DET JAG INTE SPAR I FOTOBÖCKER BLIR INTE KVAR. PUNKT. TROR FÖ DET GÄLLER DIG OCKSÅ. BILDER 1954-1955

***

Det blir mig tydligare och tydligare. Att fotografera är till 99,9 % glädje för stunden.  Med flera hundra tusen bilder i pc´n  och kanske hälften därtill i MBP´n så kan man ju fantisera om att barnen ska sitta där och leta om några år. Ärligt, jag önskar dom roligare saker att göra. Dessutom har dom sina egna bilder att ta hand om, dom hinner inte dom heller. Så jag fortsätter mitt 50-talsprojekt - att spara dom viktigaste bilderna i en serie fotoböcker. Att välja ut några av våra bästa bilder  tror jag  hör till det viktigaste vi kan göra, ingen annan kommer göra det åt oss. När bilderna är så här pass gamla handlar det inte bara om nostalgi och familjehistoria, 70 år gamla bilder är historia. Dom säger något om hur det var. Det tror jag är viktigt. Alldeles för mycket går galet idag därför man  har för liten koppling bakåt. Historia är viktigt, människan lär sig. Om hon bryr sig att hålla lite koll på historien. Såklart är mina historiska bilder en droppe i historiehavet. Eller bildhavet om ni så vill. Men dom skulle kunna intressera några barn, barnbarn, eller deras barn, så småningom.Vad vet jag. Men ett vet jag, dom bilder jag inte spar lättillgängligt men ändå rimligt beständigt åt mina barn och barnbarn, dom försvinner om några år.

*

Bok nr 2 i serien handlar om Nettartiden, från sommaren 1954 till sommaren 1955. Boken får 33 bilder av dom 216 jag har tillgängliga. Fortfarande kostar jag på mig stort format,en bild per sida. Jag gillar ju bilderna. Dom flesta har ni sett, men av dessa bara en tror jag.

*

Storasyster Sigbrit 16 ska straxt kliva på Stockholmståget här på stationen i Ludvika. Hon ska till Stockholm för att gå på Hasselbackens restaurangskola. Hon fick ett rum, eller rum, det gick inte att stänga till, det fanns ett draperi att dra för där hon sov. Kul att se, 3:e klass fanns kvar. Mamma, pappa ochjag är med och vinkar av, liksom bästisen Inger, straxt utanför bild till vänster

*

Ibland gjorde vi bilutflykter, antingen till vacker natur eller städer och samhällen som låg inom rimligt håll, för att lära oss, se något annat än Ludvika. Bilen hade ju gett oss  frihet ochmöjlighet att se världen , eller åtminstone Köpings hamn som här. Fascinerad av fartygets namn, Oberpräsident delbruck. Standarden ser inte ut att vara överdådig.

*

Jag var med i en barnteatergrupp något år. Säkert nyttigt för mig, jag kände mig ganska obekväm med det. Roligast var kompisarna och bussresor i trakten  Här lite bus i snön nånstans .  Och dom här tjejerna var jag lite intresserad av, jag var 14.

*

***

begust 2020-12-28 08:16

Jag tror du har rätt! Jag har funderingar på ett par böcker, men ska man börja med det digitala eller de gamla negativen och diabilderna? det digitala är ju mer lättillgängligt just nu, resten måste först skannas...
Så jag fortsätter nog med påbörjade projekt resorna till Bequia, Kuba och New York.
Mvh Bengt

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 20:51

Tack Bengt! Tror inte det finns några "ska", tror en bra ide´är att börja med dom som känns viktigast/ roligast. Själv har jag haft ganska mkt svartvita negativ stående i negativpärmar som jag knappt rört på typ 50 år. Så skaffade jag en skanner av hyfsad kvalitet och sen ungefär 5 år sen har jag då och då skannat de äldsta negativen, helt enkelt för att dom har intresserat mig mest. Nu har jag skannat kanske 1500 negativ och sett att där finns mkt jag skulle vilja berätta och som definitivt annars kommer försvinna med mig. För mig har det därför känts naturligt att börja med dessa äldsta bilder. Jag tänker ju också att för mig är det hög tid :-)

Svara

Sten Björklund 2020-12-28 09:29

Förstår att Sigbrit var en storasyster du såg upp till. Måste ha känts spännande att som 16 åring flytta till Stockholm.
Känner att jag också måste ta tag i skapandet av fotoböcker. Har ju bara två ännu så länge. Ska efter helgen skicka in min tredje. De flesta bilder från den skog jag tagit mina bilder. Tänkte nästa bok ska var om min släkt. Min tre äldsta barn minns ganska bra dom vi hälsat på och vem alla personer på bilderna är men min yngsta son har inget minne alls av dom vi pratar om eller har på bilder. Personer som var en del av vardagen för oss. Har dock inte klart för mig hur jag ska lägga upp det.
Sten

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 20:55

Det finns såklart inget "borde" i det här, det handlar bara om vad vi vill. Eftersom jag fyllt 80 inser jag ju att det är dags att göra något med de bilder jag tycker det skulle vara roligt att kunna lämna efter mig. Det är ju ganska uppenbart att dom bilder jag inte gjort något för att spara kommer försvinna med mig.Tack Sten!

