vet. Och nej Björn, jag är inte det minsta cynisk. Det är inte på något vis cyniskt att konstarea det varje psykiater vet, nämligen att det finns en inte obetydlig del välmotiverade självmord.
Vad jag själv vet i denna sak är faktiskt avsevärt. I ungdomen arbetade jag länge i mentalsjukvården på dåvarande jättesjukhuset Beckomberga. Mycket har bytt namn och tilltal med åren, men de mentala åkommorna förblir exakt dom samma! Därtill kan jag lägga en lång livserfarenhet.
Man talar om suicidbenägenhet, alltså ett självmordsriskabelt läge som om det alltid är ett sjukdomstillstånd där de medicinska och sociala ingenjörerna kan gå in och flytta pjäser och rätta till saker och ting. Jag håller inte med om den verklighetsbeskrivningen. Sådant är inte det verkliga livet.
Du skriver: "... det handlar inte om att inte ha rätt att bestämma över sitt eget varande". Jasså!! Och varför inte det då? Det anses faktiskt som en självklarhet inom svensk sjukvård att det alltid handlar om just den rätten, att det inte är något annat som tolkas som viktigare. Här är det nog du som halkar lite i det cyniska och tar dig ett märkligt tolkningsföreträde.
Om man nu köper att man skulle kunna hjälpa 90% (viket är högst tveksamt), så har vi faktiskt 10% kvar. Det är just dessa som vill, och har rätt till att slippa ovälkommen social och medicinsk ingenjörskonst.
Det är sannerligen inget fel att hjälpa utsatta människor, men Jag tog i mitt inlägg bara upp en annan rätt viktig aspekt på problematiken - en aspekt som de flesta låtsas inte finns.
Det mest bestående intrycket från programinslaget är just att det är först när man gjort sig fri från den klassiska inställningen att självmord till en stor del är ofrånkomliga som man har chans att nå framgång. Den inställning du redovisar är största hindret just för att nå framgång, enligt programmet. Därför tycker jag du ska ta upp diskussionen med programledaren och inte med mig, jag har berättat om ett program som gjort intryck på mig och redovisat några av skälen varför, men det kanske inte heller är tillåtet?
Det är tillåtet Björn - gör dig inte till! Likaväl som det är tillåtet att kommentera (det är det som kommentarfältet är till för).
Jag blir faktiskt lite upprörd över din aningslösa förmätenhet. Vad har du för behörighet i detta - utom att ha glott på ett TV-program? Detta tar du som intäkt till att i svepande ordalag ogiltigförklara min långa yrkeserfarenhet med mera.
Varför diskuterar du med mig? Jag redovisar fakta som lagts fram i ett program och jag berättar att jag tagit intryck av programmet.
Förmäten och tillgjord, det tycker du är ok kommentarer i en fotoblogg?
Jag har inte ifrågasatt dina erfarenheter över huvud taget, jag har inte ens kommenterat dom. Däremot framgick av programmet, vilket står i min kommentar om du läser, att det synsättet du lägger fram ses som största hindret för att faktiskt nå resultat.
Vilka erfarenheter jag har av detta förutom att ha "glott på ett TV-program" (dina ord)?
Och du frågar efter behörighet? Låt mig då ställa en motfråga. Om du hade ett 15-årigt barn eller barnbarn som gjort ett "misslyckat" självmordsförsök, så skulle du inte göra något för att ta rätt på varför eller förstå, eller? Och du säger till mig att sådant är inte livet? / Björn T
Björn!! Lite hederlighet i debatt om jag får be.
Du skall inte skenheligt huka bakom dina källor (TV-programmet), det är DU som torgför källans argumentering som argument mot den kommentar som jag har skrivit. Då går det inte att påstå att; "... inte ifrågasatt dina erfarenheter över huvud taget, jag har inte ens kommenterat dom." - när det är exakt vad du har gjort.
Och Björn; hur skall jag kunna säga att till dig att "sådant inte är livet" om något som jag inte kan känna till, det vill säga ditt barnbarns självmordsförsök? Det är ju en helt befängd "logik" i att blanda äpplen med päron.
Det som har hänt här är att jag tog upp en annan aspekt på problematiken runt självmord än vad reportaget i Vetenskapens värld gjorde. Det kommenterade du med: "Man vet uppenbarligen mer än du tror." Är det konstigt då att debatten går igång?
Peter Hennig, jag säger som jag sagt tidigare ett flertal gånger, tänk om du nån gång kunde skriva en egen blogg och gärna med egna bilder, där du själv kan skriva en massa provocerande och 'hård' text om allt möjligt.. Varför hänger du istället så ofta på andras bloggar där du till sist blir riktigt otrevlig? Dina trista kommentarer till andras bloggar kommer troligen snart bli raderade, inte för att du alltid har fel för det har du inte, utan mest för att du så ofta är allmänt otrevlig i ANDRAS bloggar.. Ser fram mot dina egna bloggar med text..
Hälsn!
Jan Ehrsson: så där brukar det låta när adekvata argument alldeles har tagit slut - man pratar om någonting annat.
Om du tittar strax ovan så erinrar jag Björn om hur detta gick igång genom en provokativ kommentar från hans sida, där han även helt ogrundat klagar på cynism från min sida. Därmed är jag i min fulla rätt att gå i debatt - oavsett vad Jan Ehrsson tycker om den saken.
Det är ju så att om man skriver provokativa saker, så skall man sedan inte spela den sårade oskulden när man får svar på tal.
Eftersom man inte vet hur länge detta material sparas, eller i vilka sammanhang det dyker upp vill jag korrigera Jan Ehrsson - eftersom han har fel i sak:
Övervägande flertalet av de kommentarer jag ger på Fotosidan handlar om positiva bildomdömen.
Hälsn!
Också jag har haft arbetskamrater och andra kamrater som tagit sitt liv. Jag gör ändå inte något anspråk på att "förstå" självmordsproblematiken, jag har sett ett TV -program som gjort stort intryck på mig. Många hälsningar/ Björn T
Jag hade under ett två år långt utlokaliseringsprojekt en arbetskollega som plötsligt en dag anförtrodde mig sina självmordsplaner. Han hade bestämt sig 15 år tidigare och var aktiv i en förening med många likasinnade som allt eftersom försvann i tystnad. Personen i fråga hade många intressen och var ordförande i ett par föreningar men var helt klart lite speciell.
Helt enligt planen försvann han en dag.
Jag tror att det finns en hel del att göra för att `rädda´ många av de yngre till ett meningsfullt liv. Däremot, hos de äldre som redan bestämt sig och befinner sig i processen är jag lite kluven. Antagligen meningslöst och en smula respektlöst att försöka ändra på en människas rätt till sitt eget livsval.
/Stephan
Upprepar att jag bara sett ett program, men som gjort intryck på mig. Hälsningar/ Björn T
Hej,
Som jag skrev tror jag att resurserna skall läggas på de unga och förhoppningsvis påverkbara människorna. Sedan tror jag att de familjer som drabbas får lida oavsett ålder, etc.
/Stephan
Instämmer i det Stephan/ Björn T