ALLT ÄR FÖRUNDERLIGT BEKANT
***
Så mycket som kommer farande i mitt huvud när jag ser bilden igen. Storasyster Sigbrit har, eller ska, konfirmeras. Mamma Maj står bredvid. Jag ser hur Sigbrit tittar på mamma, en blick jag känner igen - aningen osäker, är jag rätt nu? Mamma var nog den som bestämde i familjen, i alla falla i det mesta av det som låg utanför pappas yrkesroll. Innan jag hade egen kamera gjorde jag inga anteckningar och här har jag använt pappas lådkamera. Därför måste jag räkna baklänges, Sigbrit var född 1937 och man konfirmeras det år man fyller fjorton, åtminstone då. Det betyder att bilden är tagen våren/sommaren 1951. Sigbrit skulle fylla 14 i oktober, jag elva i november det året. Rimligen en av mina första bilder.
*
Och varför kommer bilden fram nu? För tre veckor sen avled hennes man 93 men ändå oväntat, begravning nästa fredag. Sigbrit själv är borta sen rätt många år. Dessutom ligger min yngre bror Dag på sjukhus och det ser inte så bra ut. Risken är stor att jag ganska snart är den ende kvar av familjen på fem. Inget konstigt med det, det är ju så livet är. Och tittar jag åt andra hållet finns tre barn och fem barnbarn. Det är ju så det rullar på hela tiden, precis som det alltid gjort.
*
Men jag gläder mig åt bilden. Sigbrit är som jag kommer ihåg, mamma likaså. Hon var både orädd och ganska bestämd men också öppen och glad. Här är hon fortfarande ung, 42 år, med tre egna barn. Vi står i trädgården på Carlavägen 31. Bakom staketet ligger Högbergsgatan, utanför bild till höger Carlavägen. Allt är förunderligt bekant.
*
*
***


Tack för det Lars!
/B
Tack Bengt, tankarna kommer av sig självt när gamla bilder är framme. Och här är vi alla lika, ingen slipper undan, möjligen kan ett parti schack förlänga livet några timmar kanske?
Det är alldeles rätt, tack Thomas!
Det var en fantastisk bild på din syster och mamma. Det är klart att sådana bilder triggar minnet!
Exemplariskt arbete vid bildbehandlingen.
Tack för det Peter! Och visst är det tacksamt att behandla skannade negativ i datorn, i stället för att köra remsor, provframkalla, välja rätt pappershårdhet mm mm.
Hälsningar Halina
Tack Halina, det är lätt att minnas tillsammans med gamla bilder!
Om jag får lägga till det!
:-))
//Lola
Det får du gärna, tack!
Omedvetet dök en mening upp och det var min halvbror som sa när vi var på mors minnesstund.
Ja du brorsan, nu är vi föräldralösa..det kändes just då lite konstigt..
HaD/Gunte..
Hej Gunte, var det inte Göran Tunström som sa att vi förlorar ett av väderstrecken när en mamma dör? Oavsett hur naturligt det är att våra nära också försvinner en efter en så blir det alltid ett tomrum. Tack för fin kommentar!
Hälsningar Lena
Hej Lena, tack för fin kommentar! På sätt och vis var det kanske inte så svårt ändå, det fanns inte mkt att välja på när det gäller inställningar på en lådkamera. Fast optik utan avståndsinställning, en enda exponeringstid (förutom B= Ball då) och om jag minns rätt två bländare, markerade med sol resp moln. Att tänka på var att hålla kameran still och veta hur nära huvudmotivet kunde vara. Här är avståndet lite för kort men inte så mkt att det gör något. Lite intressant är att det tydligt syns av perspektivet att man höll lådkameran framför kroppen och tittade ner i sökaren, en enkel prismasökare. Beroende på vilken ledd man höll kameran i fick man stående resp liggande bilder (det fanns två prismasökare). Och mamma var nog den tryggaste i familjen :-)
Ibland gör det ont och ibland ger minnen glädje, eller bådadera.
En härlig bild!
/ Lena :-)
Hej Lena, precis så är det, tack!
Mvh Wolfgang
Stort tack för fin kommentar Wolfgang!
Hälsningar Torbjörn
Var på min äldsta systers begravning i fredags.
Hade själv en lådkamera som jag fått av en annan syster. Bilderna blev orättvist bra med den! Men det kostade så mycket med film och framkallning, så det blev inga mängder med bilder.