TORSTORP - MYCKET VATTEN I MÄSELNSPÅRET

***

Det var ett tag sen jag gick i motionsspåren och på ängarna ute vid Torstorp, det området hör till mina favoritområden i Finspång, vackert alla årstider. Att det skulle vara vått förstod jag, men det var ännu våtare. Motionsslingorna var inte framkomliga över huvud taget, i varje fall utan rejäla gummistövlar, och på flera ställen hade det bildats små sjöar ute på ängarna. I sommar tror jag inte det blir några problem med låga grundvattennivåer......Här kommer några bilder från dagens promenad på seneftermiddagen. Det snöade hela tiden och blev allt tätare under promenaden, dessutom föll skymningen. Dagens kamera blev A7S:en som passar extra bra i dåligt ljus, dessutom är den liten och lätt.

*

*

*

*

*

*

*

*

***

INGET ATT FÖRVÅNAS ÖVER LÄNGRE - ELLER?

***

Trots att jag  vet att mobilen duger till de flesta vardagsfoton blir det ganska sällan jag använder mobilkameran. Igår var den med, en kort promenad i går eftermiddag vid halv fyra tiden. Gråmulet, duggregn och begynnande kvällsmörker gjorde att jag inte tog med mig kameran på vilken Zeiss-135:an (135/1,8) satt på, den väger en del. Nästan tillbaka vid bilen igen tyckte jag ändå plogfårorna var fina och jag vet ju att mobilen hade bra skärpedjup  så den passade.

*

Ändå blir jag förvånad. Jag hade tvekat om det skulle vara värt att ta bilden med min A7RIII. Stor bländare och inte för kort tid för att inte ge så högt ISO hade jag då kört. Med följd att skärpedjupet aldrig hade räckt från åkern nere vid mina fötter bort till andra ändan. Säkert hade jag tagit ett antal bilder för att jämföra på plats, och därefter ytterligare några bilder. Med åtföljande jobb i datorn. Nu gör jag ingenting nästan, jag bara kollar att jag har med hela åkern och knäpper, bryr mig inget om inställningar och sånt. När jag kommer till bilen tar jag 4 minuter senare en bild av kyrkan som är ljusare än åkern. Med 135:an på sätter jag tiden på 1/160 s och väljer bl 5,6, vilket ger ISO 4000 så det säger ju lite om hur ljust (eg hur mörkt) det var.

iPhone 6S, brännvidd 4,15 mm sensor 1/3" eller 18 mm2  (160 gram): 1/35 s  bl 2,2  ISO 80

Så här blev mobilbilden efter att jag gjort den svartvit i Silver Efex. Det otroliga skärpedjupet finns där, hyfsad skärpa ända bort till horisonten, tillräcklig teckning och kontrast för att diset ska  synas bort mot horisonten och ingen skakningsokärpa som jag ser. Helt ok vardagsbild alltså

*

Sony A7RIII ff, med adapter och Zeiss 135/1,8 (totalt precis över 2 kg):  1/160 s   bl 5,6  ISO 4000

Det är klart att den här bilden har tekniska kvaliteter som inte mobilbilden har. Men det jag fortfarande förvånas över är hur väl mobilen fixar det dåliga ljuset, intressant också att den väljer lågt ISO, största bländare och en lång tid. Och den riktigt stora överaskningen, eller borde jag säga påminnelsen, är hur lätt det är. Bokstavligt talat bara att knäppa.  Inte så svårt att förstå att mobilerna tar över. Lägger vi så till att med mobilen kan jag omedelbart skicka bilden ut i världen och till kompisarna, ja, då ska man nog vara lite fotonörd för att fortfarande släpa omkring på kamera och några objektiv.....

*

***

BUKETTEN

***

Vi hade yngsta dottern hemma under helgen, utan barn. Bara för att prata, äta gott och mysa. Och vi har haft det jättemysigt! Med sig hade hon en vacker bukett tulpaner som vi med glädje har njutit av.  Vid nå´t tillfälle frågade I om jag inte kunde fota buketten, så vacker som den var. Jovisst svarade jag, väl medveten om hur svårt det är att fota något som jag inte själv "tänt" på. I själva verket tycker jag också det är svårt att göra en blombukett rättvisa. Det första är ju att få en någorlunda ren bakgrund. Så känner jag ofta att den (av mig) fotade verkligheten ofta ser tunn och livlös ut jämfört med vad jag ser och känner när jag står och beundrar blommorna irl. Ofta är min lösning att krypa närmare, kanske använda makro, då går det nästan alltid att låta färgerna och formen ta överhand. Men idag ville jag försöka visa själva buketten, ymnigheten och överflödet som finns där och förtrollar öga och känsla.

