En kollega hade en gång ett bra uttryck när man känner sej lite översvämmad av krav och måsten. Topplockspackningen brinner sa hon och pekade på sitt huvud.
Min topplockspackning ligger risigt till för tillfället, det har blivit lite mycket här. Snön ligger vit inte bara på taken utan överallt så att det inte finns någonstans att skotta undan den.
Det har börjat dyka upp försäljningskrav på ungarna till skolresa och fotboll. Den ena ska sälja salamikorv, den andra underställ och strumpor.
Jag vet att jag är grinig och omodern som ogillar att ungarna ska traska runt bland grannarna och nasa dessa prylar. Om inte får den ena inte åka med på skolresan och den andra får inte åka med på turneringen i fotboll som hon inte vill åka med på.

Varje år vid den här tiden är det så många tappade sugar som staplar sej på varandra. Fast det brukar oftast vara brun-grå-mörkt i Stockholmstrakten, ljuset börjar komma tillbaka lite och helt otåligt väntar jag på våren. Nu kan jag gå ut och köra in huvudet i snöhögen utanför köksdörren i stället så kanske topplockspackningen svalnar.

Har i alla fall fått ett delikat uppdrag av en kompis som vill sälja en Leicautrustning. Jag ska testa igenom huset och gluggarna så att hon vet att grejerna fungerar när hon ska sälja dem. Ska bli intressant att se hur kameran fixar nyanser i all snö. Och på porträtt...
Det var en viss känsla att ladda in en filmrulle i kameran. Och att hejda det vanliga obehärskade knäppandet, här kostar ju varje kopia så det gäller att tänka till plötsligt i fotandet. Ska bli kul att fota analogt om så bara för en rulle. Det var verkligen länge sedan!!!

Fotot är väldigt digitalt på snöhögen utanför köksdörren.....

Julledigt med för mycket mat och för lite aktiviteter, idag tog jag med kameran ut på promenad runt närkvarteren. Ljuset finns kanske tre timmar om dagen, sedan blir det för mörkt för att handhålla kameran med telet på.

Där jag bor är det ganska typiskt förortsaktigt. Villakvarter som iofs är trevliga, men allt är inlindat i ledningar som likt spindelnät går ut från stolpar nedstuckna tätt runt husen. Vägarna pryds av grälla skyltar, att hitta utsnitt värda att avbilda här är en utmaning.

Under en ganska förvirrande helg gav jag mej iväg till fotomässan i Älvsjö. Den ligger nära där jag bor och det var fantastiskt roligt att kunna smita iväg några timmar.
Samtidigt låg min bror på operationsbordet i en hjärtoperation. Han bor och lever i tyskland, det är långt borta. Med kort varsel var han inlagd för att man upptäkt flera bekymmer med hans hjärta.

Jag vickar som bildlärare i grundskolan för tillfället, och upptäckte att jag inte alls kunde focusera på ämnet som jag brukar utan uppträdde högst förvirrat. När jag kort förklarade orsaken för klassen började jag nästan gråta. Eleverna visade faktiskt på medkänsla och uppförde sej på ett empatiskt sätt. Så gott de klarade av det för sin ålder mitt i puberteten med alla andra strömningar och impulser som styr dem.

Hur som helst ville jag få vila från de existensiella tankar som regerade. Ingenting är egentligen så viktigt när ett för mej betydelsefullt liv hänger på en tunn tråd.
Samtidigt var det märkligt att vandra i tankarna mellan min bror, och nuet i det vardagliga.

Jag hade planerat timmarna på fotomässan för att få ut det för mej mest intressanta av den.
Först i kö, bara en kvart faktiskt, hos Epson för en utskrift på tjockt papper av dottern som cyklar. De hade nytt grepp den här gången, de laddade in bilden i datorn och så fick jag hämta den färdiga utskriften efter någon halvtimme.

Under tiden besökte jag Göran Segeholms föredrag.
Han resonerade på ett intressant sätt kring bilder och om vilka typer av olika fotografer som finns, och utifrån det även hur vi med utgångspunkt från egna värderingar bedömer andras bilder.
Min kompis klargjorde bestämt att hon insåg sin typ, hon som älskar vältagna bilder av brunnslock och andra utmejslade detaljer.
Vi fick i oss matnyttiga tankar och flera goda skratt vilket var välgörande!

