TIDSRESAN

***

Sen ett antal veckor jobbar jag lite då och då med en bok som jag kallar Mitt Ludvika på 50-talet. Alla bilder är från 50-talet, dom första från -52 eller -53 och sen fram till 1960. Hittills har jag mest scannat 6x9 och 6x6 bilder men just nu scannar jag en del småbildsbilder och det slår mig hur mycket bättre mellanformatsbilderna är, särskilt dom jag tog med Yashican. Men tom bilderna från pappas lådkamera är tekniskt bättre än dom jag bläddrar bland just nu. Bilderna tycks vara tagna med en lånad kamera, det ser ut som en Agfa Silette eller ngt liknande av sista bilden att döma.

*

Men det viktiga är inte tekniken. Dom negativremsor jag nu håller på med är mest bilder från gymnasiet, det ser ut att vara andra ring, vi är på ASEA-skolan. Och bild för bild stiger dom fram i mitt minne mina klasskamrater - inte bara hur dom såg ut utan mer vilka jag uppfattade att dom var. Och får jag gissa - är. Åtminstone om jag utgår från mig själv. Vi ändrar oss inte särskilt mycket annat än till det yttre. Djupt inne tror jag vi är nästan oförändrade från nånstans 3-5 årsåldern. Riktigt formbara är vi fram till 3 ungefär, det som händer sen har mer med kunskaper och erfarenheter att göra. Och jag vet ju precis hur jag kände mig inför var och en av dom, var i flockhierarkin jag befann mig. Och sakta klarnar en del av mina reaktioner idag och jag får ytterligare en gnutta insikt och förståelse i vem jag är. Eller riktigare varför jag blivit som jag har.

*

Här kommer några av kompisarna. Och bildkvaliteten ja.......

Mocken (från Mockfjärd) halvligger över bänken i ett av ASEA-skolans klassrum

*

Här har jag glömt namnen men vi är fortfarande i ASEA-skolan

*

En av bästisarna, Anders, hemma

*

En annan bästis, Jan, hemma

*

Undertecknad med lånad kamera och lånat "elektronblixtaggregat"

*

***

BLACK (& WHITE) FRIDAY - TORSTORP

***

*

*

*

*

***

TRÄDEN VID BÄCKEN - TORSTORP

***

*

*

***

NÄRHET

***

Det räcker inte med luft att andas och mat att äta, vi behöver alla närhet. Det är tydligast hos barn, men det gäller oss vuxna också. Riktigt små barn överlever inte utan kärlek och närhet. Vi vuxna överlever kanske, men vi mår inte bra utan. Kanske stänger vi oss inne i vårt eget sinne i stället för att ta kontakt. Alla behöver vi också bekräftelse, varenda en av oss. Det är ett av skälen att jag nuförtiden gärna hälsar med en kram i stället för med ett handslag. Även män såklart. Inte jämt, jag försöker ana mig till om det skulle vara för personligt, det vet jag ju aldrig säkert. Såklart påverkar min egen sinnesstämning också. Och så mycket vet jag, känner jag mig lite nere eller låst i mig själv finns det inget som så snabbt får mig på bättre humör än en kram. Och inget behöver jag säga, det är redan sagt med kramen.

*

Elias är självlysande när han får rå om pappa helt en stund och sitta riktigt nära

*

***

VANLIGHETEN OCH UPPGIVENHETEN......

***

....tror jag är våra största fiender. I varje fall mina. Dom stora utmaningarna skapar sin egen energi, och dom distraherar oss effektivt från dom svårare frågorna. Ingetdera springer ur vanlighet. Jag är alldeles säker på att varenda en av oss önskar oss vara en smula speciella. Konstigt nog är vi unika var och en men speciella.....nej, inte ett dugg speciella, alldeles alldeles vanliga döende skuggor som fladdrar en stund.

*

*

***