Svara

Bob Bovin 2020-12-28 10:51

Hej,
Tyvärr ligger det nog mycket i vad du säger. Vi kan också se vad som finns bevarat av fotografins urtid. Trots att det var en begränsad mängd finns för lite dokumentation om bildinnehållet.
Dagens bildmassa är enorm och de flesta bilderna saknar info.
Så det enda sättet för oss är att välja ut och publicera i bokform så att det kan lagras på universitetsbiblioteken. Allt annat försvinner efter några hundra år.
God fortsättning
Bob

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 20:58

Vad vi sparar och hur vi gör det är ju upp till var och en. Det enda jag försöker trycka på är att det som enbart ligger gömt i datorfilerna och inte är sparat på annat sätt kommer försvinna med oss, i alla fall för de allra flesta av oss. Tack Bob!

Svara

Lena Holm 2020-12-28 11:40

Du har nog väldigt rätt i det du skriver. VI har årskavalkader på CD från 2004 och framåt. Nu måste vi snart hitta på ett annat medium att lagra dem på, eller göra böcker. Det tar enormt mycket tid att göra men bilderna blir tillgängliga och jag tror absolut att dina barn, barnbarn och kommande generationer kommer att värdera dem högt. Jag har gjort böcker när det varit stora familjehändelser t ex bröllop och jämna födelsedagar samt till mina syskonbarn med bilder från min mammas och pappas gamla album. Pappa var en rätt bra fotograf har jag insett. Mamma har bara ett fåtal bilder från sin ungdom som andra har tagit.

Gillar bilden på din syster utanför tåget. Det måste ha varit en stor händelse att åka till Stockholm och bo själv när man var 16. Rökning tillåten ser jag. Minns du om det fanns vagnar där man inte fick röka eller brydde man sej helt enkelt inte?
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 21:35

Hej Lena och tack för fin bildkommentar! Jodå, det fanns kupeer för icke rökare men rökavdelningarna var nog större är icke rökarnas.
Att spara på CD är ju ett alternativt sätt att spara bilder. Hur vi sparar det vi vill spara är upp till var och en, det jag försöker trycka på är att dom bilder som enbart finns lagrade i datorfilerna nog försvinner för gott när vi gör det, i alla fall för de allra flesta. Tack och hälsningar/ Björn

Svara

Erik Madsen 2020-12-28 12:53

Hej Björn.
Du går in i ett mycket ömt område här. Jag tror att det är många av oss som har samma problem och samma överväganden. Vi har både pappersfoton i massor av album, diasbilder i massor av lådar och nu också digitala foton på CD-ROM-skivor, USB-nycklar, interna och externa hårddiskar. Och som du också skriver har våra familjer också tusentals bilder själva. Vad du gör är att bevara bilder från en tidsperiod där de åtminstone inte har bilder från och det är viktigt - särskilt med den bildskatt som du har. Jag "orker" det inte för min egen del.
Som du kanske vet är jag i färd med att skriva till dem lite istället.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 22:24

Hej Erik. Var och en sparar naturligtvis sina viktigaste bilder och brottstycken ur sitt liv på sitt eget sätt. Du räknar upp flera alternativ som alla är användbara. Min egen slutsats är dock att jag tidigare egentligen inte funderat så mycket på vart alla mina bilder tar vägen efter det att jag är borta. Det gör jag dock mer och mera nu, inte minst sen jag fyllt åttio. Ingen vet om vi har tre dagar, tre månader, tre år eller mera kvar. Och för egen del är jag fullständigt på det klara med att det bara är fotoböckerna jag gjort som kommer uppskattas. Trots att jag slänger massor av bilder har jag nog en bit över 200 000 sparade i olika filsystem och olika datorer. Kanske kommer jag plocka ut mina samlingar ur LR på en särskild USB-sticka, men också det är säkert flera tiotusentals bilder, och jag kan inte se mina barn sitta och bläddra bland dom bilderna i timmar och dagar. Album har jag också, tolv pärmar med plastfickor och 10 eller 11 album av största sorten Minst hälften av bilderna är naturbilder, från vattendroppar på grässtrån till solnedgångar. På samma sätt har jag nog en bit över 10 000 dia, ramade och med årtal på lådorna. Men lika mkt natur där, det tar dagar och veckor att gå igenom på ett vettigt sätt. För egen del har jag alltså sparat, på alla dom sätt du säger, långt mkt fler bilder än jag vill belasta mina barn med. Nu känner jag starkt att jag kan ge barnen något roligt och lättillgängligt i form av fotoböcker om jag själv lägger ner jobbet att välja ut det viktigaste. Och jag kommer slänga det mesta av de sista 40 årens bilder, dom kommer jag aldrig ha lust eller ork att gå igenom. Yngsta barnet är född 1975.
Naturligtvis var jag lite utmanande i min rubrik, att det inte bara gäller mig själv alltså. Jag påstår inte heller att det gäller alla, det finns flera sätt än fotoböcker. Men väldigt många tror jag det gäller. Vi fotoentusiaster fotar ofta på utan att fundera så väldigt mycket över var bilderna tar vägen. Sen. Och merparten av alla våra datalagrade bilder kommer definitivt bara försvinna med oss, inte bara med mig, därom är jag övertygad. Många vänliga hälsningar/ Björn

