Flitiga Lisa

Borde kanske kalla det här inlägget för kampen om blomman.

Jag planterade för en tid sedan några plantor Flitiga Lisa i en kruka och ställde den på trappan vid entrén. Det såg riktigt fint ut – sådär lagom välkomnande – men naturligtvis tog jag ingen bild på hur det såg ut från början. Bara en kruka och några blommor, inget märkvärdigt.

Tills en dag. En dag då koltrasten fick syn på blomman.

Jag vet, det här är en koltrasthane och ingen bild att skryta med. Men honan – den verkliga blommaröjaren – har jag inte lyckats fånga på bild ännu. Vem vet, kanske är han medskyldig och har smugit hit för att bada bort jordspåren ur fjädrarna. Man kan ju aldrig vara helt säker i den här trädgården.

---------

För en dag när jag kom ut stod krukan där som vanligt, men blommorna… ja, de hade uppenbarligen varit med om något. Någon hade varit framme och “hjälpt till” med omplanteringen. Jord överallt, plantor på sniskan och ett allmänt uttryck av kaos. Jag gissade direkt på koltrasten – den där självsäkra typen som brukar spatsera runt på tomten som om den ägde hela kvarteret.

Jag blev faktiskt ganska sur. Men jag planterade tillbaka allt, skakade av mig irritationen och hoppades att det var en engångsföreteelse. En liten incident. Ett missförstånd mellan mig och naturen.

Men tyvärr – redan nästa dag såg det ut så här igen. Samma jordkaos, samma ommöblerade blomsterarrangemang, samma uppgivna suck från min sida.  .Jag trodde faktiskt inte att de stackars Flitiga Lisorna skulle överleva ännu en attack. De såg mer ut som Trötta Lisor vid det här laget.

Men tydligen är de tåligare än man kan tro. De repade sig, sträckte på sig och låtsades som om ingenting hade hänt. Själv började jag fundera på om jag borde sätta upp en liten skylt: “Här bor en människa som försöker ha blommor. Visa hänsyn.”

För ska det inte räcka med att harar och rådjur äter upp det mesta? Nu verkar även fåglarna ha gått med i marodörklubben. Det är nästan så man undrar om de har ett gemensamt schema: “Måndag – rådjur. Tisdag – koltrast. Onsdag – harar. Torsdag – alla tillsammans.”

Och som om det inte räckte med förödelsen på bron… nej då. Banditen hade tydligen gjort en liten rundtur och tagit sig an altanen också. Där brukar jag så blommor som får klättra upp längs pelaren – en liten sommartradition som brukar bli så fin när allt väl tar fart.

Men nu såg det mer ut som om någon hade haft ett mindre slagsmål där. Det är nästan imponerande hur mycket oreda en enda fågel kan åstadkomma.

Nu hade jag i alla fall lagt ett nät runt blomman vid trappen, ställt en lykta, burken med sand och till och med sopen i vägen. Det såg nästan ut som en liten hinderbana, och jag tänkte att nu borde väl ingen fågel våga sig dit. Jag kände mig rätt nöjd – som om jag äntligen hade listat ut hur man överlistar en koltrast.

Jo då.

Nästa morgon såg det ut så här igen. Samma jord, samma kaos, samma uppgivna känsla av att jag tydligen inte är den som bestämmer här. Men den här gången hann jag faktiskt se boven också. Det är koltrasthonan som lever om där. 

Sopade bort all jord och la nätet ännu tätare runt krukan. Jag kände mig nästan som en säkerhetschef på ett flygplatsområde: inga luckor, inga glipor, inga möjligheter att ta sig in. Nu skulle det väl ändå vara omöjligt.

Tittade ut någon timme senare – och där var det igen. Jord överallt. Plantor på sniskan. Ett nät som såg ut som om någon lyft upp det med ren viljestyrka och sedan krupit in under för att fortsätta sin lilla demolationsrunda.

Den fågeln måste ha lyft på nätet. Jag förstår inte hur hon gör. Det är som att hon har en egen manual: ”Så här tar du dig in i människans blomkruka – steg för steg.”

Och nu undrar jag verkligen varför hon ger sig på just den blomman så intensivt. Det finns ju andra krukor. Det finns gräsmatta. Det finns hela skogen. Men nej, Flitiga Lisa vid trappen – det är tydligen hennes livsprojekt.

Jag lyckades se henne på plats under nätet, i full fart med att sprätta både blommor och jord – men någon bild blev det inte, hon var alldeles för snabb.

Och nu, märkligt nog, har det varit helt lugnt i två dagar. Antingen har hon gett upp, eller så har hon upptäckt att nätet inte är en lekplats utan ett riktigt hinder.

Blommorna är visserligen både jordiga och ganska tilltufsade efter hennes framfart, men de ser ut att repa sig nu när friden äntligen lagt sig. Oavsett vilket: blomman får andas ut, och jag också.

