HUR VET JAG?

***

Om jag gör rätt alltså? För första gången på ett halvår är jag ensam mer än någon timme. Efter mkt funderande provar vi växelboende för I. En vecka borta, tre veckor hemma. Beslutet är mitt men jag har stöd av barnen. Också I har varit positiv, åtminstone tills jag skulle åka därifrån och hon skulle vara kvar. Hur skulle hon kunna komma ihåg vad vi pratat om? Det är bara nuet som gäller.

I:s och mina kontakter på kommunen har också talat för detta, precis  som min läkare. Skälen är ju att det blivit gradvis jobbigare, I behöver hjälp med det mesta. Klä sig, hygien, ja ni kan tänka själva. Tanken är ju att jag behöver egen tid också, kanske kan vi fortsätta längre med I huvudsakligen hemma på det här sättet. Kanske, vad vet jag?  

*

Efter att ha lämnat I åkte jag till Korsheden. Dom vill helst inte ha besök på boendet när det gäller så korta perioder som en vecka, annars blir det varken det ena eller det andra. I sa inget när jag åkte men jag tror hon inte hon var jätteglad. Det hade inte jag varit. Men I klagar aldrig.

*

*

***

Margareta Cortés 2022-10-04 20:14

Fint att du berättar hur det är och hur det går.
När åren smyger sig på en så går tankarna ibland till hur det kommer bli. Kommer vi få vara pigga båda två eller vad väntar oss.
Förstår också att det känns jobbigt att ta vissa beslut, men så viktigt för dig att få vila och orka.

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:11

Tack Margareta! Ingen vet vad som kommer.

Svara

Lena Eriksson 2022-10-04 21:06

Jag tänker som så…att värna om dej själv då och då, är ju i allra högsta grad att värna om I.
(Jäkla skit att livet ska va så svårt ibland!)

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:12

Tack Lena :-)

Svara

mojje 2022-10-04 21:43

Man kan aldrig veta säkert vad som är det rätta. Men man måste göra det bästa och man får lyssna på dom som kan. Livet består av tuffa beslut ibland...

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:13

Det är sant, tack Morgan!

Svara

aasaboe 2022-10-04 22:21

Jag blir berörd av din berättelse. Jag tror att du kommer att ha tvivel om vad som är rätt, men lita på dina nära som stöder dig! Vi har en granne i liknande situation, för några månader sedan sade han att han nog orkar ett år till. Inte långt efter blev han hämtad av ambulans, inlagd på sjukhus med flera allvarliga infektioner i sin slutkörda kropp. Som utomstående är det lätt att konstatera vad som är rätt, för en äkta make är det självklart mycket svårare. Men som sagt, lita på dina nära! Ingen är betjänt av att du kör slut på dig, allra minst I.

Önskar dig och familjen allt gott!

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:18

Tack Christer. Hade det varit att I skulle flytta för gott hade jag nog väntat ett bra tag, men den här lösningen med växelboende känns som ett lagom steg nu :-)

Svara

begust 2022-10-04 22:44

Inte kul, men för din skull nödvändigt tror jag. Min far var i perioder på annat boende, han gillade inte det men han var ganska klar i huvudet. Ändå insåg han inte att mamma inte orkade vårda honom på heltid.
Ta hand om er.
Mvh Bengt

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:19

Tack för kommentar Bengt!

Svara

Lena Holm 2022-10-05 07:59

Tuffa beslut men nödvändigt för er båda i längden är jag helt övertygad om. Jag önskar jag kunde skriva mer men när jag såg bilden fastnade orden. Att säga "träffsäker" i detta sammanhang känns inte som rätt ordval men bilden berörde mej oerhört.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:21

Tack Lena, hade det varit flytt för gott hade jag väntat ett bra tag till, men lösningen med växelboende kändes som ett rimligt steg nu :-) Roligt att du gillade bilden.

Svara

niniz 2022-10-05 08:46

Känner med dig och det du står inför.
Inga ord hjälper men
För att kunna hjälpa och/eller ha ork behöver man hjälpa sig själv.
Skönt att du också har stöd från familjen.
Fotot inger stark men skört
Mvh N

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:23

Stort tack Nini. Just att det är växelboende gör att steget ändå inte känns så dramatiskt. Roligt att du gillar bilden.

Svara

ztenlund 2022-10-05 13:13

Det är alltid lite svårt att kommentera dylika inlägg, men jag gör ett försök i alla fall…

Givet att jag redan samlat mer erfarenhet än önskvärt av det här, om än inte just i er typ av relation av förklarliga skäl, så tror jag nog att det är rätt att pröva hur det fungerar. Varje situation är förstås i någon mening unik, men tyvärr är riktningen densamma. Vid någon punkt blir man tvungen att inse att något annat behövs, och det här skapar om inte annat förhoppningsvis en möjlighet till en mjukare övergång om det blir så att det behövs (ännu) mer. Och att du har barnen med dig är väl mycket värt. Hur I sedan egentligen ställer sig kan kanske bli allt svårare att veta, men ingen tjänar som skrivs ovan på om situationen blir dig mer övermäktig än nödvändigt. Alldeles lätt blir det av förklarliga skäl aldrig, men man kan försöka att åtminstone göra det lite mindre svårt.

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:29

Tack för fin kommentar Martin. Och det är precis som du säger, riktningen är entydig, det är bara frågan om när. För mig var växelboendet avgörande, hade det varit för gott hade jag väntat betydligt längre. Nu känns det som ett lagom steg och jag tänker också som du är inne på att det blir en mjukare förändring för I.

Svara

Erik Madsen 2022-10-05 16:45

Hej Björn.
Jeg tror, at det er det rigtige du gør.
Der er en symbolik i dit fotografi her (når jeg kender til situationen), som ramte mig, allerede da jeg så det på blogforsiden.
Med mange venlige og omsorgsfulde hilsener her fra Roskilde.

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:30

Tack Erik, just växelboendet gjorde att det kändes som ett rimligt steg att ta.

Svara

Vibybo 2022-10-05 20:25

En vacker talande bild. Känner igen allt det där (från föräldrar o.s.v.), alltid lika svårt så det känns bäst för alla parter. Men hur man än gör finns den där känslan där, gnager lite.

Besvara

Svar från Khalad 2022-10-05 20:31

Tack Stefan, roligt att du gillar bilden. Såklart gnager det lite, ändå kändes växelboendet som ett rimligt steg.

Svara

Tomasz 2022-10-06 21:28

Jag känner igen det där. Min mamma var i samma situation, men något växelboende blev aldrig erbjudet av kommunen. Till sist blev det ju så ohållbart att min pappa hamnade heltid på boendet, men då var mamma helt utsliten -och besökte honom dagligen förstås.
Jag tror att de båda hade haft några fler bra år om de kunnat välja er lösning.

Kramar! /Thomas

Besvara