BARTJÄRNSSOMMAR

***

Vi har tillbringat somrarna, åtminstone del av dom, i Korsheden sen 1965. Det var samma år vi gifte oss men också året då I:s pappa köpte tomten och byggde sommarstugan där. Sen han gick bort -86 har vi tagit över eftersom I:s mamma inte ville driva den själv, men såklart var hon ofta hos oss efteråt.Varför Korsheden kan man kanske undra. Vi behöver inte undra, vi har liksom växt in där. Och som ursprunglig mas resp kulla känns det väldigt fint att ha kontakt med vår egen "gamla" landsända. Men ändå, frågar nån varför Korsheden, blir svaret ofta Bartjärn. Inget märkvärdigt med den annat än att det är klassisk badtjärn med fint (mörkt men friskt) vatten. Vattnet luktar och smakar friskt och aldrig någonsin har jag sett det blomma, alltså ha alger. Förklaringen är nog djupet, trots att det är en ganska liten tjärn är den lodad 17 m. Och känslan att komma ner på morgonen (förmiddan?) när solen lyser, vattnet glittrar och tornseglarna skriar högt däruppe är fantastisk. Ofta är vi ensamma där, åtminstone utanför de riktigt varma semesterperioderna. Och ensamma badar vi näck förstås, det ger också en alldeles särskild sommarkänsla. Tystnaden, sånär som fåglarna då, och solglittret, och friden är om något en lisa för själen. Förr i tiden, när vi var unga, brukade vi simma rumt tjärnen. Eftersom det tog drygt 20 minuter visste vi att det blev ungefär 1 000 meter, vi har genom åren varit flitiga i badhuset, där brukade bli 1000 eller 1500 några gånger i veckan. Ingen av oss har tävlat eller så,men det har alla tre ungarna gjort och för så där 35 år sen hade simklubben hemma ett träningspass med tränare för föräldrarna till barn i klubben. Och som sagt, några proffs blev vi aldrig, men det känns bra att kunna den grundläggande tekniken i bröst, rygg och frisim. Nog för att vi fick instruktioner också för fjäril, men varken jag eller I lärde oss den, den är snäppet svårare.....

*

I i vattnet vid badplatsen Bartjärn, Korsheden

*

***

REFLEKTIONER UTEFTER SAXEVÄGEN

***

Att vandra utefter Saxevägen är inte bara att röra sig i landskapet, det är också att vandra i tiden. Den här bilden hade lika gärna kunnat vara tagen för 150 eller 200 år sedan. Gärsgården, ladan med takteglet och slaggstenarna under putsen, landskapet, inget påminner om nutid. (Nästan inget, det är nog en fårstängselpinne i vit plast i nedre vänstra hörnet, kanske kan jag klona bort den.) Jag tänker ofta att 150 - 200 år inte är särskilt långt tillbaka. 150 år tillbaka blir 1870, min morfar var född 1872 och jag kommer ihåg honom väl , minns när han berättade. Längre tillbaka betydde 150 -200 år ingen större skillnad i levnadssätt eller utvecklingsnivå, men just dom senaste 150 åren har inneburit en revolution avseende nästan allt. Jag känner det ofta som att många av dagens unga är rotlösa, dom har ingen koppling bakåt i tiden. Och rotlöshet är en slags hemlöshet. Men jag tänker också att samtidigt är fattigdomen och svälten nästan borta, här hemma i alla fall.

*

*

***

SVARTVITT

***

Tar man bort färgen (praktiskt taget alla digitalkameror registrerar i färg) tar man också bort naturavbildningen. Hux flux är man befriad från misstankar om pictorialism och vykortsknäppande, allt blir genast mer seriöst och rentav en smula konstnärligt......

*

Lite mer seriöst är det ingen tvekan om att svartvitt nästan alltid ger ett allvarligare intryck, färg och livsglädje hör ju på något sätt ihop. Faktiskt är det ett av skälen till att jag nästan alltid vill ha mina bilder i färg. Livet är alldeles tillräckligt allvarligt utan att jag understryker det i mina bilder. Så långt jag kan strävar jag efter att betona det positiva i tillvaron. Jag vet ju - det jag betonar och fokuserar på växer i mig, det jag avstår från att ge uppmärksamhet får allt mindre grepp om mig. 