Själv är jag mera förvirrad än någonsin, men det kanske klarnar när all dramatik klingat av och bara vardagen finns där igen.

Uppdraget var att ge sej ut bland utställningarna och hitta det som tilltalar, och det som inte intresserar just mej. Samtidigt som läxan är att beundra andras bilder utan att genast börja vilja kopiera dem, att söka sitt eget sanna uttryck och med ärlighet och vilja till utveckling fördjupa bildskapandet. Att hitta sin egenart.

Det var där den stora förvirringen satte in. Just nu har jag ingen som helst klarhet över vad jag vill fota, hur det ska se ut, och vart jag strävar. Om innehållet i bilderna är viktigast, eller ytan. Hur man ska sträva efter utveckling och hur man ska se andras bilder och bedöma intrycket av dem.

Brutus Östlings bilder var fina, där stannade vi länge. Ett utmärkt exempel på bilder jag själv gillar men inte skulle ta....
Bella Picturas bilder stannade jag till vid, flera har jag sett på skärmen och det var roligt att jämföra med utskrifterna i utställningen.

Hittade fotosidans monter och bilden på den stora bron.
Såg att det var betydligt större andel kvinnor bland besökarna än vid tidigare mässor, vilket glädjer mej.

Det var givande att se de utställda bilderna och roligt att de fick såpass bra utrymme på mässan.
Hittade fotoböcker, där kan man fastna!! Köpte ett par matnyttiga.
Kollade runt bland montrarna men är inte pryltypen så just nu är jag nöjd med min utrustning och har inga stora planer på nya investeringar. Kom hem mycket nöjd med en putsduk.

Fotobok, kan det vara dags att pussla ihop en sådan?!
Kompisen slog till på en lång kamerarem som hon pratat om något år minst.....

Ett givande besök, som fortfarande känns bra.
Brorsan klarade operationen och mår också bra.
I morgon drar vardagen igång igen, det är väl så det ska vara.

Macro är kul, och det finns fotografer på fs som tar väldigt skarpa och intressanta närbilder.
Fast jag inte är i närheten av sånt, så kan jag i alla fall passa på tillfället att träna upp mitt vänsterben! ;-)

 Nähä, här var det tomt....inte en endaste lus ser jag...

Min pappa brukade säja att "Ska man vara ett exempel för sina barn ska man
vara ett avskräckande exempel."
Det har jag hört sedan jag var liten. Han var rätt chysst, min pappa, så han
lyckades inte fullt ut tycker jag.
Fast mamma gick i taket någon gång när jag ansåg att hon var barnslig. När jag
nu nått motsvarande ålder anser jag själv att jag ibland är otroligt barnslig, och
undrar över varför mamma betraktade anklagelsen som så hotfull?

Anledningen till att jag funderar över detta är det här med prestationsångest och
att vara duktig.
Det var inte problem med någon prestationsångest när jag sorterade brev på
posten. Då var det mera problem med att tiden försvann för mej utan att den
fylldes av mening.
Nu hädar jag! Det finns många som trivs med att sortera brev.

Fördelen med att vara barn är att man gör skapande saker utan tanke på
resultaten. Det är roligt att göra. Själva processen är meningen, resultatet kanske
inte lika viktigt.
I de kurser jag håller för vuxna, kan vissa ibland inte utföra saker därför att 
resultaten blir "fula", "misslyckade", undermåliga och visar att den som utfört
alstren "inte kan". Man kan inte tycka om det man gör, inte njuta av skapandet.
Är det meningen med att vara vuxen?

Men om jag inte kan ha roligt när jag gör saker, inte kan njuta av stunden, bara
kritiskt betraktar resultaten och ser dem som skräp, vad är det då för mening
med att hålla på och göra någonting över huvud taget? Och vad i hela friden ska
jag säja till dottern som inte vill gå till skolan? Bussa katten på råttan, råttan på
repet, repet på dottern?

Bilderna ovan?
Tagna av nyfikenhet och lust, utan någon målsättning med resultatet.