Min pappa brukade säja att "Ska man vara ett exempel för sina barn ska man
vara ett avskräckande exempel."
Det har jag hört sedan jag var liten. Han var rätt chysst, min pappa, så han
lyckades inte fullt ut tycker jag.
Fast mamma gick i taket någon gång när jag ansåg att hon var barnslig. När jag
nu nått motsvarande ålder anser jag själv att jag ibland är otroligt barnslig, och
undrar över varför mamma betraktade anklagelsen som så hotfull?

Anledningen till att jag funderar över detta är det här med prestationsångest och
att vara duktig.
Det var inte problem med någon prestationsångest när jag sorterade brev på
posten. Då var det mera problem med att tiden försvann för mej utan att den
fylldes av mening.
Nu hädar jag! Det finns många som trivs med att sortera brev.

Fördelen med att vara barn är att man gör skapande saker utan tanke på
resultaten. Det är roligt att göra. Själva processen är meningen, resultatet kanske
inte lika viktigt.
I de kurser jag håller för vuxna, kan vissa ibland inte utföra saker därför att 
resultaten blir "fula", "misslyckade", undermåliga och visar att den som utfört
alstren "inte kan". Man kan inte tycka om det man gör, inte njuta av skapandet.
Är det meningen med att vara vuxen?

Men om jag inte kan ha roligt när jag gör saker, inte kan njuta av stunden, bara
kritiskt betraktar resultaten och ser dem som skräp, vad är det då för mening
med att hålla på och göra någonting över huvud taget? Och vad i hela friden ska
jag säja till dottern som inte vill gå till skolan? Bussa katten på råttan, råttan på
repet, repet på dottern?

Bilderna ovan?
Tagna av nyfikenhet och lust, utan någon målsättning med resultatet.

 Läste att man ska kunna kliva utanför ytterdörren och hitta motiv att plåta. Den ytterdörren är inte belägen där jag bor, normalt sett. Tråkigare plats när det gäller fotografiska motiv är nog svår att uppbringa.
Ja, humlor finns det gott om. På sommaren.
Och hyfsade utsnitt, alla inramade av diverse telefontrådar, elskåp och stolpar.

Fast den här dagen låg det en dimma över snön och ljuset hade något visst över sej.
Nu jäklar ska vi se om man inte kan krana något intressant ur de närmaste kvarteren tänkte jag och kilade iväg med vidvinkeln monterad på kameran. Dimman lär dölja allt fult och förortsaktigt.

 Rondell. Nybyggda kvarter, för något år sedan var motivet en trädbevuxen kulle här.

Tja, häller man bara ut en säck fukt över kvarteren där jag bor som döljer dem, så kan man få sej en riktigt trevlig fototur. I mörka februari till och med....

 Apropå att använda sej av det som finns nära hemma, så kan man också återanvända gamla slagdängor, om man bara har tillgång till en chysst spis...

 http://uk.youtube.com/watch?v=oIaz6zBz1go

En av förmånerna här på fotosidan är att jag kan samla på mej andras bilder i mitt album med favoriter. Jag brukar med jämna mellanrum gå in och titta på bildspelet och njuta.
Eftersom bilderna är handplockade speglar de förmodligen mej som person ganska tydligt. Det finns några trådar i bilderna som är slående, vilket får mej att fundera vidare på varför jag tycker att de talar så tydligt till just mej.

Jag har gått några konstskolor men aldrig blivit vän med färg och penslar. Kameran är ett mera naturligt val för att fånga bilder. Jag kan titta och avbilda det som finns framför mej. Utan att behöva trassla med att skissa upp, bygga, ta ställning till ytorna och göra färgval, lägga till och ta bort.

Sedan kan jag landa på ett mellanting, genom att manipulera foton och stoppa in och ta bort innehållet i dem. För mej är det helt ok att bygga om en bild fullständigt.

Det lustiga är att bilderna jag själv publicerar skiljer sej markant från de bilder jag väljer som favoriter.

Jag kan verkligen beundra andra fotografers förmåga att se, fånga, vara på plats, och hantera sin utrustning.
Ska man sammanfatta fotosidan så? En möjlighet att stort få vidga sina vyer? Chansen att lära sej se mera objektivt på sina egna bilder? Se vad som händer med bilder när de hamnar i sammanhang med andras?

I de olika poolerna hamnar bilderna lite hipp som happ inblandade med alla möjliga motiv. Klart att omgivande bilder spelar in hur min egen bild ser ut. Bygger man en utställning ligger bilden mera i ett sammanhang som kan förstärka uttrycket. Eller stjälpa om det vill sej på det sättet.
Favoritbilderna blir som en samlingsutställning förstås.
Ett Galleri Anne-Sophie....  Kul tanke!