GLAD MIDSOMMAR!

***

Önskar er alla oavsett var ni är en riktigt Glad och trevlig midsommar här från ängen utanför huset i Korsheden!

*

*

***

ÄLSKLINGSBLOMMAN

***

Mamma blev  nästan 98. Länge gick hon sin dagliga runda runt Högberget, säkert tills hon blev 85 i alla fall. Och sällan var hon så lycklig som när hon hittat några nattvioler, hennes älsklingsblomma. Hon kunde sina växter, fler än jag nånsin kommer lära mig även om jag nu på äldre år börjar vara intresserad. Mamma gick på flickskola innan hon läste till lärare på seminariet, och hon har berättat att flickorna där alla fick samla växter, pressa dom och spara i herbarium. Minns jag rätt var kravet minst 300 växter och hon kunde många av dem långt upp i åren

*

På kvällspromenaden i kväll  hittade vi en grupp utefter Saxevägen. Klockan var runt åtta och solen lyste från en blå himmel så vi såg dom innan vi kände doften. Är man ute senare på kvällen och in på förnatten känner man ofta doften innan man sett blomman. Nattviolen är en orkidé och doftar inte mycket på dagtid men  desto mer och angenämare skymnings- och nattetid. Skälet till det är att den pollineras främst  av nattflyn och det är alltså nattetid som doften fyller sin funktion. Eftersom den är fridlyst plockar vi inte, men det är en fröjd att se den i dom sena solstrålarna.

*

Förstora!

*

***

ALLTSÅ, SVARTVITT ÄR FINT!

***

I förrgår satt jag på café Carla på Öfre Östermalm en stund. På morgonen hade jag åkt ner från Korsheden för ett läkarbesök och parkerat på Valhallavägen där jag brukar hitta parkering. Så går jag tvärs genom city ner till Riddargatan. Nu hade jag gott om tid så det blev en latte och en kardemummabulle på café Carla, deras kardemummabullar är just - ja, mumma!

*

Jag satt därinne, och utanför det stora glasfönstret satt en annan av gästerna. Han talade med sin  följeslagare och ansiktet levde med i hans konversation, så det blev några bilder. Det finns reflexer i glasfönstret och dom har jag låtit vara kvar. Det som glädjer mig mest är att ögonen och ögonfransarna blev skarpa, trots glasögon där kamerans fokus gärna vill fastna

*

Efter fikat och besöket på Riddargatan fortsatte jag så hem till Finspång utan problem

***

SVARTVITT? Nja......

  ***

Den här bloggen skulle kunna ha många namn, här är några alternativ till den titel jag valt:

Prägling

Svårare med färg?

Blir det mer allmängiltigt för att det är opersonligt?

Trapphuset

Med telezoom i ett trångt trapphus

*

SVARTVITT? Nja....Jag gillar att testa många av mina bilder i svartvitt, det är ju lätt gjort med Silver Efex. Ändå är det förvånansvärt sällan jag faktiskt stannar för svartvitt. Nio gånger av tio saknar jag något i känslan från fotoögonblicket, känslan som faktiskt fick mig att ta bilden, med bilden i svartvitt. Den tionde gången däremot ger det något extra.

*

Prägling. Om det är sant vet jag inte men jag har fått intrycket att svartvitt är särskilt vanligt bland - får jag kalla det seriösa fotografer? Alltså fotografer som tar foto på "allvar", som inte mest tar solnedgångar och barnbarn eller har bilderna som dagboksnoteringar här på FS tex. Och som ofta kan massor av foto och kanske har följt ett stort antal av världens mest kända fotografer sen många årtionden. Och tittar vi på kända fotografers bilder  säg sen 30-, 40- och 50-talen och framåt är det ju en otroligt stark dominans av svartvita bilder. Färg var ju då närmast en raritet och förutom högre kostnader svårt att få till och framförallt svårt att få till med god hållbarhet på bilderna. Lite förenklat var det svartvitt som gällde, inte för att det gav konstnärligare bilder utan för att det var det som var någorlunda tillgängligt. Inom psykologin finns det ju så något som heter prägling. Min egen tro är att förkärleken till svartvitt idag ibland har med prägling att göra. Är det något som är levande och precis hela tiden utvecklas så är det allt som har koppling till konst.

*

Svårare med färg? Det tycker jag själv. Det händer ibland att jag gör svartvita bilder helt enkelt därför att jag inte klarar att få färger som jag vill. Ändå blir det för mig oftast färg trots att jag ingalunda behärskar tekniken. Men jag lär mig något nästan varje dag.

*

Opersonligt = mer allmängiltigt? Ofta tycker jag en svartvit bild blir aningen mer opersonlig. Det kan vara en fördel, men oftast inte tycker jag, snarare tvärtom. Jag gillar personliga bilder.

*

Trapphuset. Då och då har jag anledning att gå in i trapphuset till Riddargatan 16 i Stockholm för ett läkarbesök (specialist pmr). Det är ett trapphus jag tycker väldigt mycket om och jag har nästan alltid kameran med mig. Problemet är att det är mörkt, riktigt mörkt

*

Med telezoom i ett trångt trapphus. Den här gången hade jag dessutom telezoomen 70-200 på och trapphuset är trångt. Och mörkt alltså. Men jag försöker ändå. Att byta objektiv är som att byta perspektiv på en del av tillvaron. Så här blev det i går. Bara som ex - första bilden har exponeringstiden 1/4 s och ISO 1600, brännvidden 82 mm och jag gillar resultaten.  Och jag har testat, jag vill inte ha någon i svartvitt......

*

*

*

*

***

NÅGRA AV DOM HAR JAG SETT......

***

....dom gamla vägarna , dom som inte tycks gå någonstans vart nu det ligger. Eller vad vi ska göra där, när vi väl kommer dit. Själv tycker jag bäst om dom små grusvägarna. Mest för att det hörs när jag rör mig på dom, det knastrar. Oavsett jag går eller cyklar. Tom om jag åker bil knastrar det. På hösten hinner jag se dom frusna vattenpölarna, på vintern hinner jag se snökristallerna som drar upp . Och på sommars hinner jag se svalorna och guckuskor om jag har tur. Och det viktigaste av allt, jag hinner skymta hemligheterna

*

På dom stora vägarna kommer jag fram mkt fortare, men jag vet ännu mycket mindre varför det är dit jag ska och vad min uppgift är. Inte hinner jag se eller höra så mycket heller. Och på dom stora vägarna ser jag inga hemligheter, dom är överasfalterade, bortlysta av starka ljus och finns därför inte. 

*

Ändå är det hemligheterna som kan få oss långsamt förstå vad det var vi skulle göra, där. Eller där. Var spelar ingen roll, våra uppgifter finns där vi är, där vi råkar vara.  Carpe Diem är ett modeord som förlorat sim mening. Ta vara på chanserna, missa inte det spännande är nog den vanligaste tolkningen. Ta vara på glädjen och de lyckliga stunderna, javisst, men ta lika väl vara på sorgen och tvivlet  och motgången. Och dom regniga , grå höstdagarna.

*

Förstora gärna!

*

***