Svara

N Thomas Meldert 2020-12-28 14:24

Helt rätt, Björn. Vi kan inte räkna med att våra barn och barnbarn ska hitta rätt på våra hårddiskar. En bok är det mest lättillgångliga mediet.

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 22:29

Tack Thomas! Det finns ju fler sätt som Erik säger i sin kommentar och jag menar inte att komma med pekpinnar. Men jag tycker fotoboken är oöverträffad i sin enkelhet och tillgänglighet, ett plus är också att text enkelt kan tas med. Dom kostar en del, vilket automatiskt innebär att man får välja vad som ska vara med, bra för dom efterkommande .-)

Svara

niniz 2020-12-28 15:01

Hm intressant tanke som också förmodligen blir så. Egentligen bara jag som fotar i fam/släkten nu men innan fotade och målade farfar. Från de har mamma och pappa skickat in till en firma som gjorde samlings cd till oss.
Nu känns det ju angeläget att tänka till för tiden efter mig/oss.
Spar en del foto utprintat i album men får gå igenom och kanske göra en fotobok med minnen

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 22:35

Tack Nini, tycker fotoboken är oöverträffad i sin lättillgänglighet. Men såklart finns det fler sätt att spara som Erik tex diskuterar. Det viktigaste för mig är att jag insett att av alla dom bilder jag har, i datorfiler, i pärmar och album och i diaform kommer allt som jag inte på olika sätt plockat ut att slängas. Barnen och barnbarnen har sina egna liv att följa. När huset väl är tomt har barnen några dar eller någon vecka på sig att sortera, slänga, spara och tömma.......:-)

Svara

Mats Andersson 2020-12-28 20:01

Hej Björn! Jag tror du har helt rätt i dina tankar. Jag har också börjat fundera över hur någon ska kunna hitta och ha av glädje av de få guldkornen som finns bland ett par hundra tusen bilder på olika hårddiskar och dessutom i olika program och system. Det blir ett hårt arbete att systematisera och gallra och spara i ett tidsbeständigt format Så fotoböcker är nog en bra lösning. Hälsningar Mats

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 22:40

Precis! Det är ju inget fel av att ha glädje av att ta hundratusentals bilder och spara dom i olika filer och diskar, bara man inser att det är ett försvinnande litet fåtal av bilderna som är rimligt att tro att barnen kan hantera med glädje. Massor av sparade bilder blir bara bekymmer och arbete och kanske lite dåligt samvete när dom väl bestämmer sig för att slänga stället för att gå igenom...... :-)

Svara

sears 2020-12-28 20:38

Fina bilder som är trevlig historia för andra att blicka tillbaka på. Vi är ganska duktiga på att fota i min släkt men är dåliga på att spara för framtiden. Böcker är en bra grej helt klart.

MvH
Johnny

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 22:41

Tack för det Johnny, dom äldsta bilderna är liksom roligast :-)

Svara

gunte 2020-12-28 22:36

Förutom dom problemen så tror jag det finns ett annat dito. Det är när man läser om alla invecklade system som säkerhetskopierar bilderna. Många tekniska grejer som ointresserade efterkommande inte har en susning om hur det funkar. Kanske ingår en utbildning i arvet?
Några böcker är dock ett trevlig sätt att bevara lite bilder men kostnaden skenar snabbt iväg.
Mvh/Gunte..

Besvara

Svar från Khalad 2020-12-28 22:54

Hej Gunte. Dom där säkerhetssystemen bryr jag mig heller inte så mkt om, jag har ingen riktig backup. Hinner jag göra ett antal fotoböcker är det roligt, men skulle något hända tänker jag att nästan alla bilder ändå skulle bort. Fotoböcker är ganska dyra, instämmer. Men jag tänker också att har jag fotat i snart 70 år var det väl sjutton också om jag inte skulle kunna kosta på barnen ett gäng fotoböcker? Jag tänker att om jag hinner blir det kanske 10 eller tom 15 böcker. Med tre barn blir det 30-45 exemplar. Med styckkostnad på säg 500 :- är det 15 000-22 500 :-. För mycket? Senaste kameran kostade 35´. Utan objektiv. Och det var väl bilderna som skulle vara viktiga, inte kamerorna? Även om det ibland verkar annorlunda här på FS.......:-)

Svara