*

I just den här bilden har jag så klart gjort tvärtom. Det automatiskt allvarliga i det svartvita har jag förstärkt genom att hålla bilden mörk. Själva motivet ser inte så kul ut i färg och i verkligheten heller, det är grisgården vi passerar varje dag. Grisar har en fullständigt fenomenal förmåga att böka upp jorden och resultatet blir massor av sten. Så motivet i sig passar  för att göra ännu dystrare. Förutom att bilden är mörk har jag vignetterat, men inte mer än man ser alla stenar.

*

*

***

SPÅNGEN - NÄCKROSORNA

***

Från eftermiddagens promenad

*

*

***

LUDVIKA - HITACHI - EN NY EPOK

***

I dag är sista dagen för ABB i Ludvika, åtminstone i nuvarande form. Hitachi tillträder i morgon som ägare till Power Grids med ca 2800 anställda i Ludvika och 900 i Västerås. Det är Hitachis största köp nånsin och prissumman är ca 100 miljarder kronor. Så har då Christer Gardell fått sin vilja igenom, han har drivit den linjen länge i styrelsen, till att börja med mot Wallenbergarnas vilja. Såvitt jag förstått av kommentarer i tidningar och media har anställda inte gillat Gardells linje men ser nu fram mot att få Hitachi som ägare eftersom dom faktiskt vill driva just Power Grids. Power Grids, det är krafttransformatorer och andra utrustningar för högspänd likström, brytare mm.  

*

Idag var jag in och lämnade tillbaka min AC till Elgiganten och när jag passerade den gamla kontorsbyggnaden slog det mig att detta är sista ABB-dagen (kanske finns någon del av ABB i Ludvika som inte ingår i Power Grids, det vet jag inte, huvuddelen är Power Grids). Och frågan är om jag skulle åka in i morgon för att se om ABB-skylten på taket bytts ut till Hitachi, sånt har ju symbolvärde! Själv växte jag upp före ABB-tiden, under min uppväxt i Ludvika var det ASEA, Allmänna Svenska Elektriska AB, som lyste där på taket. Den kontorsbyggnaden byggdes 1946-1949, det framgår av den fina minnesskriften som fortfarande står i bokhyllan. Minnesskriften tog vi hand om efter Carl-Edvard Wester, I:s pappa, som jobbade hela sitt yrkesliv på ASEA.

*

Lite förenklat kan man nog säga att utan ASEA hade Ludvika aldrig blivit vad det är. Inte så stort kanske, typ 25 000 inv, men ändå. Och ASEA var redan på 50-talet känt över hela världen för sina högspänningsprodukter. Under min uppväxt där på 50-talet var ASEA ett begrepp och redan då utvecklades den teknik för högspänningsöverföringar med låga förluster som nu är dominerande över hela världen, högspänd likström. På ASEA fanns då många ytterst kompetenta tekniker, mest känd är nog Uno Lamm. Men det fanns andra, i samma flerfamiljshus som jag bodde i fanns tex Nils Hyltén-Cavallius och  Harry Forssell, båda lika välkända som särpräglade tekniker i ASEA:s tjänst

*

Nu hoppas också jag att eran med Hitachi blir minst lika framgångsrik, ett stort lycka till Hitachi Power Grids och Ludvika! 

*

I ett regnigt Ludvika såg jag att ABB-skylten fortfarande var påpaltas  idag på förmiddagen

*

Här ASEA:s jubileumsskrift från 1950

*

Då var Harsprångsledningens 380 000 volt ett lysande rekord (avfotograferat jubileumsskriften). Nu är man väl över 1 000 000 volt med råge gissar jag.

*

"Nya kontoret" precis färdigställt (avfotograferat jubileumsskriften)

*

***