Återhämtning

För två år sedan försvann den gamla kraftledningsstolpen från allmänningen bredvid vårt hus – ett projekt som visade sig bli betydligt större än vi först trott (här kan du läsa mer om det ). Stolpen var nämligen målad med giftig blymönja, vilket slutade med att åtskilliga lass med jord fick köras bort tills bara det kala berget återstod.

Maskinerna grävde och grävde tills varenda gnutta jord var borta och bara det nakna berget gapade tomt. Men där de vuxna såg ett sår i naturen, hittade våra barnbarnsbarn en alldeles underbar lekplats.

​Idag, två år senare, är det fantastiskt att se hur naturen tar tillbaka platsen. Sakta men säkert samlas ny jord i klippskrevorna, och blomma efter blomma letar sig upp mot ljuset.

Jag tror att det är här är en rödblära.

Humlorna hjälper till med pollineringen också.

I skuggan av den växer en liten rödplister.

Vet att det fanns ett gammalt trädgårdsland på ungefär den här platsen och mirakulöst har något som jag tror är en praktiris klarat sig kvar.

Lite närmare. Tycker det nästan ser ut som om den sluter sina kronblad i en kram om det innersta i blomman.

Kan det här vara en harkål måntro.

Den blommar också.

Lite fältarv blommar också. 

Finlands vita ros är i full blom nu. Kort men intensiv blomning. 

Till sist akleja. 

Har jag benämnt några blommor med fel namn så rätta mig gärna, har gissat på de flesta.

Mickel

Tänkte presentera vårt lilla husdjur – eller kanske snarare tomtdjur. Han kommer nästan varje dag på visit, men det är sällan jag hinner se honom. Han är snabb i vändningarna och dyker oftast upp när det redan hunnit bli mörkt.

I går kväll låg det dräktiga rådjuret på gräsmattan och lapade de sista solstrålarna. Lite senare tittade jag ut för att se om hon var kvar – men nu var det Mickel som hade tagit över scenen. Han stod ganska nära fönstret, så det tog en stund innan jag upptäckte honom. Som vanligt rörde han sig snabbt, och innan handen och hjärnan hunnit samarbeta för att få upp mobilen ur fickan hade han redan tassat vidare en bit.

Han nosade runt en stund. Han ser lite tufsig ut, men det är ingen fara det är bara vinterpälsen som ska bort. Svansen som för bra en vecka sedan var så yvig är nu lite tunnare och den tjocka pälsen på kroppen börjar nu bli lite mer som en sommarkostym.

Sedan slank han ut genom grinden mot allmänningen.

Där på berget satt han en stund, kliade sig och verkade bara ta det lugnt. Men några bilder blev det inte därifrån.

Mobilbilder genom våra gamla handblåsta rutor – men det sägs ju att den bästa kameran är den som råkar vara med.

Rapport till Lena.

Tog mig i kragen i morse och gav mig iväg för att se om svavelsipporna fortfarande fanns kvar. På den plats där jag hittat dem tidigare var det helt tomt – inte en enda sippa i sikte, varken blå, gul eller svavelfärgad.

Men jag fortsatte leta, och en bit längre bort dök först ett helt gäng vitsippor upp, och strax därpå även gulsipporna.

Jag började söka mer noggrant, och där, mitt bland fjolårslöven, fanns den plötsligt, en blekt gul liten sippa.

Den såg lite klen ut i färgen jämfört med de klart gula gulsipporna som stod och lyste bara några meter bort, som om någon dragit ner reglaget för mättnad just på den här lilla blomman. 

Den växte en liten bit ifrån de vita och gula, men tog en bild på en gulsippa som jämförelse.

Letade lite till och hittade till slut två stycken svavelsippor. De stod där som små blekgula överraskningar i det bruna fjolårstäcket, nästan lätta att missa om man inte visste vad man letade efter. Trots sin försiktiga färg stod de ändå ut, som om de viskade att de minsann fanns kvar, bara lite mer blyga än sina klargula släktingar runt omkring.

Finns säkert fler där om man tittar runt lite till, men det var riktigt kallt i morse och jag tyckte det räckte gott att få konstatera att de fortfarande finns kvar där i backen. Det var ju själva poängen med dagens lilla utflykt, att leverera en liten rapport.

Hade dessutom bara mobilen med mig, så det fick bli några snabba bilder som bevismaterial.

Väntar på tulpanerna.

Tittade ut och såg att rådjuret har parkerat sig i solen som om hon bokat första parkett till vårens stora föreställning: tulpanbuffén. Här ligger hon och idisslar, helt trygg i vetskapen om att hon har full koll på rabatten och att vi människor ändå inte kommer hinna före när knopparna väl spricker.

Och magen… ja, den talar sitt tydliga språk. Det är ingen tvekan om att det snart är dags för ännu en omgång i vårt lilla rådjurs‑BB. Vi får väl börja ladda med rena handdukar, tålamod och en extra ranson tulpaner — för säkerhets skull.

Bilden är tagen genom fönstret — man smyger inte ut och stör en blivande tulpaninspektör. Våra gamla handblåsta rutor gör sitt bästa, men skärpa är inte deras starkaste gren.