INTE ENS VINDARNA VET

***

Hur skulle jag kunna veta

när inte ens vindarna vet

och blommorna inte bryr sig 

alls om att fråga

*

Midsommarstången står kvar ovanför Bartjärn i Korsheden dec 2018

*

***

RISINGE - VI GÅR OCH VI GÅR......

***

.....och jag fotar och fotar, båda "sakerna" så gott vi förmår. Men aningen motigt känns det ju i mörkret och gråvädret. Det händer allt oftare att jag inte tar med nå´n kamera på promenaden, jag intalar mig att det är ingen idé så grått och mörkt som det är. Ändå vet jag ju mycket väl att det är mig och humöret det hänger på, vädret är ingen ursäkt, varken för det ena eller det andra. Igår fick 99:an hänga med. 99:an med 135:an på är en nätt liten klump att släpa runt på, bara några gram under 2 kg. Detta till trots är det allt oftare just den som följer med. Den är åtta år kameran, minns jag rätt just idag Lucia, köpt på Scandinavian i butiken  i Västra Frölunda som väl för övrigt inte längre finns. Optiken är säkert några år äldre, den är köpt begagnad så jag vet inte exakt.

*

Vid den lilla parkeringen/rastplatsen  alldeles bakom S:ta Maria finns buskar av kärleksört planterade

*

Fortfarande blomställningarna på kärleksörten

*

*

Som jag ideligen stannar och fotar kommer I alltid före mig

*

Ni har sett många såna här bilder men I:s röda jacka är en trevlig färgpunkt i grådiset

*

Ekarna i hästhagen har ni också sett några gånger men ljus och skiftningar ändrar sig kontinuerligt medan mossan ständigt är grön

*

Ekbladen kan sitta kvar länge och tar lång tid att multna också på marken, vi har haft en ek på tomten så jag vet

*

Vassen i sänkan lyser nästan alltid ljus mot bakgrunden

*

***

SVARTVITT LANDSKAP

***

*

I närheten av Vånga

*

***

OMÄRKVÄRDIGT

***

Det må vara tjurigt ute, duggregn och halvmörkt, men vi fortsätter att gå förstås. Och det är väl tur att det egna sinnelaget inte behöver ta efter vädret? Vyerna är inte så mycket att hurra för  just nu, ändå känns det vackert när vi är därute. Också det grå och det omärkvärdiga har sin skönhet.

*

*

*

*

***

TRÖST? ELLER VILA KANSKE?

***

Många säger att dom laddar batterierna i naturen, det stämmer säkert för dom. Själv skulle jag säga att jag hittar vila, ja rentav tröst ibland. Jag hittar också tillhörighet, tillhörighet med det stora mysteriet. Det är fö en del av vilan, att känna den tillhörigheten. Just nu är både vilan och trösten viktigare än vanligt. Sanningen är att jag är låg, och har varit i många månader. Såpass att jag känner jag behöver ta hjälp. Lusten är borta, lusten till foto men egentligen till det mesta. Men såklart fortsätter jag, både med foto och allt det andra men just nu utan glädjen. Jag vet ju varför. Men trots att jag hela tiden tänkt att min blogg ska vara personlig kan jag ju bara skriva om mig själv. I morgon åker jag hem till Finspång igen efter fyra dagar häruppe i Korsheden, utan att ha växlat ett ord med någon, förutom de dagliga samtalen hem.  

*

Idag lyste solem med sin frånvaro, och efter de senaste dagarnas klara väder och kallgrader, -6 som max, kom molnen fuktigheten och rimfrosten, även om det fortfarande var under noll. Det blev fint på sitt sätt, rimfrosten räcker för att göra naturen en gnutta ljusare, skönt.

*

*

*

***