OM INTE OM HADE VARIT

***

Naturlig skönhet går ofta hand i hand med frihet, styrka och en gnutta stolthet (obs bara en gnutta!). Och därtill något jag måste använda ett engelskt ord för. Först funderade jag på att göra den här bloggen på engelska från början men så tänkte jag, varför konstra till det? Nu ser jag att det varit praktiskt, därför att jag vill lägga till medvetenhet - som har mycket med skönhet att göra. Men det svenska ordet medvetenhet är bedrägligt. Jag menar ju inte att hen ska vara medveten varken om sin skönhet eller styrka , snarare tvärtom, gärna vara omedveten om sina egna egenskaper. Men att vara aware, vara i nuet, i stunden, att ha 100 % uppmärksamhet på det som är just nu är en förutsättning för naturlig skönhet. Dessutom en tillräcklig sådan. Allt och alla som är totally aware är vackra, oavsett utseende, styrka, ålder och annat. Och om jag - eller du -  bli sedda av någon med fullständig awareness behövs ingen annan bekräftelse , vi vet att vi är sedda.

*

För att kunnat göra den här bilden som jag egentligen vill ha den hade jag behövt betydligt mer bildbehandlingskunnande än jag har. Jag fångades av hästens hållning och uppmärksamhet/ medvetenhet/ skönhet och ville frilägga den från  den lite störande omgivningen. Det hade gått bra i PS, men som jag inte behärskar, trots att jag vid någon kurs för 7-8 år sen fick lära mig hur. Hade det funkat så hade jag velat ha en vit bakgrund, inte svart och då hade jag inte gjort hästen med solarisation som jag gjort här utan i mjuk high-key med begränsad svärta, alltså ungefär som en blyertsteckning på vitt papper. Om inte om hade varit.

*

Måste förstoras för att hästens awareness ska uppfattas!

*

***

GÅRDEN

***

*

*

***

OK MEN INTE ROLIGT......

***

Det finns inga självklara porträtt, åtminstone tror inte jag det. Eller, annorlunda uttryckt, inte för mig. Varje gång jag försöker mig på porträtt blir jag tveksam. Hur  vill jag ha det? Medveten eller inte medveten? Stå eller sitta? Titta in i kameran eller inte? Ska jag instruera eller inte? Ni har kanske svaren, det har inte jag. Men så småningom tror jag mig ana att det beror ju på vad jag vill se, i det här fallet hos Hilda. Vi människor är komplexa, vi har många sidor, olika från dag till dag och olika beroende på vilka som är runt omkring oss för stunden.

*

Nu var det väldigt länge sen jag tog något som liknar porträtt på Hilda, gissningsvis kanske    1 1/2 år sen. Igår var det OK, det är det inte alltid. Såklart, vem vill bli fotad jämt i tid och otid? Det var ok, men heller inte mer. Den här gången satte vi oss utomhus, i skugga men med solljus himmel. Naturligtvis borde jag haft en skärm för att få en smula riktat reflexljus från och kanske ett parasoll eller något för att minska himmelsljuset en smula, nu hade jag inte det, jag försökte ändå. Kanske blev det 50 bilder på en kvart och det var ganska uppenbart att hon inte tyckte det var direkt roligt. Ok, men inte roligt. Men jag gav inte upp, vi fortsatte medan jag pratade lite. Och mellan dom besvärade minerna glimtade det till och jag tyckte mig hitta den där Hilda jag själv hade i tankarna. Vilken bild jag hade i tankarna? Tja, det tror jag inte jag berättar, det som syns syns och det som inte syns syns inte. Men om drygt ett dygn fyller hon sexton och läppstiftet hade inget med min lilla fotosession att göra, hon hade redan gjort sig fin till påskmiddagen vi strax skulle äta

*

Bra eller inte? Inte vet jag men Hilda tyckte dom var OK och jag gillar dom, glad över att jag tog en serie igen. Och såklart har jag frågat om det är ok att använda dom så här.

*

Förstora helst!

*

*

***

ELIAS

***

*

Elias, 9

*

***

KLASSHIPPAN

***

Det här måste varit en av våra första skoldanser, eller klasshippor vi kallade dom, gissnings vis i 2:an eller 3:an i realskolan i Ludvika. Vi var väl 14 eller 15 möjligen. Klassföreståndaren, magister Ekdahl, är med för att hålla lite koll. Jag minns inte vi upplevde det som något besvärligt påbud, han var dessutom populär. Och ja, vi var inte så coola som dagens ungdomar, ändå minns jag det var både roligt och faktiskt spännande. Att jag över huvud taget hade kameran med mig säger ju något om att dansen knappt hunnit bli viktigast för mig. Men det var nog enda gången jag hade kameran med på en skoldans. Åtminstone några av bilderna har ni sett förut, kanske alla, men det är ok.

*

*

*

*

*

***