*

Lösningen på bakgrunden var att placera den ute i snön. Helt gråmulet och ett envist regnande gjorde att snön inte lyste kritvit. Däremot fanns det rätt mkt fläckar och prickar i snön runtomkring. Det tyckte jag löste sig bra med användning av Color Efex Pro Vignette: Blur. Och eftersom jag ändå var inne i CEP blev det en vända med profilen Glamour Glow - lite softning, lite överlysning, lite högre färgmättnad och kontrast. Bara namnet på profilen får säkert dom renläriga att vrida sig i förtvivlan. För mig är det enkelt - jag vill återge blombuketten som jag känner den, som jag ser den, som jag tror att ett barn skulle se den, inte återge den vetenskapligt och ingenjörsmässigt ( jag är ingenjör). Såklart är det ingen tävlingsbild, en riktig fotograf skulle kunna göra något annat. Men jag är nöjd, jag har löst mitt uppdrag.

*

*

*

***

LANDSKAPET VID KVISMAREN

***

För mig är landskapet uppe vid Kvismaren ett skäl lika gott som fåglarna att åka dit. Jag kan inte se mig mätt på ljuset och rymden som finns över våtängarna, jag andas djupare och jag känner att det finns ingen begränsning varken på tid eller rum och det finns heller ingen separation från detta oändliga

*

*

***

BLÄNDARE 22

***

En del sitter kvar länge, i ryggmärgen kantänka, utan att jag lägger möda på att hålla det vid liv. Jag tänker på siffror och samband mellan siffror som jag i mitt tidigare liv ägnat kraft och intresse åt. Nu gör jag inte det, snarare försöker jag medvetet gå några steg åt andra hållet, ändå kom jag för en tid sen på mig själv att undra varför bländare 22 finns. Gillade dom inte udda tal kanske, vilken eller vilka nu dom var som började med bländarskalan vi sen länge använder. Jag tycker nämligen det borde vara 23, inte 22.

*

Ni vet, 1,4/2/2,8/4/5,6/8/11/16/22/32

( egentligen 1:1,4/ 1:2/ 1:2,8/ 1: 4/ 1:5,6 osv, men för enkelhets skull skriver jag bara den enkla talserien. )

*

Nåväl, tillbaka till 22:an. Dom flesta vet säkert varifrån serien kommer. Man vill ju att varje steg uppåt ska betyda att objektivet/bländaren släpper genom hälften så mycket ljus. Och det är ju den runda öppningens yta som avgör hur mycket ljus (per tidsenhet) som släpps in. Och ytan är proportionell mot diametern i kvadrat. Kvadrerar vi dom här talen får vi ungefär serien 1/2/4/8/16/32/64/128/256/512 osv Det är alltså den serien som förklarar varför ytan i nästa bländarsteg är hälften så stor. Bländarstorlekarna är alltså egentligen kvadratroten ur dom här talen. För att se om avkortningarna gjorts korrekt kan vi ju lätt på mobilen ta reda på vad roten ur talen i talserien är med större noggrannhet

1/ 1,414/2/ 2,828/ 4/ 5,658/ 8/ 11,31/ 16/ 22,69/ 32/ 45,25/ 64 osv

Och eftersom tillverkarna bara anger bländarsiffrorna med två siffrors noggrannhet får vi korta av dom här talen till två siffror.  Och som ni ser borde serien då vara

1/ 1,4/2/ 2,8/ 4/ 5,7/ 8/ 11/ 23/ 32

5,7 i stället för 5,6  och 23 i stället för 22. Mystiskt , eller hur? Ändå tror jag mig ana varför. 5,6 är ju dubbla värdet av (det avkortade) talet 2,8 som finns tidigare i serien, och 22 är ju dubbla värdet av 11, så det ser ut  som en enklare och mer logisk talföljd, på papperet (förlåt objektivet) åtminstone. Men med 5,7 och 23  hade man kommit närmare "målet", att halvera ljusinsläppet för varje steg uppåt i serien

*

På mitt välanvända, fortfarande fungerande Hexanonobjektiv står det mycket riktigt 1:1,4, inte bara 1,4

!*

Förlåt, var det nå´n som viskade nördigt?

***